I backspegeln över åsen

Ett och ett halvt år. Inte så mycket i en människas liv om man lever normallångt. Men långt om man betänker hur långsamt en eftermiddag på jobbet kan gå, eller hur många dagar det är till fredag.

Nu är det hur som helst ett och ett halvt år sedan jag stod på torget i Landskrona. Det var ruggigt, blåsigt, tidigt och tomt. Jag kurade i en port på andra sidan gatan. Någon annan kurade i porten en bit därifrån. Vi visste inte det då, men båda väntade på att bli insläppta på redaktionen.

Sedan åkte gallergrindarna upp och jag steg in, uppför trapporna och in på parketten. Nyhetschefen hälsade, bad oss slå oss ner. Båda praktikanter. Hon berättade vad hon ville med sitt liv och sin journalistik. Jag berättade om min. Herregud, tänkte nyhetschefen, han vill skriva reportage långa som Öresundsbron och han vill praktisera här på min dagstidning. Dålig kombination. Men vatusan, jag hade ju pluggat reportagelinje och visste inte då.

Sedan fick jag jobba halva sommaren på tidningen. Det var hästreportage, motorreportage, bastureportage, sillreportage, fotbollsreportage och festivalreportage. Och hösten kom och jag fick hoppa in som kvällsreporter, ringa polisen och fråga efter kiosktjuvar i Bjuv, räddningstjänsten i Perstorp om bränder i garage och tullen om knark i små påsar.

Och tydligen gillade tidningen det, för tjuvarna, bränderna och knarket i små påsar gav mig ett vikariat i Båstad. En månad, som blev nio.

Och det är där jag är nu. Några få dagar kvar tills jag dimper ner i världen igen, osäker på vad som händer. Mitt bland notiser om strandskyddsärenden, överklaganden, golfbanor, fastigheter och biblioteksöppettider slår det mig att jag trivs här. Väldigt bra. Och att det nu är slut på vikariatet.

Det är något med Båstad. Man lär känna byn. Den har sina avigsidor och allt är lite märkligare här, lite fler vändningar, lite mindre väloljat, lite mer händelserikt för att vara en så liten ort. Och en kväll på kommunfullmäktige blir till ett skådespel när man vet vem alla är, vad de är ute efter, hur de spelar sina roller inför varandra.

Men inte mer. Sedan gasar jag över åsen en sista gång, lämnar bergsbyn åt sitt öde. Vad jag ska göra på min sida, har jag ännu inte förstått, men de säger att det löser sig. Det också. Jag väljer att tro dem.

4 kommentarer

  1. Pernilla Söderkvist

    Hej Patrik!

    Otroligt fint skriven text. Jag kommer att sakna dig i Båstad och hoppas innerligt att vi får jobba tillsammans igen i framtiden.

    Sköt om dig och ha nu en trevlig semester!

    Kram från Pernilla

  2. Tack Pernilla! Vi får se vad framtiden har att erbjuda helt enkelt. Hoppas du kommer trivas i Båstad, men det vet jag ju redan att du kommer göra :) kram

  3. Jag säger som de andra…det löser sig för dig! :) Kram!

  4. Tack C :) kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *