Det stora blå




En av filmvärldens kanske bästa slutscener finns i filmen Det stora blå, Le grand bleu, från 1988. Jag skulle gärna avslöja den, men kan inte. Det är den sortens slut som blir stort bara om man ser hela filmen.

Så efter att ha sett filmen, nära tre timmar lång, och uppslukats av slutscenen, förstår du vad jag nu kommer att berätta.

Det är svårt att tänka sig när man landar i Hurghada. En smal remsa hotell längs med Röda havets kust tränger med konstbevattning undan den egyptiska öknen. På flygplatsen yr sanden och den stora tomheten.

Men lämna öknen, all inclusive-hotellet och stranden bakom dig. Ta båten ut till reven. På med cyklop och snorkel, och hoppa i det kristallklara vattnet och du får se.

Gula fiskar, röda fiskar, blommande koraller i olika former, anemoner som gapar. En helt egen värld, med en snorklande människa på tillfälligt besök.

Och det är efter en halvtimmes snorkling där, med små fiskar som följer dig, tittar på dig, förundras över dig, som likheten med filmen uppstår. När du ska upp ur vattnet, där omgivningarna är platta och ökniga, som du känner att du inte har fått nog av undervattensvärlden, att du vill se mer. Tanken ”måste jag gå upp redan” slår dig.

Det är alltså nu du måste ha sett slutscenen för att förstå, även om det i övrigt är förmätet av mig att likna mitt småskvättande med snorkel på ytan med världsmästarfridykarna i Det stora blå. Men att snorkla i Röda havet är fantastiskt.

Dessutom finns det delfiner. Vi såg dem från båten. Hoppade i vattnet. Jag var två meter ifrån, såg den genom cyklopen, komma emot mig och vända. Den sa pip.

Se filmen!

3 kommentarer

  1. Jag har inte sett filmen, men jag har snorklat i Röda havet…så jag förstår vad du menar! :)

  2. Skönt att någon förstår.

  3. Vilka tjusiga bilder, verkar som du hade en fantasisk semester iaf :) du får plinga nästa gång du är i sthlm, de va kul att ses sist! kraam

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *