Älskade mormor

Hon skulle ha fyllt 90 men tiden tog slut. Andetagen orkade inte längre än till en söndagskväll tre veckor tidigare.

Jag minns min mormor som kanske den mest godhjärtade person jag har känt i mitt liv. Jag brukade vara hos henne och morfar när jag var liten. Det var soliga dagar under äppelträdens skugga på gräsmattan i deras trädgård. Flädersaft från fyrkantig kanna på blommig vaxduk. Hon löste korsord och lyssnade på radio. Jag sprang mellan krusbärsbuskarna och trädgårdslandet med jordgubbar.

De brukade hämta mig i sin orange Volvo när jag slutade skolan. Hon frågade om jag var hungrig och lagade underbart rotmos, som ingen annan kan. Tillsammans med morfar spelade vi kort och fia med knuff, byggde små hus av kartonger och målade oljemålningar. I mina minnen är det alltid sommar.

Hon brukade säga att hon blev arg på mig en gång och att hon alltid har ångrat det. Det kan nog stämma, även om jag inte kommer ihåg ens den gången.

Sedan dog morfar när han skulle gå ut med soporna, ramlade ihop på den där gräsmattan som han brukade hålla i perfekt skick. Jag pluggade på annat håll och fick åka hem till begravningen. Där satt mormor, ensam kvar från ett nästan livslångt äktenskap. Hon grät och jag gjorde detsamma.

Hon flyttade från villan till en lägenhet i miljonprogrammet med utsikt över en parkeringsplats. ”Är det där borta vi bodde?” brukade hon fråga och pekade mot en telefonmast.

Hemtjänsten knackade allt oftare på dörren när mormor glömde hur man lagar rotmos. Sedan fick hon flytta till ett äldreboende med höj- och sänkbar säng i andra änden av stan. När jag hälsade på, allt för sällan, sken hon upp och brukade fråga om jag hade gift mig än. Jag fick lova att bjuda henne på bröllopet innan hon nöjde sig.

Men plötsligt låg hon där i sängen och ville inte äta och dricka. Hon hade det ljusa håret kammat bakåt och jag strök henne över den hand som var betydligt senigare än vad min mormors brukade vara. Jag sa att hon har varit världens bästa mormor, sedan blev uppehållet mellan andhämtningarna en evighet. Bokstavligen.

När någon dör försvinner en hel värld med henne. Jag kommer alltid att sakna den världen. Jag kan fortfarande höra hennes röst om det är tyst runt omkring.

Jag vet att min mormor bar sin egen mormor och morfar nära hjärtat. Ända in i äldreboendets bedagade plastkorridorer hade hon ett fotografi av dem med sig, där de stod i solen intill väggen på sin röda stuga. Om jag en dag blir morfar eller farfar hoppas jag att jag blir lika omtänksam.

Mitt löfte om att bjuda henne på mitt bröllop kan jag inte hålla. Löften biter inte på ålderdom. Hennes liv slutar någonstans i mitten av mitt. En tid som flytt får lämna plats åt den tid som är.

8 kommentarer

  1. Anna Mikaelsson

    Blir tårögd av att läsa om din mormor och vad hon betydde för dig. Min farmor och farfar betydde oerhört mycket för mig och mina syskon. Så jag känner igen det du beskriver. Du kommer bli en underbar farfar eller morfar. Kram

  2. Tack Anna :) kram

  3. ♥♥♥

  4. Alexandra

    Du är den underbara person du är idag (bland annat) tack vare din mormor och morfar. Så jag är också oerhört tacksam över att hon delat med sig av sin godhet till sitt barnbarn. Och jag är övertygad om att du kommer vara lika kärleksfull och god mot dina barnbarn när den dagen kommer.
    Just nu får du helt enkelt hålla fast vid hennes värld på de sätt du kan, för hon kan aldrig försvinna helt så länge hon har någon som tänker på henne och för hennes godhet vidare.

  5. Så kloka ord Alexandra :)

  6. Anna Mikaelsson

    Ni är väldigt lika, har samma drag du och din mormor.
    Vackra är ni. Kram

  7. Har inte tänkt på det tidigare Anna, men kanske stämmer. Tack :)

  8. Oj, vad fint skrivet. Blev alldeles rörd. Och vad lik du är din mormor på det översta fotografiet! Mormödrar är något speciellt. Min med. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *