En liten hudbit och perspektiven

För andra gången på en månad besöker jag hudmottagningen. De skär bort ännu en liten bit födelsemärke. Har ens pappa gått bort i malignt melanom är en liten stunds skärande en relativt liten uppoffring för att minska risken att gå samma öde till mötes.

”Vi har precis fått svar på förra proven”, säger hon som skär.

Det är ingen akut fara, ingen cancer. Men hudbitarna som de karvade loss från min mage förra gången och skickade till laboratoriet innehåller förändringar. På vardagssvenska betyder det att de kan bli farliga. Om man inte tar bort dem.

Liten risk. Medelrisk. Det är bara ord från något helt annat, som plötsligt skulle vända livet upp och ner. En viss ödmjukhet inför vår förgänglighet infinner sig i sådana situationer.

Vi är så upptagna med småsaker i våra liv. Saker som vi har glömt om en vecka. Alla borde skicka en hudbit på prov och vänta på det ödesmättade beskedet. Det skapar värdefulla perspektiv på allt vi tycker är viktigt.

Snart ska jag tillbaka för att fotograferas. Bilder som sparas i ett arkiv för att jag ska kunna jämföra min ett år äldre kropp med min ett år yngre.

”Vi kan ju inte ta bort alla märken i förebyggande syfte”, säger hon som skär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *