Behovet av att gräva

Jag förstod inte att jag behövde gräva förrän jag gjorde det. Nu kan jag inte sluta.

Känslan av ett blankt spadblad som klyver jord. Separerar kletig lera i två delar. Småsten som rasslar mot metallen. Ljudet och motståndet när spetsen slår av några smårötter. Fukten, maskarna och den organiska doften av nyvänd mylla.

Det fanns en tid då människor inte grävde alls. De hittade all sin mat ovan jord och var nöjda med det. Tills någon stoppade ett frö i marken och såg en ny planta stiga upp ur det som man bara hade trampat på hittills. Så började de plantera. Mer och mer systematiskt. Tills de hade etablerat jordbruk och gjort planterandet, vattnandet och växandet till sin huvudsakliga sysselsättning.

Grävandet blev en förutsättning för att försörja sig. Den som inte kunde gräva kunde inte heller plantera och äta. Livet hängde på denna monotona uppgift, att skjuta spaden i marken och skapa utrymme för frön och livskraft.

Naturligtvis var arbetet hårt. Tyngdkraften kämpar för att hålla sina saker på plats. Så när valkarna i händerna blev för grova och ryggarna för krumma kom man på andra sätt. Man grävde jord med stora maskiner. Och började jobba i industrier och serviceyrken i stället.

För hundrafemtio år sedan var de flesta nordbor grävare. Nu vet nästan ingen vad skillnaden mellan spade och skyffel är. Sambandet mellan att gräva och skaffa mat har upphört.

Så var det även för mig.

Men så skulle jag flytta den stenläggning där vi brukar sitta och grilla, från en plats till en annan i trädgården. Därför hämtade jag spaden.

Det blanka bladet klöv jorden. Separerade den kletiga leran i två delar. Småstenen rasslade mot metallen och spetsen klöv några smårötter. Fukt, mask, organisk doft.

Till sist blev jag klar; utarbetad och trött. När jag satte mig ner för att vila värkte mina händer. Efter några dagar rätade de ut sig igen. Men aldrig helt och hållet.

Vår trädgård är numera relativt välordnad, med var sak på sin plats. När jag sitter i den kommer jag på mig själv med att leta efter små jordplättar att gräva upp. Det är som att jag inte kan få nog. Efter en vecka vid tangentbord och skärm är det som att jag behöver min drog. Några tunga spadtag i styv lera som gör mig skitig, svettig och slut. Som förändrar färgen på jordytan från gråtorr, hård och lite tråkig till brunsvart, mjuk och fuktglansig.

Jag tror att det är naturligt för människan att gräva, att förändra marken vi står på. Använda marken vi står på. För att odla, för att förvara mat, för att tillaga mat. För att komma fram, leda vatten, leda bort vatten, avgränsa, överbrygga och skydda. Grävandet är till och med så naturligt och andaktsfullt att vi på sista dagen låter någon gräva ner oss själva.

Sandlådor är bra för barn. Jordlådor för vuxna är förmodligen ännu bättre. Tänk dig en plats i parken dit man kan gå för att gräva. Med fin matjord som faller sönder mellan fingrarna om man försöker fånga den.

Det hade varit lycka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *