Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz. Den ligger på en halvö ute i Atlanten som kontinentens sista utpost. Där bodde jag några månader för några år sedan, bara ett par meter från stenblocken som skilde oceanen från strandpromenaden. Det var höst och det ena lågtrycket efter det andra drog in över de hukande spanjorerna och mig. Faktiskt så långt och kraftigt att det hamnade som en aldrig sinande pöl ända in på vardagsrumsgolvet bredvid tv:n (spansk byggstandard är inte densamma som i Sverige, det kan jag lova).

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz.

Det var inte långt till min språkskola, men det var få dagar den hösten som det gick att promenera. Över stenblocken, muren, strandpromenaden och gatan forsade vågorna och regnet. I stället tog vi bussen, som ständigt sköljdes över av det yviga havsvattnet som dundrade mot bussens rutor. Vindrutetorkarna var en klen tröst.

Så mycket blåser det verkligen inte i Helsingborg, så jag förstår inte vad de som bara har varit i Helsingborg några gånger försöker beskriva.

Men i bland slår det mig att det kanske ändå ligger en gnutta sanning i det där. Att man kanske kan bli immun mot blåst och tänka att det är normaltillståndet. Och att man inte märker när det blåser så där lagom mycket, för att det är en självklar del av vardagen precis som att andas och äta frukost. Tänk om det är så att den eventuellt eviga vinden har avtrubbat mina sinnen?

När jag flyttade till Norrland för att plugga var det något som kändes annorlunda. Det fanns tallar och granar i stället för bokträd, mer utrymme mellan alla byggnader, det var mörkare under vinterhalvåret och bussarna hade en särskild vintertidtabell. Men det var inte det som kändes, det var något annat. Det tog mig faktiskt ganska lång tid att konstatera vad det egentligen var. Och det var just det som de som bara har varit i Helsingborg några gånger tänker, fast tvärtom – det saknades vind.

Men det var inte det som kändes, det var något annat.

Träden var stilla, löven prasslade inte, det slet inte i jackan, det var tyst. Det var så tyst att det i bland blev kusligt. Som att världen hade stannat, som att tiden inte gick. Jag bodde där i två och ett halvt år, men sedan trivdes jag inte längre. Det kändes inte som hemma och jag visste inte riktigt varför. Nu förstår jag att det kan ha varit vinden. Eller, rättare sagt, avsaknaden av vind.

Samma känsla av att världen har stannat och att tiden står still får jag i dag. Det är vindstilla. I Helsingborg.

Det är så vindstilla att inte den minsta gren rör sig eller den minsta plastpåse från torghandeln virvlar omkring. Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går. Det är som det där första snöfallet för vintern, när allting är helt tyst och det singlar stora snöflingor i det långsammaste tempo man kan föreställa sig. Men den här gången utan snö. Bara stilla. Helt vindstilla.

Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går.

Vindstilla för oss som bor på platser där det tydligen alltid annars blåser är riktig magi. Det är något helsingborgare stannar ute lite extra länge för att njuta av, för att försöka ta på, för att försöka fotografera och spara. Det är något helsingborgare ringer till varandra om för att dela med sig av och diskutera. Spelar in. Det är som solförmörkelse och brinnande asteroidbälten på en och samma gång. Just för att vi inte upplever det mer än någon gång om året.

Men det där med att det alltid blåser. Nja. Visst är det vindstilla bara någon gång om året, men att det skulle blåsa resten av dagarna är nog en överdrift. Att det blåser litegrann eller till och med en hel del är ju normaltillstånd, det kan man ju inte beskriva som att det blåser. Det är en del av vardagen. Precis som att andas och äta frukost. Blåst är ju undantaget, som inte kan vara normaltillståndet.

Men strunt i det, för i dag njuter jag av vindstillheten. Hur man nu gör det på bästa sätt? Det är ju som att äta en kaka som inte finns eller greppa efter något som inte är. Vindstilla är ju inget. Vind som står stilla är ju inte vind. Ovind. Stilla. Tyst.

Snart börjar det blåsa så att vi kan andas igen. Håll ut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *