Vad ska bort från 14 år?

Jag gör som jag brukar när jag ska skriva roman – jag gör något annat. Den här gången går jag igenom innehållet på den här bloggen. Första inlägget publicerade jag för 14 år sedan. Ni anar själv att det lurar en del pinsamheter här som jag kanske borde rensa ut.

Men när jag bläddrar bland blogginläggen har jag svårt att göra just det, att rensa ut. Det här är ju mitt liv. Saker jag har upplevt och tänkt, från tillfällen som jag inte har tillgång till längre, eftersom de inträffade så långt bak i tiden. Här finns inlägg som jag har skrivit när jag har fått nytt jobb, när jag har varit arbetslös, när jag har flyttat bort, när jag har flyttat hem, när personer jag tyckt väldigt mycket om dött, när kärlekar har tagit slut.

Vad är värt att rensa? Vad passar inte in i bilden av mig själv så här i efterhand?

Den frågan är svår och jag hittar inget svar. Jag är ju människa och därmed komplex. Borde inte den samlade bilden av mig därför också vara komplex?

”Det finns bara ett tillfälle i livet då man kan flytta hem till sin hemstad igen efter att ha varit borta länge efter gymnasiet, och det är första gången.”

Det griper i maggropen när jag läser några av inläggen. De andas så stora förhoppningar, så mycket ungdom. De andas en aningslöshet och oskuldsfullhet som jag inte kan känna längre. Det finns bara ett tillfälle i livet då man kan flytta hem till sin hemstad igen efter att ha varit borta länge efter gymnasiet, och det är första gången. Det finns bara en gång ens katt kan gå bort för första gången, och det är just första gången. Bara en gång då ens mormor kan dö. Bara ett tillfälle när man flyttar ihop med den kvinna som man nu är gift med och skriver gulliga små kommentarer till varandra i kommentarsfältet.

Ska det där bort?

Jag tar bort några Instagrambilder som är just bara Instagrambilder. De finns ju ändå på Instagram. Men resten, även inläggen där det vilar den allra minsta känsla i den allra kortaste formulering, har jag svårt att hantera rationellt.

”…jag stod vid det immiga fönstret och tittade ut på de svarta tallarna och längtade hem.”

Det är inläggen från studentrummet långt uppe i norr när vinden fick snön att packa in loftgångarna i djupa drivor och jag stod vid det immiga fönstret och tittade ut på de svarta tallarna och längtade hem. Det är inläggen från en fransk by på randen till Alperna där jag simmade i en helt klarblå sjö fylld med färst smältvatten och blev upplurad i en blå backe trots att jag knappt stått på ett par skidor tidigare. Det är inläggen från när jag monterar min säng i min nya lägenhet i Helsingborg efter att ha blivit dumpad för andra gången och samtidigt håller på att få en fast anställning som journalist som jag bara längtar efter att få.

Allt det där. Små utdrag ur livet. Små noteringar om hur det är att vara människa och att vara just jag. Det är unikt material. Jag kan aldrig skriva det igen och ingen annan heller.

Tre timmar senare sitter jag fortfarande och funderar. På ursprungsfrågan. På ursprungstanken. På varför jag ska radera över huvud taget. Svaret var någonstans för tre timmar sedan att jag inte ville att det skulle ligga kvar pinsamma texter som jag skrivit för 14 år sedan när min roman blir klar och den blir en storsäljare och jag blir känd på allvar. Bara det där skulle kunna vara ett inlägg att spara åt eftervärlden, min samtida hybris och osäkerhet kring romanskrivandet.

Nästa gång ska jag kanske skriva på den där romanen i stället för att hitta på ursäkter. Och låta gammalt vila.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *