Vad ska bort från 14 år?

Jag gör som jag brukar när jag ska skriva roman – jag gör något annat. Den här gången går jag igenom innehållet på den här bloggen. Första inlägget publicerade jag för 14 år sedan. Ni anar själv att det lurar en del pinsamheter här som jag kanske borde rensa ut.

Läs mer

Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Läs mer

Fokusera

Romanen. Det är verkligen ingen enkel grej. Jag har kommit en bit på vägen och känner mig stolt över det, men emellanåt blir det stopp. Som nu. Handlingen känns meningslös, persongalleriet grått och scenerna som sirap. Hur ska någon någonsin orka läsa den här smörjan om jag inte orkar skriva den? Och hur ska jag orka skriva den om ingen orkar läsa den?

Läs mer

Den stora romanen

Om man tjänar sitt levebröd på att skriva är det oundvikligt att tanken på att skriva en roman förr eller senare dyker upp. Det ligger i människans natur att försöka utöka sina marker, gå längre, ge sig i kast med nästa utmaning. Inte konstigare än att frukostbullsbagaren till slut försöker sig på en bröllopstårta eller att simläraren någon gång anmäler sig till Vansbrosimmet.

Läs mer

Jag ska köpa prylar för friheten

Jag rensade ut grejor som vi inte använder i helgen. Det började som en liten oskyldig hög men snart växte den till ett berg. Allt från gamla dvd-skivor till böcker till en jacka till ljusstakar till pärmar.

Erikshjälpen hade öppet, så jag packade ner allt i fyra pappkassar och begav mig dit. Lämnade mitt överflöd i dörren till en man som sa tack.

Efteråt känns det skönt. Som att jag har blivit lättare och som att livet har blivit enklare. En reningsprocess. Bort med gammalt slagg som täpper till och slöar ner.

De flesta människor föds fria i den här delen av världen. Med det menar jag att de är fria att göra i stort sett vad de vill med sin tid. Utbilda sig, skaffa ett jobb, bosätta sig, bilda familj, resa, paddla kanot, hoppa fallskärm, vindsurfa, spela gitarr, jogga, bada eller umgås.

Det är förvånansvärt hur mycket av denna fria tid som vi lägger på att köpa prylar. Och på att underhålla dem.

Räkna själv. Städa, tvätta, byta lampor, putsa skor, vattna blommor, köpa batterier, olja cykeln, byta till vinterdäck, sortera bilder, ladda telefonen, diska, putsa fönster, uppdatera datorn, beställa bläckpatroner och måla dörrkarmar. Allt är prylunderhåll – tid som du investerar i att upprätthålla din samling av olika prylar.

Till sist blir prylarna så många att vi blir fast i våra prylfyllda bostäder utan att kunna ta oss därifrån. Vi drömmer om att ”lämna allt” och ”göra en flera månader lång resa”. Men det går inte. För vi orkar inte ens tänka på att stoppa ner allt vi äger i flyttlådor för att släpa med eller magasinera. Segla i Västindien och vandra i Nepal – glöm det, vad skulle vi göra med bostaden och prylarna?

Tänk att vi är helt fria att åka vart vi vill i världen och upptäcka allt vi har drömt om, men vi stannar frivilligt där vi är för att administrera vår arsenal av grejor i stället. Just därför känns det så skönt att rensa ut i bland. Komma lite närmare drömmen.

Göra plats för nya prylar.

Fort, så fort

I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.

På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?

Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.

Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.

Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.

När man nu ska hinna det.

P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.

I kunskapssamhället blir ingen fullärd

Man lär sig något nytt varje dag. Det är en sliten klyscha med tveksam sanning.

Förr i tiden, när man antingen styrde maskiner eller satt på kontor, stämde den inte. Människor kunde gå klart sin folkskola och sedan leva ett helt liv utan att lära något nytt. Möjligen lyssnade de på P1 i köket och fick lära sig ett och annat på Ekonomiekot, men annars inte mycket.

Nu för tiden, när folk gör allt annat konstigt om dagarna för att dra in pengar, förutom att styra maskiner eller sitta på kontor, stämmer den inte heller. Nu för tiden lär man sig åtminstone tio nya saker varje dag. Tack Facebook.

Jag pluggar distanskurser på kvällarna. Just nu en kurs i sociala medier och digital kommunikation. Tidigare har det varit projektledning och strategisk kommunikation.

Ett tag trodde jag att pluggandet var över när jag hade skaffat min högskole- och folkhögskoleutbildning. Allt allt var ordnat och klart inför resten av livet.

Jag hade fel.

I det kunskapssamhälle som vi lever i nu är kunskaper färskvara. Den som inte uppdaterar blir föråldrad. Och det handlar inte bara om att ”lära sig data” och ”posta på Facebook”. Det handlar om att hela arbetsmarknaden i snabb takt rör på sig. Och i takt med den måste vi själva förändra oss.

För mig, som började min karriär i mediebranschen, är det extra tydligt. Jag har bevakat kommunfullmäktige och polisen. Fem år senare görs det nästan inte alls. En hel hord av journalister har fått sadla om till andra yrken. Kommunikatörer, informatörer, sociala medier-uppdaterare och frilanspublicister. Vad som var eftertraktad kunskap för några år sedan är nu obsolet.

Jag försöker att hålla mitt cv uppdaterat. Förberedd om dagen då jag måste sadla om kommer. Jag breddar mina kunskapsbaser och gör mig multikompetent.

Vad är kostnaden för det? Min fritid. Jag måste investera min fritid, även efter högskoleåren, för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. En engångsexamen är inte nog.

”Du har ju redan ett jobb, vad är det egentligen du studerar på kvällarna?” undrar min farmor när jag berättar. Uppväxt och framlevd i en annan tid, då kunskap var kunskap oavsett hur lång tid som gick.

I bland kan jag önska att den tiden fanns fortfarande. Men det gör den inte. Vi är alla dömda till eviga distanskurser om vi inte vill a-kasseras från 45 och framåt.

Behovet av att gräva

Jag förstod inte att jag behövde gräva förrän jag gjorde det. Nu kan jag inte sluta.

Känslan av ett blankt spadblad som klyver jord. Separerar kletig lera i två delar. Småsten som rasslar mot metallen. Ljudet och motståndet när spetsen slår av några smårötter. Fukten, maskarna och den organiska doften av nyvänd mylla.

Det fanns en tid då människor inte grävde alls. De hittade all sin mat ovan jord och var nöjda med det. Tills någon stoppade ett frö i marken och såg en ny planta stiga upp ur det som man bara hade trampat på hittills. Så började de plantera. Mer och mer systematiskt. Tills de hade etablerat jordbruk och gjort planterandet, vattnandet och växandet till sin huvudsakliga sysselsättning.

Grävandet blev en förutsättning för att försörja sig. Den som inte kunde gräva kunde inte heller plantera och äta. Livet hängde på denna monotona uppgift, att skjuta spaden i marken och skapa utrymme för frön och livskraft.

Naturligtvis var arbetet hårt. Tyngdkraften kämpar för att hålla sina saker på plats. Så när valkarna i händerna blev för grova och ryggarna för krumma kom man på andra sätt. Man grävde jord med stora maskiner. Och började jobba i industrier och serviceyrken i stället.

För hundrafemtio år sedan var de flesta nordbor grävare. Nu vet nästan ingen vad skillnaden mellan spade och skyffel är. Sambandet mellan att gräva och skaffa mat har upphört.

Så var det även för mig.

Men så skulle jag flytta den stenläggning där vi brukar sitta och grilla, från en plats till en annan i trädgården. Därför hämtade jag spaden.

Det blanka bladet klöv jorden. Separerade den kletiga leran i två delar. Småstenen rasslade mot metallen och spetsen klöv några smårötter. Fukt, mask, organisk doft.

Till sist blev jag klar; utarbetad och trött. När jag satte mig ner för att vila värkte mina händer. Efter några dagar rätade de ut sig igen. Men aldrig helt och hållet.

Vår trädgård är numera relativt välordnad, med var sak på sin plats. När jag sitter i den kommer jag på mig själv med att leta efter små jordplättar att gräva upp. Det är som att jag inte kan få nog. Efter en vecka vid tangentbord och skärm är det som att jag behöver min drog. Några tunga spadtag i styv lera som gör mig skitig, svettig och slut. Som förändrar färgen på jordytan från gråtorr, hård och lite tråkig till brunsvart, mjuk och fuktglansig.

Jag tror att det är naturligt för människan att gräva, att förändra marken vi står på. Använda marken vi står på. För att odla, för att förvara mat, för att tillaga mat. För att komma fram, leda vatten, leda bort vatten, avgränsa, överbrygga och skydda. Grävandet är till och med så naturligt och andaktsfullt att vi på sista dagen låter någon gräva ner oss själva.

Sandlådor är bra för barn. Jordlådor för vuxna är förmodligen ännu bättre. Tänk dig en plats i parken dit man kan gå för att gräva. Med fin matjord som faller sönder mellan fingrarna om man försöker fånga den.

Det hade varit lycka.

En liten hudbit och perspektiven

För andra gången på en månad besöker jag hudmottagningen. De skär bort ännu en liten bit födelsemärke. Har ens pappa gått bort i malignt melanom är en liten stunds skärande en relativt liten uppoffring för att minska risken att gå samma öde till mötes.

”Vi har precis fått svar på förra proven”, säger hon som skär.

Det är ingen akut fara, ingen cancer. Men hudbitarna som de karvade loss från min mage förra gången och skickade till laboratoriet innehåller förändringar. På vardagssvenska betyder det att de kan bli farliga. Om man inte tar bort dem.

Liten risk. Medelrisk. Det är bara ord från något helt annat, som plötsligt skulle vända livet upp och ner. En viss ödmjukhet inför vår förgänglighet infinner sig i sådana situationer.

Vi är så upptagna med småsaker i våra liv. Saker som vi har glömt om en vecka. Alla borde skicka en hudbit på prov och vänta på det ödesmättade beskedet. Det skapar värdefulla perspektiv på allt vi tycker är viktigt.

Snart ska jag tillbaka för att fotograferas. Bilder som sparas i ett arkiv för att jag ska kunna jämföra min ett år äldre kropp med min ett år yngre.

”Vi kan ju inte ta bort alla märken i förebyggande syfte”, säger hon som skär.

Ingen rätt hälla saker över tiggare

Jag var i Stockholm i helgen. Varje gathörn har nu för tiden en egen tiggare. Framåt natten bäddar de ut sina filtar, sopsäckar och kartonger för att hålla värmen medan de slumrar till. På ett ställe låg säkert 20 personer under taket vid en trappuppgång. Mitt i centrum. Mitt i huvudstaden. Mitt i ett av västvärldens rikaste länder.

I dag läste jag flera tidningar. Det stod att polisen hade avhyst ett 50-tal EU-migranter från Sergels torg. Det hette att de hade bosatt sig där. I mina öron låter det lite för hemtrevligt med just ordet bosatt. Att sova i en kartong på ett torg i minusgrader är en bra bit från hemtrevligt.

Gratistidningen Metro slog till med den tydligaste rubriken om vad som skulle hända sedan: ”EU-migranters sovsäckar och vinterkängor eldas upp”. Ja, ni läste rätt. Elda upp. Svenska myndigheter ska elda upp det som Europas fattigaste människor inte lyckades få med sig. Ett stort bål på en soptipp. 2015.

Jag var inne på Systembolaget i Ängelholm i dag. Där var en äldre man mycket upprörd. Han skrek åt en av försäljarna, länge och väl och i två omgångar. Jag förstod att han tyckte illa om tiggarna utanför. Som att det var denna försäljares eller ens Systembolagets uppgift att administrera EU-migranter.

Sedan såg jag hur han tömde en flaska, eller en burk, över den kvinna som satt lutad mot Systembolagets fasad utanför. Över hennes byxor och jacka. Rakt ner i knäet. Bakifrån.

Först satt hon som förstenad medan han styrde kosan därifrån med sin kasse och bestämda steg. Jag blev också förstenad. Förstod knappt vad som hade hänt. Än mindre vad jag borde göra.

Sedan började hon gråta. Först lite. Sedan mycket. Hennes tårar blötte det som inte redan var blött. Hon tittade på sina kläder, sina händer, på mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske något i stil med att alla svenskar inte är såna. Kanske att jag skäms å hans vägnar. Eller att hon inte ska ta illa vid sig.

Men det är klart att hon tar illa vid sig, oavsett vad jag hade sagt. Så jag hämtade lite papper. Hon torkade av så gott det gick men sa att det fortfarande luktade vodka. Det kommer det nog att göra ett tag, tänkte jag.

Det sägs att demokrati är att respektera andra människors åsikter, oavsett vilka de är. Det gör jag. Jag håller inte alltid med, men jag inser att det finns fler sanningar i världen än min egen.

Jag förstår att man kan se EU-migranter som ett problem. Det är ett problem. De sover på kalla gator i pappkartonger.

Men det är skillnad på fenomen och individer. Hon är en individ, inte ett fenomen.

Vad ger honom rätt att förnedra en annan människa på det sättet?

Han blir mig svaret skyldig.

Sedan ringde dagstidningen. Det blev en artikel.

Det är inte lönt

Det finns en man i min grannstad som skriker fula ord på morgonen. ”Ta er i röven! Vad ska det vara bra för?”. Sedan vandrar han upp och ner för gatan några gånger till och blänger. ”Fan! Vad har ni gjort?”.

Jag passerar, men han tycks inte lägga märke till mig. Inte heller någon annan som passerar på väg till jobbet. I stället fortsätter han skrika och blänga för sig själv, mot något abstrakt som vi andra inte ser.

I bland tangerar hans egen värld och den värld som alla vi andra ser varandra. Han skriker extra mycket mot det håll där byggbolaget reser höghus vid ån. ”Vad har ni gjort? Vad ska det vara bra för?”.

Det är lätt att avfärda honom som psykiskt sjuk. Han har vanföreställningar och pratar med sig själv eller personer som vi andra inte ser. Därför rynkar vi på näsan och går vidare.

Men det han i själva verket ger uttryck för är en djupt rotad negativ syn på förändring som finns hos de flesta människor, även om vi försöker låtsas något annat. ”Visst var det bättre förr? Visst var det finare med gamla hus? Visst var det skönare med en gräsmatta i stället?”

Själv hamnar jag ofta i grubblerier i samband med lägenhetsrenovering. ”Det är ju på ett sätt nu. Blir det verkligen bättre om vi gör om det? Var det inte bättre innan vi bytte färg? Om jag river det här kommer vi aldrig att kunna ångra oss. Vågar vi verkligen förändra?”

Det finns många präktiga ordspråk. Ett av dem går ut på att man aldrig ska ångra det man har gjort, bara det man inte har gjort. Det är en fin tanke.

Men i verkligheten fattar vi fel beslut i bland och förändrar saker till det sämre. Dels för att vi inte såg hela bilden när vi fattade beslutet. Dels för att vi har ändrat smak, tankesätt och prioriteringar. Man fattar alltid det beslut som verkar bäst för stunden. Så gör i alla fall jag. Sedan får tiden utvisa om det blev det mest fördelaktiga.

Mannen vankar av och an. Han skriker ännu en vers fula ord mot den förändring han ser. ”Sluta! Vad ska det vara bra för?”.

När en vän och jag skulle dricka öl på en uteservering för några år sedan blev vi stoppade av vakten. ”Det är inte lönt, vi stänger om en timme”, sa han när klockan var elva.

Med det resonemanget är det inte mycket som är lönt i livet. Stiga upp på morgonen? Nej, man måste ju ändå lägga sig snart igen. Äta? Nej, man blir ju snart hungrig ändå. Jobba? Nej, man blir ju snart arbetslös eller pensionär hur som helst.

Bygga höghus vid ån då? Nej, inte det heller. Tids nog kommer man ändå behöva riva dem. Saker håller inte för evigt. Dessutom är det inte säkert att det blir bra.

Så vad ska man då göra om ingenting är lönt och om man inte kan vara säker på att förändring leder till något bättre?

Mannen stannar utanför Ica och jag kikar på honom bakom hörnet. ”Ta er i röven!” skriker han åt bygget.

Ja, kanske är det bästa sättet.