På promenad

I bland är lycka bara att få ta en promenad med ett barn. Plötsligt blir vintergula gräskullar intressanta former att befinna sig på eller nedanför. För ett barn är det mesta i världen spännande. För en 34-åring krävs lite mer. Eller ett barn som visar.

Här är det sambon som har lånat ett barn.

Kent i Köpenhamn

Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Kent, men när det blev biljetter över till deras avskedsturné hängde jag på. Vi hamnade längst fram i publikhavet på Forum i Köpenhamn, med bara ett par tonårsfans mellan oss och staketet. De luktade svett och fis efter att ha sovit ute hela natten, men musiken var bra. Och så tog jag några bilder.

Läs mer

Ett hem utan katt är bara ett hus

När jag träffade min sambo för fem år sedan fick jag en ny vän på köpet. Han var ytterst vrång och osällskaplig till en början, misstänksam och undflyende. Men så köpte sambon och jag bostadsrätt och han hade inte annat val än att flytta in under samma tak som mig. Det var han inte särskilt lycklig över.

Läs mer

Höstlöv

Hösten är en ångestfull tid, en påminnelse om att ingenting varar för evigt. En glädjefull och varm årstid byts mot hotfullt mörker och utsatthet. Det hindrar så klart inte att man njuter av färgprakten under tiden.

Läs mer

Färg, ljus och en snygg tjej

PP Sofiero 3

PP Sofiero 2

PP Sofiero 1

PP Alexandra på Sofiero 1

PP Sofiero 6

PP Sofiero 4

Visst är det skönt i juli, men maj tar ändå priset för vackraste månad på året. När alla växter är fyllda av så mycket kraft att man inte ens kan föreställa sig att det var vinter nyss. Spirande, blommande, prunkande, trånande mot solen.

De här bilderna tog jag på Sofiero slott i Helsingborg. A passar in ganska bra, tycker jag.

Lådor på höjden

PP Malmöbyggnad 1

PP Malmöbyggnad 3

PP Malmöbyggnad 2

PP Malmöbyggnad 5

PP Malmöbyggnad 4

Ett hus utan tak är som en människa utan huvud. Tänk att moderna hus, till och med de som är superdesignade, så ofta har ett helt platt tak som inte syns från marken. Vad säger det om vår värld?

De här byggnaderna står i svenska rikets tredje största stad. Den gemensamma nämnaren är det lådformade utseendet. Och avsaknaden av just tak.

Trist.

Jag ska köpa prylar för friheten

Jag rensade ut grejor som vi inte använder i helgen. Det började som en liten oskyldig hög men snart växte den till ett berg. Allt från gamla dvd-skivor till böcker till en jacka till ljusstakar till pärmar.

Erikshjälpen hade öppet, så jag packade ner allt i fyra pappkassar och begav mig dit. Lämnade mitt överflöd i dörren till en man som sa tack.

Efteråt känns det skönt. Som att jag har blivit lättare och som att livet har blivit enklare. En reningsprocess. Bort med gammalt slagg som täpper till och slöar ner.

De flesta människor föds fria i den här delen av världen. Med det menar jag att de är fria att göra i stort sett vad de vill med sin tid. Utbilda sig, skaffa ett jobb, bosätta sig, bilda familj, resa, paddla kanot, hoppa fallskärm, vindsurfa, spela gitarr, jogga, bada eller umgås.

Det är förvånansvärt hur mycket av denna fria tid som vi lägger på att köpa prylar. Och på att underhålla dem.

Räkna själv. Städa, tvätta, byta lampor, putsa skor, vattna blommor, köpa batterier, olja cykeln, byta till vinterdäck, sortera bilder, ladda telefonen, diska, putsa fönster, uppdatera datorn, beställa bläckpatroner och måla dörrkarmar. Allt är prylunderhåll – tid som du investerar i att upprätthålla din samling av olika prylar.

Till sist blir prylarna så många att vi blir fast i våra prylfyllda bostäder utan att kunna ta oss därifrån. Vi drömmer om att ”lämna allt” och ”göra en flera månader lång resa”. Men det går inte. För vi orkar inte ens tänka på att stoppa ner allt vi äger i flyttlådor för att släpa med eller magasinera. Segla i Västindien och vandra i Nepal – glöm det, vad skulle vi göra med bostaden och prylarna?

Tänk att vi är helt fria att åka vart vi vill i världen och upptäcka allt vi har drömt om, men vi stannar frivilligt där vi är för att administrera vår arsenal av grejor i stället. Just därför känns det så skönt att rensa ut i bland. Komma lite närmare drömmen.

Göra plats för nya prylar.

Tre nyanser av blått

Umeå har blivit modernt 1.

Umeå har blivit modernt 2.

Umeå har blivit modernt 3.

Nytt och fräscht, fångat i Umeå.

Överst det nya kulturhuset, i mitten det nya hotellet, nederst toppen på Åhléns parkeringsgarage. Alla tre vackra på sina egna sätt. Alla tre med potential att bli eller redan vara omoderna.

Tiden äter en del arkitektur till frukost.

Fort, så fort

I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.

På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?

Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.

Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.

Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.

När man nu ska hinna det.

P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.

Från bakåt till framåt

Barfota i mjukt gräs när svalorna svänger runt takåsen tänker jag ofta att sommar är standard. Jag undrar hur resten av året ser ut, för jag råkar glömma. Vad gör man egentligen när stranden är blåsig och disig, skogen blöt och kall, himlen svart och tung? Vad gör man egentligen när det är vinter?

Och så kommer vintern, tränger sig på en liten bit för varje dag. Handskar blir normalt och gatorna ogästvänliga. Billjus speglas i svarta vattenpölar. Och plötsligt en dag i slutet av november är det så fruktansvärt mörkt att jag inte längre kommer ihåg hur sommaren känns.

Precis då faller de första snöflingorna lätt över landskapet. Ljudlöst och långsamt, som pausunderhållning i livet. Ställer om den inre kompassen som pekar bakåt mot soldränkta trädgårdar, till en som pekar framåt mot yllekoftor och tända ljus.

Tur att man är anpassningsbar.