En sista gång

Vår katt är död. Det är så hemskt att jag knappt förstår det. Plötsligt var han där, strykande, jamande, nyfiken och kelig. Nu är han det inte. Saker kan ändra sig så snabbt. Liv kan försvinna så fort. Så fort att man knappt hinner förstå att det är sant.

Sex år har vi varit sambor, jag och han. Jag skrev ett inlägg för ett år sedan om vårt samboskap. Det var en resa från vrånghet till kärlek. Från misstänksamhet till tillit. Som nu har blivit en resa till tomhet. Höftproblem, knäproblem, förstoppning. Det senaste året har inte varit roligt för honom. Bara för några veckor sedan drog tandläkaren ut alla hans tänder utom två.

Och så en morgon är golvet i hela lägenheten plötsligt täckt av blodfläckar. Han springer runt och vet inte vart han ska ta vägen, försöker kissa överallt, kan inte stå stilla. Vi torkar blod, ringer veterinären, försöker förstå vad som har hänt.

Under hela den tid som jag har känt honom har det varit en pina att få iväg honom till veterinären. Han gillar inte buren, fräser, morrar, klöser och biter för att slippa den. Han är till och med så rädd för den att han brukade kissa på sig när vi plockade fram den. Och det är klart, med allt som han har genomgått hos den där veterinären kan jag förstå honom.

Men den här gången, medan vi torkar och ringer, öppnar han själv dörren med sin tass, kryper in, vänder sig, står och skakar, för att han inser att det är dags.

Själv ligger han stilla på britsen, viftar lite på svansspetsen, lyssnar på vad vi säger, förstår förmodligen, fortsätter ligga stilla.

Två timmar senare ligger han på en hård brits på djursjukhuset och vi har fattat det beslut som kommer att avsluta hans tid på jorden. Vi gråter, kan knappt prata. Det går förmodligen inte att göra något, åtminstone inte något vetenskapligt beprövat och när en katt blöder från urinvägarna kommer det förmodligen att sluta med en avancerad operation. En till, efter den som han var nära att stryka med i för något år sedan när grannkatten hade bitit itu hans mage.

Det känns inte värdigt. Inte värdigt att låta honom genomgå ännu mer. För att han har alla de andra problemen. För att en bortopererad njure inte kommer att lösa hans höft, knä och förstoppning. Inte heller få hans tio tänder tillbaka.

Själv ligger han stilla på britsen, viftar lite på svansspetsen, lyssnar på vad vi säger, förstår förmodligen, fortsätter ligga stilla.

En sista puss på pannan och vi lämnar honom kvar i rummet.

En timme senare drar han sitt sista andetag medan vi klappar honom med pekfingret i pannan. Ögonen är simmiga av narkosmedlet. Han vilar huvudet mot ena tassen och veterinären knyter en rosett runt den andra, där sprutan gått in. Vi säger hejdå, stryker honom över nosen, under hakan, och några gånger till över pannan. Pussar på hans svarta päls en sista gång.

Vill ni lägga honom i kistan själva? frågar veterinären. Det blir för mycket. Det får räcka så här. En sista puss på pannan och vi lämnar honom kvar i rummet.

Tomt när det inte gungar till i sängen när han hoppar upp för att sova med oss, tätt intill ryggen eller på fötterna.

Hemma är det tomt i fönsterkarmen. Lika tomt på stolarna under matbordet. Lika tomt när vi öppnar skåpet i köket där maten finns och han inte kommer. Tomt när det inte gungar till i sängen när han hoppar upp för att sova med oss, tätt intill ryggen eller på fötterna. Lika tomt på morgonen. Ingen som vill ha mat, ingen som vill att vi ska vakna, ingen som försöker slicka oss på näsan. Ingen som petar med en av klorna mot badrumsdörren för att komma in och kolla vad vi gör. Ingen som stryker sig mot skohyllan och kylskåpsdörren. Ingen som ställer sig på bakbenen, lutar frambenen mot köksskåpet och jamar för att fråga vad vi gör på diskbänken. Ingen i ögonvrån. Bara tomt.

Den rosa musen som han brukade slita i stycken och sedan trösta.

Hans grejor finns överallt. Hans matskål, vattenskål, leksaker. Så många gångar han har slickat kanterna i dem och lekt med dem. Den rosa musen som han brukade slita i stycken och sedan trösta. Som han bollade mellan sina framtassar och gned mot sin kind. Den ligger ensam i fönsterkarmen nu. På hans favoritplats. Där han brukade sitta och hålla koll på trädgården och oss.

Och hans sugrör. Som han petade ner från bordet med sin tass och lekte med. Just sugrör. Det roligaste han visste att stjäla och leka med. Bortsett från den begagnade gitarrsträngen. Den kunde han springa efter hur länge som helst. Jaga, tugga, jaga igen.

Säga hejdå. Säga att det räcker så. Säga att det var fint så länge det varade.

Jag önskar så starkt att man i bland kunde spola tillbaka verkligheten och återuppleva saker. Njuta av dem en sista gång. Stryka honom en sista gång under hakan. Lyfta upp honom en sista gång och låta hans haka vila mot axeln. Leka med honom en sista gång. Kanske kurragömma, som han brukade älska. Som vi lekte när vi precis hade blivit sambos. Sedan kela en liten stund och vinka åt varandra en sista gång. Hans vita tass i en sista vink till dem han älskade mest. Säga hejdå. Säga att det räcker så. Säga att det var fint så länge det varade. Säga tack för allt och för det vi hade. Kanske bara ligga lite för länge i sängen och mysa och kurra och andas en sista gång. Sedan låta honom springa ut i trädgården där han älskade att ligga i solen och titta på fåglar och känna vinden i pälsen. Låta honom ligga där och bara ligga. På en plats som han älskar och känner sig trygg på. Bara en sista gång. Bara en sista gång sträcka på sig, vända magen upp mot himlen, dra öronen bakåt och njuta.

Men i bland finns det inga sista gånger.

Så ta hand om dig Vimse. Och kom hem igen om du ångrar dig.

Ett hem utan katt är bara ett hus

När jag träffade min sambo för fem år sedan fick jag en ny vän på köpet. Han var ytterst vrång och osällskaplig till en början, misstänksam och undflyende. Men så köpte sambon och jag bostadsrätt och han hade inte annat val än att flytta in under samma tak som mig. Det var han inte särskilt lycklig över.

Men så började vi leka kurragömma, eller om det var pjätt (man vet inte riktigt med katter eftersom de sällan håller sig till förutbestämda regler). I alla fall lurade vi på varandra bakom väggar och jagade tillsammans från rum till rum. Och förmodligen var det vad som till sist fick honom att släppa på sin hårda yta. Kanske tänkte han att ”människor som leker kurragömma (eller pjätt eller något över huvud taget) är pålitliga och rediga, så honom ska jag gilla”.

Nu sover vi hur som helst i samma säng och kan läsa varandras tankar innan vi hinner tänka dem. Starta skrivaren för att skriva ut en lista på saker som ska ner i resväskan är lika med butter min, eftersom han vet att buren snart åker fram för en tillfällig resa till någon som kan passa honom. Titta på klockan kvart i tio på kvällen är lika med glad min, eftersom han vet att det snart är dags för nattmackan.

Det här med mat är förresten ett alldeles särskilt kapitel. Det är en av de punkter där vi inte riktigt kommer överens. För mig är vardagsmat något man haffar i farten och trycker i sig för att bli mätt så att man orkar göra andra saker efteråt. För honom är mat en av de mest centrala delarna i livet. En minut innan min väckarklocka ringer på morgonen vet han att den kommer att göra det, även om den ringer vid olika tidpunkter olika morgnar. Och så sätter han igång sitt ”springa över kudden, trampa på madrassen, slicka på min näsa”-beteende, eftersom han vet att det väldigt snart är dags att avnjuta dagens första mål.

Men annars kommer vi bra överens och har utvecklat en vänskaplig och ömsesidig respekt. Jag kan klia honom på magen även om det är bland det läskigaste han vet. Jag kan till och med stoppa skitäcklig medicin i hans mat utan att han klagar. Men det enda jag inte kan göra, och det gäller även min sambo, är att klippa hans klor. Då skriker han fula ord och beter sig som att vi försöker lönnmörda honom.

Den ömsesidiga respekten innebär också att han ställer upp med allehanda hushållssysslor. Han vaktar i fönstret när varken sambon eller jag är hemma för att hålla inkräktare borta (när vi var på semester senast och han åkte på retreat på annat håll försökte någon bryta sig in). Han värmer sambons rygg när hon har ont i den. Han håller oss sällskap i sängen om vi är sjuka.

Ni känner säkert till det gamla talesättet om att ett hem utan en katt bara är ett hus. Jag skriver under på det. Att ha katt är så mycket mer än att rensa kattlådan.

Och så gör de sig ganska bra på bild.