Gammalt elakt bråte

Journalister är riktiga egocentriker. Jag trodde länge att det var en skröna, men i går kväll hittade jag mig bläddrande i mina gamla artiklar. Ja, för jag har ju sparat alla så klart, egocentriker som jag är.

Jag hittade mycket som jag inte vill nämna. Allt här i världen kan man ju inte vara stolt över och än mindre hasa upp på offentlighetens offerbord så här i efterhand. Men så hittade jag den här. En tv-krönika från tidigt 2014-tal.

Den är inte storstilad. Inte heller världsviktig. Men den är så elak och hårdhudad att jag nästan får rysningar. Och så undrar jag om David Hasselhoff har läst den. Och om han blev arg.

Saxat ur Helsingborgs Dagblad 1 mars 2014:

Hasselhoff ger mig mardrömmar

David Hasselhoff sitter på pottkanten. På sätt och vis har han själv satt sig där genom att tacka ja till det ena konstiga uppdraget efter det andra. Hans nya svenska talkshow på TV3 är verkligen inget undantag.

På pottkanten kan han bara göra en sak – driva med sig själv. Och visst är självdistans och självironi två av de finaste egenskaper som en människa kan bära, men bara i viss mängd. David Hasselhoffs mängd överstiger alla rekommendationer för dagligt intag med råge.

Ena stunden skrattar jag åt hela spektaklet och att inte ens han själv verkar tro på det. Andra stunden blir jag helt kall och mår illa. Vem är offer i den här soppan och vem har övertaget? Är det synd om honom? Är det synd om mig?

Egentligen är det magiskt att en så tafflig talkshow kan väcka så många existentiella frågor att producenten av vilket andligt program som helst borde bli grön av avund. För tafflig är den. Hasselhoff pratar som en cirkuspresentatör. Gästerna får aldrig några frågor som går att besvara. Om de ändå lyckas tänka ut ett svar får de aldrig berätta. För snart ska Hasselhoff berätta om vad han tycker, vad han har upplevt, vad han anser borde vara svaret på frågan.

Allt faller platt. Om han bara hade lagt den där självdistansmasken åt sidan för några sekunder, då hade jag i alla fall kunnat ana att det finns en människa där inne och förhålla mig till hans självdistans i förhållande till den, men han lämnar ingen öppning, allt är fejk.

Jag undrar om det är han eller jag som drömmer mardröm, kallsvettig och snårig. Jag famlar efter något att hålla mig i, men tappar greppet. ”Why are you famous?” frågar han sina gäster. Well, sluddrar jag i sömnen, why are YOU famous, David Hasselhoff?

Visst är det en rolig idé att låta honom göra svensk talkshow. Tanken på att låta en helt okunnig person intervjua några av Sveriges kändisar är i vissa delar briljant den också. Och absurditet kan emellanåt vara ett genialt drag för att skapa humor och intressanta situationer.

Men det lyckas inte. Han är för medveten om att det är ett spektakel och att han får betalt för att driva med sig själv. Det blir som en metatalkshow där han driver med att han driver med sig själv. Och någonstans där tar de existentiella frågorna över och gör mig matt. Innan jag hinner skratta.

Hasselhoff har blivit som en självuppfyllande profetia. Ju mer man sitter på pottkanten, desto djupare pottkantsmärken får man på skinkorna. Har han ingen manager?

Ny femårsplan

En femårsplan senare har jag skrivit på ett avtal med mediekonglomeratet om att sluta på dagstidningen. Ett avtal man inte kan tacka nej till.

Avtalet är inte särskilt bra (jag är belagd med tystnadsplikt om innehållet så att konglomeratet slipper skämmas), men det var inte heller poängen. I stället var poängen att göra sig av med överflödig arbetskraft när tidningsbranschen sjunker allt djupare i dödens dal.

För min del är avtalet ett sätt att rädda mig själv från att dras med. För förutsättningarna att göra det som jag en gång lockades av har blivit allt sämre. Saker måste ta mindre tid, passa en färdig mall, vara exakt antal tecken i rubriken och framför allt bara fylla ett utrymme. Ingen diskussion om innehåll eller kvalitet. Ett slags löpande band av materia som levereras i bulk.

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag faktiskt hade blivit uppsagd om jag inte skrivit på. Ett besked som sved innan jag fått det, men mest för att det innebar a-kassa och arbetsförmedling. Gråta över journalistiken har jag slutat med.

Varje avslutad femårsplan innebär också början på en ny. Den här gången hakar de i varandra på ett betryggande sätt. Knappt hade jag ställts inför ultimatum. En annons, en ansökan, en intervju och ett kontrakt. Den 12 januari börjar jag som skribent på Prisjakt i Ängelholm. Från det gamla till det nya. Omställningen kunde inte ha varit tydligare.

Mina förhoppningar är naturligtvis stora. På att det ska finnas en vision, ett mål, en tanke med vad organisationen gör. Sådant som har saknats på dagstidningen de senaste åren. Om det dessutom finns någon som säger ”bra jobbat” emellanåt hade det varit ännu bättre. Ingen gör sitt bästa i fem år utan att få något tillbaka. Enda återkopplingen kan inte vara i samband med det årliga sparpaketet.

Eftersom det är nyårsafton passar jag på att önska alla mina gamla kollegor – som faktiskt är de bästa man kan begära – ett gott nytt år. Må allt bli bättre 2015.

Sista dagen inför något nytt

pappershog

Det finns få saker som kan göra en människa så sentimental som en riktigt stor pappershög. Det är inte papperna i sig själva så klart – även om det är synd om träden – utan det arbete som de representerar. Ett nästan oändligt antal människoöden som jag har plöjt igenom på jakt efter nyheter.

Efter två och ett halvt år på Landskronaredaktionen har det blivit dags att flytta. Till Båstad. På sätt och vis dit det en gång började. Tråkigt att lämna en välfungerande och trevlig redaktion som den i Landskrona, men roligt att återse det som jag en gång i tiden plöjt ner nio månaders arbete i.

Tidningsbranschen är hård. Ingen vet vad som väntar runt hörnet. Men som min vikariekollega brukar säga går det inte att gräma sig för mycket över det. I stället får den som ges den unika möjligheten att jobba på en redaktion göra sitt yttersta för att ta sitt uppdrag på allvar.

Sett i det ljuset är en stor pappershög naturligtvis något att vara stolt över.

Men att skilja sig från saker – oavsett om det är papper, arbetsplatser eller människor – är alltid sentimentalt. Det innebär att man måste titta tillbaka och sammanfatta för sig själv, reflektera över vad man har gjort bra och dåligt, minnas roliga och tråkiga stunder. Det blir som att skilja sig från en del av sig själv, lämna en del av sig själv kvar och gå vidare.

Tänk om allt hade varit som det alltid hade varit. Usch, livsleda.

Tidningsdöden på nära håll

Sista City

En ska bort.

Det är otäckt när tidningsdöden kryper ända in på samma gata, ja till och med i samma lokaler, som där man själv tjänar sina pengar för att kunna handla soltorkade tomater på Ica Maxi. Jag har själv jobbat på City några dagar i mitt liv. Kort sagt – ingenting är gratis. Förutom Metro, som trotsar den uråldriga kunskapen om sakers kostnad ännu ett tag.

Föreläsning om fyra snabba år

Jag ska föreläsa på min gamla folkhögskola. Jag kollade upp hur länge sedan det var jag slutade där. Fyra år. Fyra hela år! Det är absurt hur fort man blir vuxen.

Min gamla lärare vill att jag berättar om vad som hände efter studierna. Jag måste fundera för att veta.

Låt se. Sommarjobb på Systembolaget, sommarjobb på tidningen, höstjobb på Systembolaget, höstjobb på tidningen. Inhopp lite här och där på olika redaktioner och allt längre vikariat. Sedan två riktigt långa. Och så, plötsligt, en ledig tjänst.

Sedan jag fick den är det ingen hejd på hur fort saker har gått. Radhus, sambo, katt. Köpt grill. Klippt gräset. Varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen. Det är som sagt absurt hur fort man blir vuxen.

Sedan ska jag berätta om hur arbetsmarknaden ser ut. Som långt ner på den där las-listan är min syn inte överdrivet optimistisk. Vd:n besökte lokalredaktionen och visade kurvor som pekar åt alla möjliga håll, men knappt en enda åt det rätta. Fem kollegor får lämna företaget, en nybliven pappa med skrivbord bara några meter från mig.

Människor behöver hopp för att trivas. De måste tro på det de gör. Mediebolagen famlar efter inkomstmöjligheter när färre vill bläddra i döda träd. Det krävs något nytt som rullar in kulor. Svaret dröjer.

Det ska jag berätta för dem på folkhögskolan. Att tidningarna darrar ända ner i grundbultarna och att demokratin hotar att kollapsa när tredje statsmakten sjunker. Men också att det kommer en tid efter det, när journalistikförpackningarna har hittat sin nya form och kan göra redaktioner till inspirerande arbetsplatser igen.

Och så ska de få min nyhetschefs tips på hur man framstår som bättre än sin arbetskollega och kniper jobbet framför ögonen på hen. Finns det bara bröd till några stycken får de andra gå hungriga. Se till att det inte blir du.

Ta inget för givet

Ett av de mest slitna uttryck man kan använda är ”ta ingenting för givet”. Det är sånt man bara säger i förbifarten, utan att tänka över vad det egentligen betyder.

Det är så klart omöjligt att inte ta saker för givna. När jag lägger mig på kvällen tar jag för givet att mobiltelefonen väcker mig på morgonen. När jag duschar tar jag för givet att någon har fixat varmvatten på värmeverket. När jag åker tåg till jobbet tar jag för givet att någon vakar över skenorna så att det tåg som jag sitter på inte kommer på kollisionskurs med ett annat vilket skulle få fatala följder.

När jag pluggade psykologi lärde vi oss att samhället inte kan fungera utan den här generella tilliten till vår omvärld. Om jag inte hade litat på människor i största allmänhet hade min dag blivit ett inferno av misstroende och rädsla. Tyvärr har jag glömt vad begreppet heter, men det gör kanske detsamma.

Så långt är det helt okej att ta saker för givna, att ta för givet att människor gör vad de förväntas göra så att jag får förutsättningar att göra vad som förväntas av mig. Alternativet är helt enkelt outhärdligt.

Men det finns en sämre sida av det här och det är när vi förutsätter att saker alltid kommer att vara som de alltid har varit. Som om vi lever i en värld där alla tillstånd är frusna. Så fungerar naturligtvis inte världen över huvud taget. Hela evolutionen är ju en enda lång förändring som leder fram till att saker i morgon måste vara annorlunda än i dag, för att komma någonstans, för att förbättra, förfina, utveckla. Och för att inte dö av tristess. Den som tar för givet att saker alltid kommer att vara som de är just nu kommer att bli besviken.

Ett exempel. Att tänka att man alltid kommer att vara frisk är väl en av de vanligaste fällorna att falla i när det gäller att ta fel saker för givna. Ingen kommer alltid att vara frisk. Alla blir sjuka och dör. Eller bara dör. Men oavsett om vi upprepar ”ta ingenting för givet” för varandra hundra gånger om dagen, kommer vi ändå att slösa bort tid och energi på saker som egentligen inte betyder något i väntan på att vi ska göra det. Som att tvätta bilen och titta på tv.

Men jag skulle i detta sammanhang vilja passa på att betona att det verkligen ligger något i uttrycket ”ta ingenting för givet”, oavsett hur intetsägande det låter. Säkert har vi alla hamnat i den situationen någon gång att vi känner att det är läge att påpeka det för andra och oss själva. Nu har jag gjort det.

Efter lång och krokig strävan har jag nu jobbat ett och ett halvt år som heltidsavlönad journalist på en av Sveriges dagstidningar. De dagliga arbetsuppgifterna har upptagit min tid, jag har brottats med frågor som vilken matlåda jag ska ta med till jobb eller vad jag ska äta när jag har varit för upptagen för att laga mat. Jag har helt enkelt absorberats av mitt bekväma vardagsliv där allting fungerar enligt givna mönster.

Och mitt i allt detta kommer så plötsligt uppvaknandet. Som gör att jag nu vill påminna om betydelsen av uttrycket. Uppsägningar väntar eftersom koncernens gratistidning ska läggas ner. Jag ställer ifrån mig matlådan, räknar bakifrån på las-listan och finner mig själv oroväckande fort.

Tankarna om hur jag fixar pengar till hyran utan jobb, hur jag ska orka gå upp tidigt på morgonen och söka ett nytt, hur lång kölistan är till just journalistjobb och hur knepigt det var att ta sig in dit jag är nu fyller mitt huvud.

Så. Ta inte fel saker för givna. Fundera över vad som händer om det du tar för givet försvinner. Det leder till att du uppskattar det mer. Och trivs bättre. Och mår bättre.

Som om det inte fanns slitnare uttryck. Carpe fucking diem medan du kan.

Inspiration kommer sent

Jag har undrat varför jag inte har varit så inspirerad och kreativ på sistone. Inte skrivit så många inlägg här, inte planerat några framtida böcker, inte spelat på min gitarr. Nu är klockan närmare ett på natten och jag har funderat. Till och med funnit svaret.

Konklusionen är – jag har lagt mig för tidigt. För inspiration kommer alltid när jag har uppnått ett visst mått av utmattning.

Inte den typen av utmattning som man upplever på morgonen, när ögonlocken klibbar mot varandra och det är omöjligt att avgöra om klockan är fyra eller fem för att man är yrvaken och slutkörd. Den typen är snarare kontraproduktiv, det enda man vill då är att somna om och glömma alla som helst ansatser att skapa något som helst i världen.

Och inte blir det bättre under förmiddagen heller. Morgontröttheten håller i sig och tynger fortfarande sinnet. Lunch och eftermiddag likaså. Då, precis när det börjar susa i hjärnan av goda tankar, slår en ny form av trötthet till, som säger att man redan har varit igång ett bra tag och att det är dags att ta en paus. En lång paus, gärna hela eftermiddagen.

Sedan är det kväll och man ska laga mat, äta, diska, kanske träna och ordna praktiska ting i livet som att fixa nya ugnsplåtar och mata katten. Inte heller något vidare bra för nyskapande processer i hjärnan.

Så nej, inte alls den utmattning som inträder under någon av dessa delar under dagen. Utan den kreativa utmattningen kommer först senare på kvällen, alltid efter att det är dags att lägga sig.

Det är först då som kreativiteten och inspirationen sänker sig som en pånyttfödelse i kroppen. Den skänker nya tankebanor, nya insikter, nya förhållningssätt och åsikter. Den sammanfattar, ser samband och drar slutsatser. Kanske är det en kombination av utmattning och samlade hjärnprocesser från dagen som samverkar för att uppnå detta stadium, vad vet jag? Det enda jag vet är att det ofta fungerar.

När jag pluggade var jag ofta uppe länge. Det var sällan jag behövde gå upp 6.45 för att hinna till lektionerna, i alla fall inte på universitetet i Umeå eller på folkhögskolan i Stockholm där jag pluggade journalistik. Där var de sena kvällarna och nätterna regel. Och jag minns att kreativiteten var stor, mycket större än nuförtiden. Och jag saknar den.

Egentligen är det ett oerhört slöseri att lägga sig just när kreativiteten inträder. Jag tänker att det är många tankar som världen skulle kunna dra nytta av som bara försvinner in i sömnen och aldrig kommer ur den igen. Och jag är förmodligen inte ensam om att omedvetet begrava dem i sängkläder.

Kanske skulle vi införa en inspirations- och kreativitetsdag varje vecka, då det var tillåtet att vara uppe så länge man vill och så länge tankarna flödar. Jag hade inte bangat.

I backspegeln över åsen

Ett och ett halvt år. Inte så mycket i en människas liv om man lever normallångt. Men långt om man betänker hur långsamt en eftermiddag på jobbet kan gå, eller hur många dagar det är till fredag.

Nu är det hur som helst ett och ett halvt år sedan jag stod på torget i Landskrona. Det var ruggigt, blåsigt, tidigt och tomt. Jag kurade i en port på andra sidan gatan. Någon annan kurade i porten en bit därifrån. Vi visste inte det då, men båda väntade på att bli insläppta på redaktionen.

Sedan åkte gallergrindarna upp och jag steg in, uppför trapporna och in på parketten. Nyhetschefen hälsade, bad oss slå oss ner. Båda praktikanter. Hon berättade vad hon ville med sitt liv och sin journalistik. Jag berättade om min. Herregud, tänkte nyhetschefen, han vill skriva reportage långa som Öresundsbron och han vill praktisera här på min dagstidning. Dålig kombination. Men vatusan, jag hade ju pluggat reportagelinje och visste inte då.

Sedan fick jag jobba halva sommaren på tidningen. Det var hästreportage, motorreportage, bastureportage, sillreportage, fotbollsreportage och festivalreportage. Och hösten kom och jag fick hoppa in som kvällsreporter, ringa polisen och fråga efter kiosktjuvar i Bjuv, räddningstjänsten i Perstorp om bränder i garage och tullen om knark i små påsar.

Och tydligen gillade tidningen det, för tjuvarna, bränderna och knarket i små påsar gav mig ett vikariat i Båstad. En månad, som blev nio.

Och det är där jag är nu. Några få dagar kvar tills jag dimper ner i världen igen, osäker på vad som händer. Mitt bland notiser om strandskyddsärenden, överklaganden, golfbanor, fastigheter och biblioteksöppettider slår det mig att jag trivs här. Väldigt bra. Och att det nu är slut på vikariatet.

Det är något med Båstad. Man lär känna byn. Den har sina avigsidor och allt är lite märkligare här, lite fler vändningar, lite mindre väloljat, lite mer händelserikt för att vara en så liten ort. Och en kväll på kommunfullmäktige blir till ett skådespel när man vet vem alla är, vad de är ute efter, hur de spelar sina roller inför varandra.

Men inte mer. Sedan gasar jag över åsen en sista gång, lämnar bergsbyn åt sitt öde. Vad jag ska göra på min sida, har jag ännu inte förstått, men de säger att det löser sig. Det också. Jag väljer att tro dem.

Även journalister har åsikter

Det pratas mycket om objektivitet och om vilken roll media spelar i valet. För vinklat, för ensidigt, för idoliserande. Så låter kritiken.

Klart att alla journalister har en politisk uppfattning. Vi pratar om människor som är samhällsintresserade, engagerade och har blivit journalister för att de bryr sig om vad som händer i världen. Det går inte att vara utan åsikt då. Jag har också en politisk åsikt.

Förr var alla journalister vänstermänniskor. Det var i alla fall den allmänna uppfattningen. I den här valrörelsen anklagas bland annat Aftonbladet för att hålla på högern, och publicera idolbild efter idolbild på Reinfeldt på förstasidan. Att alla journalister skulle ha bytt politisk färg de senaste 20 åren, kan det verkligen stämma?

Kanske till viss del. Att vara journalist i dag är ett medelklassyrke. Man tjänar hyfsade pengar och kan bo i hyfsade områden och umgås med likasinnade människor. Det är få som är sprungna ur arbetarklassen, redo att ta revansch för all skit de fått utstå under sin uppväxt. Snarare är dagens medeljournalister sprungna ur studerande familjer, med medelklassvärderingar.

Men det gäller så klart inte alla. Och alla behöver inte rösta blått för att man är eller blir medelklass. Det finns fortfarande de som håller på sina röda värderingar, även om de gör en klassresa, eller människor som föredrar rött även om de inte har en flanellskjorta så långt tillbaka i släktträdet vi kan klättra. Och så länge det är så, variationsrikt, så är det knappast något problem att journalister har åsikter.

Dessutom tror jag att de flesta journalister som jobbar med valfrågor gör sitt bästa för att sätta sig över sina egna värderingar. Jag gör så. Jag tänker bort vad jag själv föredrar, det går automatiskt. Att tänka kritiskt kan man göra även när man intervjuar sina egentliga favoriter. Det gäller att sätta sina läsare över sig själv, att sköta sitt jobb, inte mygla in sin egen smygpolitik i den journalistik man skapar.

Men det är intressant, det där att låtsas som att man inte har åsikter, som att man är neutral. Jag vet var jag står politiskt, men jag skulle inte få för mig att säga det i något journalistiskt sammanhang, och inte offentligt över huvud taget. Jag tror att folk skulle ha förståelse, förmodligen lita mer på mig om jag är ärlig och berättar.

Men så fungerar det inte, de flesta tiger och låtsas som om det regnar – politisk åsikt? Nej inte jag. Inklusive mig själv. Men när man gör så undervärderar man också sin egen professionalitet. Vad är det som säger att jag blir en sämre journalist om jag berättar? Oavsett har jag ju mina åsikter, de ändras inte för att jag avslöjar dem.

Det gäller att lita på att jag lyckas så bra i mitt yrke, att hålla mina åsikter isär från journalistiken, att jag vågar berätta hur jag röstar, och vara säker på att läsaren inte kan hitta mina åsikter i det jag skriver.

När misstroendet mot media och journalister växer, och det gör det har jag fått för mig, finns det bara ett sätt att återvinna förtroendet. Och det är inte att smussla med saker. Snarare är det viktigt att vara öppen och ärlig. Men att berätta om sina politiska åsikter är fortfarande tabu.

Bättre än väntat

100122

Det plingade till i jobbdatorn på Båstadredaktionen. Ett nytt mejl i inkorgen. Från personalchefen.

I december fick jag veta att jag skulle få jobba hela januari på HD. Eller rättare sagt på NST, som tidningen heter där uppe. Ordinarie reporter var på resa i fjärran land så jag tog hans plats, ställde in skrivbordet, knappade in mitt lösenord på tangentbordet och lutade mig tillbaka. ”NST Patrik Pettersson” svarade jag när någon ringde.

Månaden gick och artiklarna gick in och ut ur huvudet. En månad går snabbt och det började närma sig slutet. Nyss ditkommen, snart bortkommen. Ut i osäkerheten igen, utan en aning om hur våren ska te sig. Kan de behöva mig som kvällsreporter, som helgreporter eller vilken jäkla reporter som helst?

Det var då det plingade till i inkorgen. Frågan jag hade ställt några dagar tidigare var hur de ställde sig till att jag ville jobba kvar. Ordinarie reporter på semester hade fått annan tjänst och plötsligt fanns ett långt vikariat ledigt. Och av alla platser en vakans kan uppstå på så var det på just den kontorsstol som jag satt.

Och svaret jag fick i mejlet var ja, jag får jobba kvar. Till 22 augusti får jag vara lokalredaktör Pettersson i Båstad, granskandes kommunala handlingar och lokala fotbollsturneringar. Det känns underbart att veta att jag verkligen jobbar som journalist på heltid.

Lokalreporterns jakt på nyheter

100108

En jäkla dag på redaktionen. Så kan fredagen sammanfattas.

Det började redan på förmiddagen. Långt in på slingriga och hala skogsvägar mötte jag fotografen från Ängelholm. Vi skulle fånga några skidåkare i det nypreparerade skidspåret. Fingrarna stelnade direkt utanför bilen, fötterna likaså. Från munnen steg vit dimma medan solen strilade mellan granarna.

Men det enda vi såg av skidåkare var deras spår. Inte ett enda tecken på något som rörde sig i skogen förutom en grupp småfåglar i en buske. Tomhänta fick vi leta efter andra idéer att fylla tidningen med.

Halvvägs ner längs småvägarna hittade vi några pulkaåkare. Pulkavinkeln har verkligen gjorts tusentals gånger. Glada barn som åker pulka, hur berättar man det på ett spännande sätt? Svaret är att det är väldigt svårt. Med frysande kulspetspennor lyckades jag fånga deras namn och skrev ihop något om att det är gulddagar för pulkaåkare.

Och så fick jag låna en stjärtlapp av en grillande familj och provade på själv, med resultatet att jackan skrapade upp hälften av snön i backen in under kläderna. Så med minusgradiga kallingar körde jag tillbaka till redaktionen med några namn nerkrafsade på ett A6-block. Inget som vinner priser.

Nu var det nästan panik. Tidningssidorna skulle fyllas, inte bara i morgon utan även inför söndag och måndag. Några telefonsamtal på saker som låg och väntade på skrivbordet. Inga svar. Därför inga jobb som kan göras. Så när telefonen ringde med ett tips till enda kollegan vid skrivbordet intill ryckte han snabbt ut till hungrande fåglar vid stranden.

Efter att ha försökt komma därifrån ringde han tillbaka till mig på redaktionen. Han hade fastnat med bilen nedanför en isig och såphal backe. Jag fixade ett nummer till en bärgningsfirma som fick dra upp honom därifrån. Och tyvärr lyckades han aldrig hitta fåglarna, som förmodligen hade gett sig av på jakt efter mat någon annanstans.

Så nu ska jag upp på åsen på söndag igen för att leta skidåkare. På med dubbla raggsockor och fullt av pennor innanför vantar och i armveck. Stora journalistpriset, here I come!

(Bilden är tagen på Vallåsen, de skånska fjällen, där jag åkte skidor med min bror och två av hans kompisar förra helgen.)