Fokusera

Romanen. Det är verkligen ingen enkel grej. Jag har kommit en bit på vägen och känner mig stolt över det, men emellanåt blir det stopp. Som nu. Handlingen känns meningslös, persongalleriet grått och scenerna som sirap. Hur ska någon någonsin orka läsa den här smörjan om jag inte orkar skriva den? Och hur ska jag orka skriva den om ingen orkar läsa den?

Det är så lätt att vara självkritisk, att lyfta in alla andras inbillade tankar i sitt eget huvud och slå sönder varje hopp om att det man gör är bra. Förmodligen en bra förmåga egentligen, det här att kunna ifrågasätta och kritisera det egna arbetet för att undvika att bli fullkomligt narcissistisk, men i bland hade det verkligen underlättat om man bara hade kunnat vrida till kranen och få stopp på självkritiken åtminstone en halvtimme.

Det händer i bland att kranen slutar rinna. Det är när jag har hittat en tråd som jag följer och när romanen börjar skriva sig själv, utveckla sig själv, överraska mig med vad nästa scen blir. När personerna i boken blir riktiga personer för ett ögonblick och byter ord med varandra som jag aldrig har planerat eller anat. Då blir det flow. Då flyter det på utan tid för självkritik. Men alla trådar har en ände och alla samtal tar slut någon gång. Då är det som att börja om igen.

Det sägs att man inte ska berätta för någon att man skriver en roman. Inte för bekanta, inte för vänner, knappt för sig själv. Att sträva efter att få beröm är mänskligt och när man redan har fått beröm för att man äntligen har börjat skriva sin roman är det inte längre lika motiverande att fortsätta, eftersom det psykologiska målet – att få beröm – redan är uppnått. Sedan är man utlämnad åt så flyktiga drivkrafter som inre motivation, självförverkligande, att man brinner för att skriva och att man vill göra avtryck i världen för att fullborda verket. Betydligt mindre greppbart att navigera efter än att söka beröm från andra.

Men den ska bli färdig. Kanske inte den här veckan, kanske inte den här månaden, kanske inte heller det här året. Men färdig ska den bli. Om jag så blir den ende läsaren. Och om det så blir ren dynga. Amen.

Den stora romanen

Om man tjänar sitt levebröd på att skriva är det oundvikligt att tanken på att skriva en roman förr eller senare dyker upp. Det ligger i människans natur att försöka utöka sina marker, gå längre, ge sig i kast med nästa utmaning. Inte konstigare än att frukostbullsbagaren till slut försöker sig på en bröllopstårta eller att simläraren någon gång anmäler sig till Vansbrosimmet.

Tanken på en roman är inte ny, den har funnits i mitt medvetande i säkert femton år. Under den tiden har jag också gjort en handfull tappra försök som har resulterat i ett tiotal sidor men inte mycket mer. Varje gång faller det på att jag inte står ut med min idé. Kanske är det för att jag har dåliga romanidéer, kanske för att jag är otålig – jag vet inte.

Jag har förstått att olika författare har olika teknik för att skriva. Några sätter sig utan undantag vid tangentbordet vid samma tid varje dag och tvångsskriver, oavsett hur lätt eller svårt det går just den dagen. Andra bokar avskilt belägna stugor med ensamhet som enda bekvämlighet. Hittills har jag försökt mig på att skriva när jag känner för det, vilket blir någon gång i bland, tillräckligt sällan för att glömma bort var jag avslutade sist jag skrev.

Det förvånar mig varje gång att det är så svårt att skriva en roman, när det är så lätt att skriva en nyhetsartikel eller till och med ett längre reportage. Framför allt vid jämförelse med ett reportage är byggstenarna de samma i en roman – karaktärer, dramaturgi och levandegörande språk. Men ändå verkar det vara något helt annat att planera för en 300 sidor lång bok.

En vän sa att jag kanske inte är redo. Jag har kanske inte en tillräckligt bra idé som jag tror på och kan hålla fast vid under de långa stunder vid tangentbordet som romanarbete innebär. Kanske är det så. Kanske inte.

Oavsett har jag bestämt mig för att det är nu eller förmodligen aldrig. Någon gång får man faktiskt sätta ner foten i sitt eget liv och se till att saker händer. Den här texten är, kan man säga, det första steget på en lång vandring.

Gammalt elakt bråte

Journalister är riktiga egocentriker. Jag trodde länge att det var en skröna, men i går kväll hittade jag mig bläddrande i mina gamla artiklar. Ja, för jag har ju sparat alla så klart, egocentriker som jag är.

Jag hittade mycket som jag inte vill nämna. Allt här i världen kan man ju inte vara stolt över och än mindre hasa upp på offentlighetens offerbord så här i efterhand. Men så hittade jag den här. En tv-krönika från tidigt 2014-tal.

Den är inte storstilad. Inte heller världsviktig. Men den är så elak och hårdhudad att jag nästan får rysningar. Och så undrar jag om David Hasselhoff har läst den. Och om han blev arg.

Saxat ur Helsingborgs Dagblad 1 mars 2014:

Hasselhoff ger mig mardrömmar

David Hasselhoff sitter på pottkanten. På sätt och vis har han själv satt sig där genom att tacka ja till det ena konstiga uppdraget efter det andra. Hans nya svenska talkshow på TV3 är verkligen inget undantag.

På pottkanten kan han bara göra en sak – driva med sig själv. Och visst är självdistans och självironi två av de finaste egenskaper som en människa kan bära, men bara i viss mängd. David Hasselhoffs mängd överstiger alla rekommendationer för dagligt intag med råge.

Ena stunden skrattar jag åt hela spektaklet och att inte ens han själv verkar tro på det. Andra stunden blir jag helt kall och mår illa. Vem är offer i den här soppan och vem har övertaget? Är det synd om honom? Är det synd om mig?

Egentligen är det magiskt att en så tafflig talkshow kan väcka så många existentiella frågor att producenten av vilket andligt program som helst borde bli grön av avund. För tafflig är den. Hasselhoff pratar som en cirkuspresentatör. Gästerna får aldrig några frågor som går att besvara. Om de ändå lyckas tänka ut ett svar får de aldrig berätta. För snart ska Hasselhoff berätta om vad han tycker, vad han har upplevt, vad han anser borde vara svaret på frågan.

Allt faller platt. Om han bara hade lagt den där självdistansmasken åt sidan för några sekunder, då hade jag i alla fall kunnat ana att det finns en människa där inne och förhålla mig till hans självdistans i förhållande till den, men han lämnar ingen öppning, allt är fejk.

Jag undrar om det är han eller jag som drömmer mardröm, kallsvettig och snårig. Jag famlar efter något att hålla mig i, men tappar greppet. ”Why are you famous?” frågar han sina gäster. Well, sluddrar jag i sömnen, why are YOU famous, David Hasselhoff?

Visst är det en rolig idé att låta honom göra svensk talkshow. Tanken på att låta en helt okunnig person intervjua några av Sveriges kändisar är i vissa delar briljant den också. Och absurditet kan emellanåt vara ett genialt drag för att skapa humor och intressanta situationer.

Men det lyckas inte. Han är för medveten om att det är ett spektakel och att han får betalt för att driva med sig själv. Det blir som en metatalkshow där han driver med att han driver med sig själv. Och någonstans där tar de existentiella frågorna över och gör mig matt. Innan jag hinner skratta.

Hasselhoff har blivit som en självuppfyllande profetia. Ju mer man sitter på pottkanten, desto djupare pottkantsmärken får man på skinkorna. Har han ingen manager?

Ny femårsplan

En femårsplan senare har jag skrivit på ett avtal med mediekonglomeratet om att sluta på dagstidningen. Ett avtal man inte kan tacka nej till.

Avtalet är inte särskilt bra (jag är belagd med tystnadsplikt om innehållet så att konglomeratet slipper skämmas), men det var inte heller poängen. I stället var poängen att göra sig av med överflödig arbetskraft när tidningsbranschen sjunker allt djupare i dödens dal.

För min del är avtalet ett sätt att rädda mig själv från att dras med. För förutsättningarna att göra det som jag en gång lockades av har blivit allt sämre. Saker måste ta mindre tid, passa en färdig mall, vara exakt antal tecken i rubriken och framför allt bara fylla ett utrymme. Ingen diskussion om innehåll eller kvalitet. Ett slags löpande band av materia som levereras i bulk.

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag faktiskt hade blivit uppsagd om jag inte skrivit på. Ett besked som sved innan jag fått det, men mest för att det innebar a-kassa och arbetsförmedling. Gråta över journalistiken har jag slutat med.

Varje avslutad femårsplan innebär också början på en ny. Den här gången hakar de i varandra på ett betryggande sätt. Knappt hade jag ställts inför ultimatum. En annons, en ansökan, en intervju och ett kontrakt. Den 12 januari börjar jag som skribent på Prisjakt i Ängelholm. Från det gamla till det nya. Omställningen kunde inte ha varit tydligare.

Mina förhoppningar är naturligtvis stora. På att det ska finnas en vision, ett mål, en tanke med vad organisationen gör. Sådant som har saknats på dagstidningen de senaste åren. Om det dessutom finns någon som säger ”bra jobbat” emellanåt hade det varit ännu bättre. Ingen gör sitt bästa i fem år utan att få något tillbaka. Enda återkopplingen kan inte vara i samband med det årliga sparpaketet.

Eftersom det är nyårsafton passar jag på att önska alla mina gamla kollegor – som faktiskt är de bästa man kan begära – ett gott nytt år. Må allt bli bättre 2015.

Sista dagen inför något nytt

pappershog

Det finns få saker som kan göra en människa så sentimental som en riktigt stor pappershög. Det är inte papperna i sig själva så klart – även om det är synd om träden – utan det arbete som de representerar. Ett nästan oändligt antal människoöden som jag har plöjt igenom på jakt efter nyheter.

Efter två och ett halvt år på Landskronaredaktionen har det blivit dags att flytta. Till Båstad. På sätt och vis dit det en gång började. Tråkigt att lämna en välfungerande och trevlig redaktion som den i Landskrona, men roligt att återse det som jag en gång i tiden plöjt ner nio månaders arbete i.

Tidningsbranschen är hård. Ingen vet vad som väntar runt hörnet. Men som min vikariekollega brukar säga går det inte att gräma sig för mycket över det. I stället får den som ges den unika möjligheten att jobba på en redaktion göra sitt yttersta för att ta sitt uppdrag på allvar.

Sett i det ljuset är en stor pappershög naturligtvis något att vara stolt över.

Men att skilja sig från saker – oavsett om det är papper, arbetsplatser eller människor – är alltid sentimentalt. Det innebär att man måste titta tillbaka och sammanfatta för sig själv, reflektera över vad man har gjort bra och dåligt, minnas roliga och tråkiga stunder. Det blir som att skilja sig från en del av sig själv, lämna en del av sig själv kvar och gå vidare.

Tänk om allt hade varit som det alltid hade varit. Usch, livsleda.

Tidningsdöden på nära håll

Sista City

En ska bort.

Det är otäckt när tidningsdöden kryper ända in på samma gata, ja till och med i samma lokaler, som där man själv tjänar sina pengar för att kunna handla soltorkade tomater på Ica Maxi. Jag har själv jobbat på City några dagar i mitt liv. Kort sagt – ingenting är gratis. Förutom Metro, som trotsar den uråldriga kunskapen om sakers kostnad ännu ett tag.

Föreläsning om fyra snabba år

Jag ska föreläsa på min gamla folkhögskola. Jag kollade upp hur länge sedan det var jag slutade där. Fyra år. Fyra hela år! Det är absurt hur fort man blir vuxen.

Min gamla lärare vill att jag berättar om vad som hände efter studierna. Jag måste fundera för att veta.

Låt se. Sommarjobb på Systembolaget, sommarjobb på tidningen, höstjobb på Systembolaget, höstjobb på tidningen. Inhopp lite här och där på olika redaktioner och allt längre vikariat. Sedan två riktigt långa. Och så, plötsligt, en ledig tjänst.

Sedan jag fick den är det ingen hejd på hur fort saker har gått. Radhus, sambo, katt. Köpt grill. Klippt gräset. Varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen. Det är som sagt absurt hur fort man blir vuxen.

Sedan ska jag berätta om hur arbetsmarknaden ser ut. Som långt ner på den där las-listan är min syn inte överdrivet optimistisk. Vd:n besökte lokalredaktionen och visade kurvor som pekar åt alla möjliga håll, men knappt en enda åt det rätta. Fem kollegor får lämna företaget, en nybliven pappa med skrivbord bara några meter från mig.

Människor behöver hopp för att trivas. De måste tro på det de gör. Mediebolagen famlar efter inkomstmöjligheter när färre vill bläddra i döda träd. Det krävs något nytt som rullar in kulor. Svaret dröjer.

Det ska jag berätta för dem på folkhögskolan. Att tidningarna darrar ända ner i grundbultarna och att demokratin hotar att kollapsa när tredje statsmakten sjunker. Men också att det kommer en tid efter det, när journalistikförpackningarna har hittat sin nya form och kan göra redaktioner till inspirerande arbetsplatser igen.

Och så ska de få min nyhetschefs tips på hur man framstår som bättre än sin arbetskollega och kniper jobbet framför ögonen på hen. Finns det bara bröd till några stycken får de andra gå hungriga. Se till att det inte blir du.

Ta inget för givet

Ett av de mest slitna uttryck man kan använda är ”ta ingenting för givet”. Det är sånt man bara säger i förbifarten, utan att tänka över vad det egentligen betyder.

Det är så klart omöjligt att inte ta saker för givna. När jag lägger mig på kvällen tar jag för givet att mobiltelefonen väcker mig på morgonen. När jag duschar tar jag för givet att någon har fixat varmvatten på värmeverket. När jag åker tåg till jobbet tar jag för givet att någon vakar över skenorna så att det tåg som jag sitter på inte kommer på kollisionskurs med ett annat vilket skulle få fatala följder.

När jag pluggade psykologi lärde vi oss att samhället inte kan fungera utan den här generella tilliten till vår omvärld. Om jag inte hade litat på människor i största allmänhet hade min dag blivit ett inferno av misstroende och rädsla. Tyvärr har jag glömt vad begreppet heter, men det gör kanske detsamma.

Så långt är det helt okej att ta saker för givna, att ta för givet att människor gör vad de förväntas göra så att jag får förutsättningar att göra vad som förväntas av mig. Alternativet är helt enkelt outhärdligt.

Men det finns en sämre sida av det här och det är när vi förutsätter att saker alltid kommer att vara som de alltid har varit. Som om vi lever i en värld där alla tillstånd är frusna. Så fungerar naturligtvis inte världen över huvud taget. Hela evolutionen är ju en enda lång förändring som leder fram till att saker i morgon måste vara annorlunda än i dag, för att komma någonstans, för att förbättra, förfina, utveckla. Och för att inte dö av tristess. Den som tar för givet att saker alltid kommer att vara som de är just nu kommer att bli besviken.

Ett exempel. Att tänka att man alltid kommer att vara frisk är väl en av de vanligaste fällorna att falla i när det gäller att ta fel saker för givna. Ingen kommer alltid att vara frisk. Alla blir sjuka och dör. Eller bara dör. Men oavsett om vi upprepar ”ta ingenting för givet” för varandra hundra gånger om dagen, kommer vi ändå att slösa bort tid och energi på saker som egentligen inte betyder något i väntan på att vi ska göra det. Som att tvätta bilen och titta på tv.

Men jag skulle i detta sammanhang vilja passa på att betona att det verkligen ligger något i uttrycket ”ta ingenting för givet”, oavsett hur intetsägande det låter. Säkert har vi alla hamnat i den situationen någon gång att vi känner att det är läge att påpeka det för andra och oss själva. Nu har jag gjort det.

Efter lång och krokig strävan har jag nu jobbat ett och ett halvt år som heltidsavlönad journalist på en av Sveriges dagstidningar. De dagliga arbetsuppgifterna har upptagit min tid, jag har brottats med frågor som vilken matlåda jag ska ta med till jobb eller vad jag ska äta när jag har varit för upptagen för att laga mat. Jag har helt enkelt absorberats av mitt bekväma vardagsliv där allting fungerar enligt givna mönster.

Och mitt i allt detta kommer så plötsligt uppvaknandet. Som gör att jag nu vill påminna om betydelsen av uttrycket. Uppsägningar väntar eftersom koncernens gratistidning ska läggas ner. Jag ställer ifrån mig matlådan, räknar bakifrån på las-listan och finner mig själv oroväckande fort.

Tankarna om hur jag fixar pengar till hyran utan jobb, hur jag ska orka gå upp tidigt på morgonen och söka ett nytt, hur lång kölistan är till just journalistjobb och hur knepigt det var att ta sig in dit jag är nu fyller mitt huvud.

Så. Ta inte fel saker för givna. Fundera över vad som händer om det du tar för givet försvinner. Det leder till att du uppskattar det mer. Och trivs bättre. Och mår bättre.

Som om det inte fanns slitnare uttryck. Carpe fucking diem medan du kan.

Inspiration kommer sent

Jag har undrat varför jag inte har varit så inspirerad och kreativ på sistone. Inte skrivit så många inlägg här, inte planerat några framtida böcker, inte spelat på min gitarr. Nu är klockan närmare ett på natten och jag har funderat. Till och med funnit svaret.

Konklusionen är – jag har lagt mig för tidigt. För inspiration kommer alltid när jag har uppnått ett visst mått av utmattning.

Inte den typen av utmattning som man upplever på morgonen, när ögonlocken klibbar mot varandra och det är omöjligt att avgöra om klockan är fyra eller fem för att man är yrvaken och slutkörd. Den typen är snarare kontraproduktiv, det enda man vill då är att somna om och glömma alla som helst ansatser att skapa något som helst i världen.

Och inte blir det bättre under förmiddagen heller. Morgontröttheten håller i sig och tynger fortfarande sinnet. Lunch och eftermiddag likaså. Då, precis när det börjar susa i hjärnan av goda tankar, slår en ny form av trötthet till, som säger att man redan har varit igång ett bra tag och att det är dags att ta en paus. En lång paus, gärna hela eftermiddagen.

Sedan är det kväll och man ska laga mat, äta, diska, kanske träna och ordna praktiska ting i livet som att fixa nya ugnsplåtar och mata katten. Inte heller något vidare bra för nyskapande processer i hjärnan.

Så nej, inte alls den utmattning som inträder under någon av dessa delar under dagen. Utan den kreativa utmattningen kommer först senare på kvällen, alltid efter att det är dags att lägga sig.

Det är först då som kreativiteten och inspirationen sänker sig som en pånyttfödelse i kroppen. Den skänker nya tankebanor, nya insikter, nya förhållningssätt och åsikter. Den sammanfattar, ser samband och drar slutsatser. Kanske är det en kombination av utmattning och samlade hjärnprocesser från dagen som samverkar för att uppnå detta stadium, vad vet jag? Det enda jag vet är att det ofta fungerar.

När jag pluggade var jag ofta uppe länge. Det var sällan jag behövde gå upp 6.45 för att hinna till lektionerna, i alla fall inte på universitetet i Umeå eller på folkhögskolan i Stockholm där jag pluggade journalistik. Där var de sena kvällarna och nätterna regel. Och jag minns att kreativiteten var stor, mycket större än nuförtiden. Och jag saknar den.

Egentligen är det ett oerhört slöseri att lägga sig just när kreativiteten inträder. Jag tänker att det är många tankar som världen skulle kunna dra nytta av som bara försvinner in i sömnen och aldrig kommer ur den igen. Och jag är förmodligen inte ensam om att omedvetet begrava dem i sängkläder.

Kanske skulle vi införa en inspirations- och kreativitetsdag varje vecka, då det var tillåtet att vara uppe så länge man vill och så länge tankarna flödar. Jag hade inte bangat.