Vad ska bort från 14 år?

Jag gör som jag brukar när jag ska skriva roman – jag gör något annat. Den här gången går jag igenom innehållet på den här bloggen. Första inlägget publicerade jag för 14 år sedan. Ni anar själv att det lurar en del pinsamheter här som jag kanske borde rensa ut.

Läs mer

Ett nytt namn

Det finns dagar då det händer väldigt lite. Så finns det dagar då det händer väldigt mycket.

Förra veckan hade frun och jag en dag då det hände lite extra.

Vi har båda varit överens om att den skulle komma, men vägen dit har varit lång. Mycket längre än någon av oss tänkte. Jag vet inte vad vi ska skylla på, men det har hela tiden framstått som ett enormt beslut med enorma konsekvenser. Därför bör det inte hastas fram.

Läs mer

En sista gång

Vår katt är död. Det är så hemskt att jag knappt förstår det. Plötsligt var han där, strykande, jamande, nyfiken och kelig. Nu är han det inte. Saker kan ändra sig så snabbt. Liv kan försvinna så fort. Så fort att man knappt hinner förstå att det är sant.

Läs mer

Ny femårsplan

En femårsplan senare har jag skrivit på ett avtal med mediekonglomeratet om att sluta på dagstidningen. Ett avtal man inte kan tacka nej till.

Avtalet är inte särskilt bra (jag är belagd med tystnadsplikt om innehållet så att konglomeratet slipper skämmas), men det var inte heller poängen. I stället var poängen att göra sig av med överflödig arbetskraft när tidningsbranschen sjunker allt djupare i dödens dal.

För min del är avtalet ett sätt att rädda mig själv från att dras med. För förutsättningarna att göra det som jag en gång lockades av har blivit allt sämre. Saker måste ta mindre tid, passa en färdig mall, vara exakt antal tecken i rubriken och framför allt bara fylla ett utrymme. Ingen diskussion om innehåll eller kvalitet. Ett slags löpande band av materia som levereras i bulk.

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag faktiskt hade blivit uppsagd om jag inte skrivit på. Ett besked som sved innan jag fått det, men mest för att det innebar a-kassa och arbetsförmedling. Gråta över journalistiken har jag slutat med.

Varje avslutad femårsplan innebär också början på en ny. Den här gången hakar de i varandra på ett betryggande sätt. Knappt hade jag ställts inför ultimatum. En annons, en ansökan, en intervju och ett kontrakt. Den 12 januari börjar jag som skribent på Prisjakt i Ängelholm. Från det gamla till det nya. Omställningen kunde inte ha varit tydligare.

Mina förhoppningar är naturligtvis stora. På att det ska finnas en vision, ett mål, en tanke med vad organisationen gör. Sådant som har saknats på dagstidningen de senaste åren. Om det dessutom finns någon som säger ”bra jobbat” emellanåt hade det varit ännu bättre. Ingen gör sitt bästa i fem år utan att få något tillbaka. Enda återkopplingen kan inte vara i samband med det årliga sparpaketet.

Eftersom det är nyårsafton passar jag på att önska alla mina gamla kollegor – som faktiskt är de bästa man kan begära – ett gott nytt år. Må allt bli bättre 2015.

Sista dagen inför något nytt

pappershog

Det finns få saker som kan göra en människa så sentimental som en riktigt stor pappershög. Det är inte papperna i sig själva så klart – även om det är synd om träden – utan det arbete som de representerar. Ett nästan oändligt antal människoöden som jag har plöjt igenom på jakt efter nyheter.

Efter två och ett halvt år på Landskronaredaktionen har det blivit dags att flytta. Till Båstad. På sätt och vis dit det en gång började. Tråkigt att lämna en välfungerande och trevlig redaktion som den i Landskrona, men roligt att återse det som jag en gång i tiden plöjt ner nio månaders arbete i.

Tidningsbranschen är hård. Ingen vet vad som väntar runt hörnet. Men som min vikariekollega brukar säga går det inte att gräma sig för mycket över det. I stället får den som ges den unika möjligheten att jobba på en redaktion göra sitt yttersta för att ta sitt uppdrag på allvar.

Sett i det ljuset är en stor pappershög naturligtvis något att vara stolt över.

Men att skilja sig från saker – oavsett om det är papper, arbetsplatser eller människor – är alltid sentimentalt. Det innebär att man måste titta tillbaka och sammanfatta för sig själv, reflektera över vad man har gjort bra och dåligt, minnas roliga och tråkiga stunder. Det blir som att skilja sig från en del av sig själv, lämna en del av sig själv kvar och gå vidare.

Tänk om allt hade varit som det alltid hade varit. Usch, livsleda.

Föreläsning om fyra snabba år

Jag ska föreläsa på min gamla folkhögskola. Jag kollade upp hur länge sedan det var jag slutade där. Fyra år. Fyra hela år! Det är absurt hur fort man blir vuxen.

Min gamla lärare vill att jag berättar om vad som hände efter studierna. Jag måste fundera för att veta.

Låt se. Sommarjobb på Systembolaget, sommarjobb på tidningen, höstjobb på Systembolaget, höstjobb på tidningen. Inhopp lite här och där på olika redaktioner och allt längre vikariat. Sedan två riktigt långa. Och så, plötsligt, en ledig tjänst.

Sedan jag fick den är det ingen hejd på hur fort saker har gått. Radhus, sambo, katt. Köpt grill. Klippt gräset. Varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen. Det är som sagt absurt hur fort man blir vuxen.

Sedan ska jag berätta om hur arbetsmarknaden ser ut. Som långt ner på den där las-listan är min syn inte överdrivet optimistisk. Vd:n besökte lokalredaktionen och visade kurvor som pekar åt alla möjliga håll, men knappt en enda åt det rätta. Fem kollegor får lämna företaget, en nybliven pappa med skrivbord bara några meter från mig.

Människor behöver hopp för att trivas. De måste tro på det de gör. Mediebolagen famlar efter inkomstmöjligheter när färre vill bläddra i döda träd. Det krävs något nytt som rullar in kulor. Svaret dröjer.

Det ska jag berätta för dem på folkhögskolan. Att tidningarna darrar ända ner i grundbultarna och att demokratin hotar att kollapsa när tredje statsmakten sjunker. Men också att det kommer en tid efter det, när journalistikförpackningarna har hittat sin nya form och kan göra redaktioner till inspirerande arbetsplatser igen.

Och så ska de få min nyhetschefs tips på hur man framstår som bättre än sin arbetskollega och kniper jobbet framför ögonen på hen. Finns det bara bröd till några stycken får de andra gå hungriga. Se till att det inte blir du.

Finaste kärlekshälsningen

När morgonen är mörk och kvällen är mörk och det däremellan är kontorstid vid skrivbordet. Då plockar jag fram ett minne från i somras då min nyblivna sambo – och redan då flickvän – plockade rosa blad med sina bara händer och lade nedanför min balkong. Det värmer fortfarande mitt hjärta.

Känslor kan man inte planera

En oskyldig tanke kan växa till sig ganska fort och svälla till oväntade proportioner om man låter den. Att skaffa en ny lägenhet och en sambo var inte riktigt planerat från början.

Det började för ett år sedan, jag tittade på fantastiska lägenheter på Hemnet. De hade stora vardagsrum med öppen spis och spa-liknande badrum. Jag funderade på att köpa något, för att känna att det är mitt eget på riktigt och för att kunna göra vad jag vill med det, inte bara sitta i allmännyttans standardlåda. Inte för att jag har något emot allmännyttan – tvärtom – men kanske för att känna mig ännu lite mer hemma.

Till en början var det bara en vag tanke, som att möjligheten existerade men att jag inte tänkte genomföra det. Men ju mer jag sökte på Hemnet, ju mer besatt blev jag. Min egen lägenhet hamnade i andrahand, blev lite sämre för varje lägenhet med öppen planlösning som jag spanade in på bild.

Till sist hade det gått så långt att jag sökte på Hemnet varje dag, även om det fortfarande bara var ”för att det var roligt att titta”.

Under den här tiden växte förhållandet med A för varje dag som gick. Och med det tankarna på att någon gång flytta ihop. Jag gillade fortfarande min hyrestvåa, men tanken på att klämma in ytterligare en persons tillhörigheter i den redan proppfyllda klädkammaren skrämde oss båda. Plötsligt tittade vi på lägenhet ihop.

Första visningen var mest för att kolla hur det fungerar på visningar, inte alls menat som en seriös inspektion. Sedan gick jag på ytterligare två. Men det var något med den första som kändes bra, som att det skulle kunna gå att bo där och trivas, något med känslan i rummen.

Sedan blev det budgivning, avhopp från budgivning, ny budgivning och ett pris som båda parter var överens om. Sedan dröjde det inte länge förrän det var bankbesök och kontraktskrivning och ett inflyttningsdatum.

Så utan att ha planerat det alls, river jag och A gamla tapeter i just den där lägenheten nu i dagarna, för att måla väggarna i våra egna färger, vitt med fondväggar i glada färger.

I bland tror jag att det är bra att släppa planeringen och bara köra på känsla. Lägenheten känns bra. A känns bra. Känslor kan man aldrig planera.

Förväntans tider

När man är 30 år och får sin första sommarsemester någonsin blir man glad. Så glad att man inte ens reflekterar över att den till och med är betald. Sommarjobbet för att få några kronor över under pluggterminerna behövs inte. Inte heller att vara tillgänglig för vikariat dygnet runt.

Jag hade skrivit en lång lista på saker jag ville hitta på under min semester. Det var att åka till Norge, sitta under parasoll vid Medelhavet, finna inspiration på någon ö i Bohuslän, dyka bland koraller, uppleva Barcelona och fjällvandra.

Med flera av planerna har målet varit att finna lugn. Att få tiden att bli längre och njutbar. Hitta den där känslan av att dagen är hur lång som helst och att klockor inte behövs, ligga i hängmatta och läsa, eller äta långbrunch och fortfarande ha tid över.

Naturligtvis är det därför motstridigt att jag har haft så omfattande planer. Men jag känner mig själv hyfsat väl vid det här laget. Fem veckor utan inbokade aktiviteter skulle lätt resultera i sysslolöshet och tristess. Ungefär samma känsla som när man blir arbetslös och inte kan njuta av sin frihet alls.

Jag tror att jag strävar efter total frihet från planer, men i själva verket gör det mig mer stressad än motsatsen. Intervallet där jag trivs – med tillräckliga men inte för många aktiviteter – är inte särskilt brett. Att hitta balansen där jag trivs kräver sitt proffs.

Hur som helst lever mina sommarplaner ett ovisst liv i år. Jag och A skrev ju på köpekontrakt för bostadsrätt och prioriteringarna har blivit annorlunda. Det som tidigare var själva målet med sommaren – semestern – har nu blivit mer av en transportsträcka fram till flytten.

Men även transportsträckor kan innehålla glädjeämnen. Som fjordcamping i Norge och en resa till norra Italien. Och kanske är det just den här kombinationen av transportsträcka och semester som kan ge förutsättningar för den perfekta kombinationen av sysselsatthet och avkoppling som jag behöver.

Att se fram emot saker är i praktiken en större njutning än att se dem inträffa.

Att hitta hem

Ledig dag och tunga moln över Öresund. Medan flickvän A drar in pengar på sitt jobb cyklar jag norrut längs de blöta gatorna för att titta på en lägenhet.

Mäklaren har en mapp under armen och hälsar välkommen, ber oss som väntar ta en trappa upp och stiga på. Hon erbjuder skoskydd men det känns lättare att ta av skorna. Det är en tvåa med balkong mot lummig innergård med grillplats.

Det är ljust, luftigt, fläckfritt och bekymmerslöst. Inga bokhyllor med böcker, inga fotografier på väggarna, inga köksredskap på köksbänken. Inga kläder i sovrummet, inga schampoflaskor i badrummet. Kort sagt ett hem men ändå inte.

Mina strumpor sveper över de välpolerade golven och det känns märkligt. På några minuter ska jag bestämma om det här skulle kunna bli mitt hem. Och A:s hem. Men det gör det ju inte, för hemma är ju i min hyreslägenhet där jag redan har bott i drygt två år, där jag har målat och möblerat. Tänk att ge upp sin fasta plats för något som ser ut som en utställningshall.

Jag och A har pratat om att flytta ihop, det är snart ett år sedan vi träffades. Det här är första lägenheten där jag faktiskt har varit på visning, men garanterat inte den sista. Att hitta ett gemensamt hem kräver tålamod och fingertoppskänsla. Det ska vara många garderober, stort kök, diskmaskin, inglasad balkong, smart planlösning, högt i tak, innergård i västerläge, plats för tvättmaskin i badrummet och så vidare. Alla lägenheter har något, men få allt.

Men viktigast av allt är nog ändå den där känslan. Av att omslutas av trygghet och lugn. Kunna andas ut. Och den går inte att söka sig till på Hemnet.

Älskade mormor

Hon skulle ha fyllt 90 men tiden tog slut. Andetagen orkade inte längre än till en söndagskväll tre veckor tidigare.

Jag minns min mormor som kanske den mest godhjärtade person jag har känt i mitt liv. Jag brukade vara hos henne och morfar när jag var liten. Det var soliga dagar under äppelträdens skugga på gräsmattan i deras trädgård. Flädersaft från fyrkantig kanna på blommig vaxduk. Hon löste korsord och lyssnade på radio. Jag sprang mellan krusbärsbuskarna och trädgårdslandet med jordgubbar.

De brukade hämta mig i sin orange Volvo när jag slutade skolan. Hon frågade om jag var hungrig och lagade underbart rotmos, som ingen annan kan. Tillsammans med morfar spelade vi kort och fia med knuff, byggde små hus av kartonger och målade oljemålningar. I mina minnen är det alltid sommar.

Hon brukade säga att hon blev arg på mig en gång och att hon alltid har ångrat det. Det kan nog stämma, även om jag inte kommer ihåg ens den gången.

Sedan dog morfar när han skulle gå ut med soporna, ramlade ihop på den där gräsmattan som han brukade hålla i perfekt skick. Jag pluggade på annat håll och fick åka hem till begravningen. Där satt mormor, ensam kvar från ett nästan livslångt äktenskap. Hon grät och jag gjorde detsamma.

Hon flyttade från villan till en lägenhet i miljonprogrammet med utsikt över en parkeringsplats. ”Är det där borta vi bodde?” brukade hon fråga och pekade mot en telefonmast.

Hemtjänsten knackade allt oftare på dörren när mormor glömde hur man lagar rotmos. Sedan fick hon flytta till ett äldreboende med höj- och sänkbar säng i andra änden av stan. När jag hälsade på, allt för sällan, sken hon upp och brukade fråga om jag hade gift mig än. Jag fick lova att bjuda henne på bröllopet innan hon nöjde sig.

Men plötsligt låg hon där i sängen och ville inte äta och dricka. Hon hade det ljusa håret kammat bakåt och jag strök henne över den hand som var betydligt senigare än vad min mormors brukade vara. Jag sa att hon har varit världens bästa mormor, sedan blev uppehållet mellan andhämtningarna en evighet. Bokstavligen.

När någon dör försvinner en hel värld med henne. Jag kommer alltid att sakna den världen. Jag kan fortfarande höra hennes röst om det är tyst runt omkring.

Jag vet att min mormor bar sin egen mormor och morfar nära hjärtat. Ända in i äldreboendets bedagade plastkorridorer hade hon ett fotografi av dem med sig, där de stod i solen intill väggen på sin röda stuga. Om jag en dag blir morfar eller farfar hoppas jag att jag blir lika omtänksam.

Mitt löfte om att bjuda henne på mitt bröllop kan jag inte hålla. Löften biter inte på ålderdom. Hennes liv slutar någonstans i mitten av mitt. En tid som flytt får lämna plats åt den tid som är.

Alla fyller plötsligt 30

Många saker kan man förutse. Andra saker kommer helt otippat. Att jag och alla andra fyller 30 i år är en av de senare.

För jag är ju i 20-årsåldern. Det har jag varit ett tag nu och det känns bra. Det är strax efter att jag har varit barn, blivit myndig, flyttat hemifrån, börjat plugga, skaffat mig några goda erfarenheter och några dåliga, och är på väg att starta mitt liv.

Men 30? Då är man ju mitt i livet, har lämnat allt det där bakom sig. I stället har de som fyller 30 ett fast jobb, en flickvän, en lägenhet, en bil och sommarsemester en gång om året. Det låter ju tragiskt vuxet och kan inte stämma in på mig.

Men verklighet och tanke är i det här fallet två olika väsen. Om knappt en månad fyller jag 30.

Om det ska komma en 30-årskris är det alltså nu, men jag känner den inte. Jag ligger inte hemma i sängen och tänker att livet är över. Jag köper inte Converse-skor trots att jag aldrig har haft det förr.

Kanske betyder det att jag har förlikat mig med tanken, att jag redan är vuxen. Eller så betyder det att jag är nöjd med vad jag har hunnit uträtta hittills. Eller så blir det desto värre vid 40.

I vilket fall stämmer 30-årsdagen till eftertänksamhet. Fram till nu har jag kämpat för att bygga upp det jag vill ha senare i livet – jag har pluggat, vikarierat och skapat kontakter med människor. Nu borde det bli dags att skörda frukten – eftersom jag varken pluggar, vikarierar eller i särskilt stor utsträckning knyter nya och hållbara vänkontakter längre.

Så kanske ska jag bara sätta mig i soffan och vänta på frukterna.

Men då har jag blivit en sådan där medelålders man som jag inte ville vara. En som är väldigt nöjd med vardagslivet och inte strävar. Och kanske är det vad en 30-årsdag handlar om – att välja väg. Att fortsätta med den ungdomliga strävan, eller att försjunka i medelålders tillfredsställelse. Det ena kräver mer ansträngning än det andra, men jag vet vad jag blir nöjdast av i längden.

Så jag accepterar att jag snart är i 30-årsåldern – för människors ålder hoppar ju tydligen i 10-tal – men jag tänker att det inte spelar så himla stor roll. Ungdomsbiljett har jag ju inte kunnat åka på sedan många år.