Våren – en lång prestation

Våren alltså. Det är en fantastisk tid, det tycker jag också. Men det är samtidigt en fruktansvärd tid och det ska vi inte glömma bort. Jag tänker inte på vädret, solen, pollen eller något annat världsligt. Utan jag tänker på alla dessa prestationskrav som våren för med sig. De är enorma. Omänskliga. Oöverstigbara.

Ta vilken gråmulen höst- eller vinterdag som helst. Ingen förväntar sig att du ska hänga ute i trädgården, promenera i friska luften, åka på picknick eller köpa pelargoner. Det är helt okej att bara vara inomhus och fisa i soffan hela veckan efter jobbet. Man kan dra sig upp ur sängen precis innan man beger sig ut i blåsten, sega sig in genom jobbdörren, vara där åtta och en halv timme och sedan surmulen åka hem och glo i väggen utan att betraktas som något annat än normal. Men inte på våren.

Det är som att flytta från ”landet Gråbetong” till ”landet Paraplydrink” på bara några dagar

När våren kommer är man i princip psykopat om man sitter inne och gömmer sig. För på våren ska man ut och njuta, plantera, räfsa, klippa, grilla, fotografera, lyssna, umgås, åka på utflykt, tvätta, rusta upp, måla, olja, äta lunch i solen, jogga och förmodligen förr eller senare spela det vedervärdiga spelet kubb med människor som är bra på att låtsas tycka om det. Det är som att flytta från ”landet Gråbetong” till ”landet Paraplydrink” på bara några dagar och ha förväntningar från omgivningen på att integrera sig utan bekymmer.

Men det finns bekymmer. Särskilt när våren kommer överraskande snabbt. Som att alla jackor man äger plötsligt hänger i hallen eller att man plötsligt inte bara har ett inomhus att sköta om, utan att man som i ett trollslag även måste sköta om ett utomhus med gräsmatta, häckar, rabatter, blomsterkrukor, biltvättar, cykelreparationer, dynvädringar och första solbrännan som alltid kommer lika oförberett. Har du inte trädgård kan du stryka hälften av det här och skatta dig lycklig, vilket kan vara en liten tröst. Själv har jag trädgård.

Inget ser så ödsligt ut som en oplanterad blomkruka när solen skiner.

Det går så klart att strunta i allt det här och att fortsätta fisa i soffan ytterligare några veckor innan man har anpassat sig. Men det är också en sorglig lösning. Inget ser så ödsligt ut som en oplanterad blomkruka när solen skiner. Inget ser så skitigt ut som en vinterdammig cykel. Ingen verkar så tafatt som en vintersoffare som inte har insett att vinterjackan ska av och solglasögonen på. Vi förväntas ruska av oss vintern så snabbt det bara går.

Men jag ska inte beskylla någon oskyldig människa för att ha alla dessa förväntningar på andra medvetet. Förmodligen är de en del av evolutionen, ett sätt att ta vara på de här få dagarna då det faktiskt går att vara utomhus och tycka att det är härligare än att fisa i soffan. Och för det får vi väl ändå vara tacksamma. Att vi faktiskt har utrustats med förstånd att förstå att det är dags att sätta fart om vi inte ska missa allt och vakna upp i september och inse att vi gått miste om något.

Så kanske är det bara att ta sats och kämpa sig igenom den första, vårliga entusiasmen och göra allt som ska göras, för att sedan koppla av och njuta på riktigt. Ta tjuren vid hornen. Hälsa våren välkommen. Tvätta mysbyxorna.

Det får bli min plan. Jag skriver upp att tvätta mysbyxorna på att göra-listan också.

Typiskt. Ännu ett prestationskrav.

Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz. Den ligger på en halvö ute i Atlanten som kontinentens sista utpost. Där bodde jag några månader för några år sedan, bara ett par meter från stenblocken som skilde oceanen från strandpromenaden. Det var höst och det ena lågtrycket efter det andra drog in över de hukande spanjorerna och mig. Faktiskt så långt och kraftigt att det hamnade som en aldrig sinande pöl ända in på vardagsrumsgolvet bredvid tv:n (spansk byggstandard är inte densamma som i Sverige, det kan jag lova).

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz.

Det var inte långt till min språkskola, men det var få dagar den hösten som det gick att promenera. Över stenblocken, muren, strandpromenaden och gatan forsade vågorna och regnet. I stället tog vi bussen, som ständigt sköljdes över av det yviga havsvattnet som dundrade mot bussens rutor. Vindrutetorkarna var en klen tröst.

Så mycket blåser det verkligen inte i Helsingborg, så jag förstår inte vad de som bara har varit i Helsingborg några gånger försöker beskriva.

Men i bland slår det mig att det kanske ändå ligger en gnutta sanning i det där. Att man kanske kan bli immun mot blåst och tänka att det är normaltillståndet. Och att man inte märker när det blåser så där lagom mycket, för att det är en självklar del av vardagen precis som att andas och äta frukost. Tänk om det är så att den eventuellt eviga vinden har avtrubbat mina sinnen?

När jag flyttade till Norrland för att plugga var det något som kändes annorlunda. Det fanns tallar och granar i stället för bokträd, mer utrymme mellan alla byggnader, det var mörkare under vinterhalvåret och bussarna hade en särskild vintertidtabell. Men det var inte det som kändes, det var något annat. Det tog mig faktiskt ganska lång tid att konstatera vad det egentligen var. Och det var just det som de som bara har varit i Helsingborg några gånger tänker, fast tvärtom – det saknades vind.

Men det var inte det som kändes, det var något annat.

Träden var stilla, löven prasslade inte, det slet inte i jackan, det var tyst. Det var så tyst att det i bland blev kusligt. Som att världen hade stannat, som att tiden inte gick. Jag bodde där i två och ett halvt år, men sedan trivdes jag inte längre. Det kändes inte som hemma och jag visste inte riktigt varför. Nu förstår jag att det kan ha varit vinden. Eller, rättare sagt, avsaknaden av vind.

Samma känsla av att världen har stannat och att tiden står still får jag i dag. Det är vindstilla. I Helsingborg.

Det är så vindstilla att inte den minsta gren rör sig eller den minsta plastpåse från torghandeln virvlar omkring. Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går. Det är som det där första snöfallet för vintern, när allting är helt tyst och det singlar stora snöflingor i det långsammaste tempo man kan föreställa sig. Men den här gången utan snö. Bara stilla. Helt vindstilla.

Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går.

Vindstilla för oss som bor på platser där det tydligen alltid annars blåser är riktig magi. Det är något helsingborgare stannar ute lite extra länge för att njuta av, för att försöka ta på, för att försöka fotografera och spara. Det är något helsingborgare ringer till varandra om för att dela med sig av och diskutera. Spelar in. Det är som solförmörkelse och brinnande asteroidbälten på en och samma gång. Just för att vi inte upplever det mer än någon gång om året.

Men det där med att det alltid blåser. Nja. Visst är det vindstilla bara någon gång om året, men att det skulle blåsa resten av dagarna är nog en överdrift. Att det blåser litegrann eller till och med en hel del är ju normaltillstånd, det kan man ju inte beskriva som att det blåser. Det är en del av vardagen. Precis som att andas och äta frukost. Blåst är ju undantaget, som inte kan vara normaltillståndet.

Men strunt i det, för i dag njuter jag av vindstillheten. Hur man nu gör det på bästa sätt? Det är ju som att äta en kaka som inte finns eller greppa efter något som inte är. Vindstilla är ju inget. Vind som står stilla är ju inte vind. Ovind. Stilla. Tyst.

Snart börjar det blåsa så att vi kan andas igen. Håll ut!

Fokusera

Romanen. Det är verkligen ingen enkel grej. Jag har kommit en bit på vägen och känner mig stolt över det, men emellanåt blir det stopp. Som nu. Handlingen känns meningslös, persongalleriet grått och scenerna som sirap. Hur ska någon någonsin orka läsa den här smörjan om jag inte orkar skriva den? Och hur ska jag orka skriva den om ingen orkar läsa den?

Det är så lätt att vara självkritisk, att lyfta in alla andras inbillade tankar i sitt eget huvud och slå sönder varje hopp om att det man gör är bra. Förmodligen en bra förmåga egentligen, det här att kunna ifrågasätta och kritisera det egna arbetet för att undvika att bli fullkomligt narcissistisk, men i bland hade det verkligen underlättat om man bara hade kunnat vrida till kranen och få stopp på självkritiken åtminstone en halvtimme.

Det händer i bland att kranen slutar rinna. Det är när jag har hittat en tråd som jag följer och när romanen börjar skriva sig själv, utveckla sig själv, överraska mig med vad nästa scen blir. När personerna i boken blir riktiga personer för ett ögonblick och byter ord med varandra som jag aldrig har planerat eller anat. Då blir det flow. Då flyter det på utan tid för självkritik. Men alla trådar har en ände och alla samtal tar slut någon gång. Då är det som att börja om igen.

Det sägs att man inte ska berätta för någon att man skriver en roman. Inte för bekanta, inte för vänner, knappt för sig själv. Att sträva efter att få beröm är mänskligt och när man redan har fått beröm för att man äntligen har börjat skriva sin roman är det inte längre lika motiverande att fortsätta, eftersom det psykologiska målet – att få beröm – redan är uppnått. Sedan är man utlämnad åt så flyktiga drivkrafter som inre motivation, självförverkligande, att man brinner för att skriva och att man vill göra avtryck i världen för att fullborda verket. Betydligt mindre greppbart att navigera efter än att söka beröm från andra.

Men den ska bli färdig. Kanske inte den här veckan, kanske inte den här månaden, kanske inte heller det här året. Men färdig ska den bli. Om jag så blir den ende läsaren. Och om det så blir ren dynga. Amen.

Den stora romanen

Om man tjänar sitt levebröd på att skriva är det oundvikligt att tanken på att skriva en roman förr eller senare dyker upp. Det ligger i människans natur att försöka utöka sina marker, gå längre, ge sig i kast med nästa utmaning. Inte konstigare än att frukostbullsbagaren till slut försöker sig på en bröllopstårta eller att simläraren någon gång anmäler sig till Vansbrosimmet.

Tanken på en roman är inte ny, den har funnits i mitt medvetande i säkert femton år. Under den tiden har jag också gjort en handfull tappra försök som har resulterat i ett tiotal sidor men inte mycket mer. Varje gång faller det på att jag inte står ut med min idé. Kanske är det för att jag har dåliga romanidéer, kanske för att jag är otålig – jag vet inte.

Jag har förstått att olika författare har olika teknik för att skriva. Några sätter sig utan undantag vid tangentbordet vid samma tid varje dag och tvångsskriver, oavsett hur lätt eller svårt det går just den dagen. Andra bokar avskilt belägna stugor med ensamhet som enda bekvämlighet. Hittills har jag försökt mig på att skriva när jag känner för det, vilket blir någon gång i bland, tillräckligt sällan för att glömma bort var jag avslutade sist jag skrev.

Det förvånar mig varje gång att det är så svårt att skriva en roman, när det är så lätt att skriva en nyhetsartikel eller till och med ett längre reportage. Framför allt vid jämförelse med ett reportage är byggstenarna de samma i en roman – karaktärer, dramaturgi och levandegörande språk. Men ändå verkar det vara något helt annat att planera för en 300 sidor lång bok.

En vän sa att jag kanske inte är redo. Jag har kanske inte en tillräckligt bra idé som jag tror på och kan hålla fast vid under de långa stunder vid tangentbordet som romanarbete innebär. Kanske är det så. Kanske inte.

Oavsett har jag bestämt mig för att det är nu eller förmodligen aldrig. Någon gång får man faktiskt sätta ner foten i sitt eget liv och se till att saker händer. Den här texten är, kan man säga, det första steget på en lång vandring.

Jag ska köpa prylar för friheten

Jag rensade ut grejor som vi inte använder i helgen. Det började som en liten oskyldig hög men snart växte den till ett berg. Allt från gamla dvd-skivor till böcker till en jacka till ljusstakar till pärmar.

Erikshjälpen hade öppet, så jag packade ner allt i fyra pappkassar och begav mig dit. Lämnade mitt överflöd i dörren till en man som sa tack.

Efteråt känns det skönt. Som att jag har blivit lättare och som att livet har blivit enklare. En reningsprocess. Bort med gammalt slagg som täpper till och slöar ner.

De flesta människor föds fria i den här delen av världen. Med det menar jag att de är fria att göra i stort sett vad de vill med sin tid. Utbilda sig, skaffa ett jobb, bosätta sig, bilda familj, resa, paddla kanot, hoppa fallskärm, vindsurfa, spela gitarr, jogga, bada eller umgås.

Det är förvånansvärt hur mycket av denna fria tid som vi lägger på att köpa prylar. Och på att underhålla dem.

Räkna själv. Städa, tvätta, byta lampor, putsa skor, vattna blommor, köpa batterier, olja cykeln, byta till vinterdäck, sortera bilder, ladda telefonen, diska, putsa fönster, uppdatera datorn, beställa bläckpatroner och måla dörrkarmar. Allt är prylunderhåll – tid som du investerar i att upprätthålla din samling av olika prylar.

Till sist blir prylarna så många att vi blir fast i våra prylfyllda bostäder utan att kunna ta oss därifrån. Vi drömmer om att ”lämna allt” och ”göra en flera månader lång resa”. Men det går inte. För vi orkar inte ens tänka på att stoppa ner allt vi äger i flyttlådor för att släpa med eller magasinera. Segla i Västindien och vandra i Nepal – glöm det, vad skulle vi göra med bostaden och prylarna?

Tänk att vi är helt fria att åka vart vi vill i världen och upptäcka allt vi har drömt om, men vi stannar frivilligt där vi är för att administrera vår arsenal av grejor i stället. Just därför känns det så skönt att rensa ut i bland. Komma lite närmare drömmen.

Göra plats för nya prylar.

Fort, så fort

I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.

På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?

Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.

Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.

Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.

När man nu ska hinna det.

P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.

I kunskapssamhället blir ingen fullärd

Man lär sig något nytt varje dag. Det är en sliten klyscha med tveksam sanning.

Förr i tiden, när man antingen styrde maskiner eller satt på kontor, stämde den inte. Människor kunde gå klart sin folkskola och sedan leva ett helt liv utan att lära något nytt. Möjligen lyssnade de på P1 i köket och fick lära sig ett och annat på Ekonomiekot, men annars inte mycket.

Nu för tiden, när folk gör allt annat konstigt om dagarna för att dra in pengar, förutom att styra maskiner eller sitta på kontor, stämmer den inte heller. Nu för tiden lär man sig åtminstone tio nya saker varje dag. Tack Facebook.

Jag pluggar distanskurser på kvällarna. Just nu en kurs i sociala medier och digital kommunikation. Tidigare har det varit projektledning och strategisk kommunikation.

Ett tag trodde jag att pluggandet var över när jag hade skaffat min högskole- och folkhögskoleutbildning. Allt allt var ordnat och klart inför resten av livet.

Jag hade fel.

I det kunskapssamhälle som vi lever i nu är kunskaper färskvara. Den som inte uppdaterar blir föråldrad. Och det handlar inte bara om att ”lära sig data” och ”posta på Facebook”. Det handlar om att hela arbetsmarknaden i snabb takt rör på sig. Och i takt med den måste vi själva förändra oss.

För mig, som började min karriär i mediebranschen, är det extra tydligt. Jag har bevakat kommunfullmäktige och polisen. Fem år senare görs det nästan inte alls. En hel hord av journalister har fått sadla om till andra yrken. Kommunikatörer, informatörer, sociala medier-uppdaterare och frilanspublicister. Vad som var eftertraktad kunskap för några år sedan är nu obsolet.

Jag försöker att hålla mitt cv uppdaterat. Förberedd om dagen då jag måste sadla om kommer. Jag breddar mina kunskapsbaser och gör mig multikompetent.

Vad är kostnaden för det? Min fritid. Jag måste investera min fritid, även efter högskoleåren, för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. En engångsexamen är inte nog.

”Du har ju redan ett jobb, vad är det egentligen du studerar på kvällarna?” undrar min farmor när jag berättar. Uppväxt och framlevd i en annan tid, då kunskap var kunskap oavsett hur lång tid som gick.

I bland kan jag önska att den tiden fanns fortfarande. Men det gör den inte. Vi är alla dömda till eviga distanskurser om vi inte vill a-kasseras från 45 och framåt.

Behovet av att gräva

Jag förstod inte att jag behövde gräva förrän jag gjorde det. Nu kan jag inte sluta.

Känslan av ett blankt spadblad som klyver jord. Separerar kletig lera i två delar. Småsten som rasslar mot metallen. Ljudet och motståndet när spetsen slår av några smårötter. Fukten, maskarna och den organiska doften av nyvänd mylla.

Det fanns en tid då människor inte grävde alls. De hittade all sin mat ovan jord och var nöjda med det. Tills någon stoppade ett frö i marken och såg en ny planta stiga upp ur det som man bara hade trampat på hittills. Så började de plantera. Mer och mer systematiskt. Tills de hade etablerat jordbruk och gjort planterandet, vattnandet och växandet till sin huvudsakliga sysselsättning.

Grävandet blev en förutsättning för att försörja sig. Den som inte kunde gräva kunde inte heller plantera och äta. Livet hängde på denna monotona uppgift, att skjuta spaden i marken och skapa utrymme för frön och livskraft.

Naturligtvis var arbetet hårt. Tyngdkraften kämpar för att hålla sina saker på plats. Så när valkarna i händerna blev för grova och ryggarna för krumma kom man på andra sätt. Man grävde jord med stora maskiner. Och började jobba i industrier och serviceyrken i stället.

För hundrafemtio år sedan var de flesta nordbor grävare. Nu vet nästan ingen vad skillnaden mellan spade och skyffel är. Sambandet mellan att gräva och skaffa mat har upphört.

Så var det även för mig.

Men så skulle jag flytta den stenläggning där vi brukar sitta och grilla, från en plats till en annan i trädgården. Därför hämtade jag spaden.

Det blanka bladet klöv jorden. Separerade den kletiga leran i två delar. Småstenen rasslade mot metallen och spetsen klöv några smårötter. Fukt, mask, organisk doft.

Till sist blev jag klar; utarbetad och trött. När jag satte mig ner för att vila värkte mina händer. Efter några dagar rätade de ut sig igen. Men aldrig helt och hållet.

Vår trädgård är numera relativt välordnad, med var sak på sin plats. När jag sitter i den kommer jag på mig själv med att leta efter små jordplättar att gräva upp. Det är som att jag inte kan få nog. Efter en vecka vid tangentbord och skärm är det som att jag behöver min drog. Några tunga spadtag i styv lera som gör mig skitig, svettig och slut. Som förändrar färgen på jordytan från gråtorr, hård och lite tråkig till brunsvart, mjuk och fuktglansig.

Jag tror att det är naturligt för människan att gräva, att förändra marken vi står på. Använda marken vi står på. För att odla, för att förvara mat, för att tillaga mat. För att komma fram, leda vatten, leda bort vatten, avgränsa, överbrygga och skydda. Grävandet är till och med så naturligt och andaktsfullt att vi på sista dagen låter någon gräva ner oss själva.

Sandlådor är bra för barn. Jordlådor för vuxna är förmodligen ännu bättre. Tänk dig en plats i parken dit man kan gå för att gräva. Med fin matjord som faller sönder mellan fingrarna om man försöker fånga den.

Det hade varit lycka.

En liten hudbit och perspektiven

För andra gången på en månad besöker jag hudmottagningen. De skär bort ännu en liten bit födelsemärke. Har ens pappa gått bort i malignt melanom är en liten stunds skärande en relativt liten uppoffring för att minska risken att gå samma öde till mötes.

”Vi har precis fått svar på förra proven”, säger hon som skär.

Det är ingen akut fara, ingen cancer. Men hudbitarna som de karvade loss från min mage förra gången och skickade till laboratoriet innehåller förändringar. På vardagssvenska betyder det att de kan bli farliga. Om man inte tar bort dem.

Liten risk. Medelrisk. Det är bara ord från något helt annat, som plötsligt skulle vända livet upp och ner. En viss ödmjukhet inför vår förgänglighet infinner sig i sådana situationer.

Vi är så upptagna med småsaker i våra liv. Saker som vi har glömt om en vecka. Alla borde skicka en hudbit på prov och vänta på det ödesmättade beskedet. Det skapar värdefulla perspektiv på allt vi tycker är viktigt.

Snart ska jag tillbaka för att fotograferas. Bilder som sparas i ett arkiv för att jag ska kunna jämföra min ett år äldre kropp med min ett år yngre.

”Vi kan ju inte ta bort alla märken i förebyggande syfte”, säger hon som skär.

Det är inte lönt

Det finns en man i min grannstad som skriker fula ord på morgonen. ”Ta er i röven! Vad ska det vara bra för?”. Sedan vandrar han upp och ner för gatan några gånger till och blänger. ”Fan! Vad har ni gjort?”.

Jag passerar, men han tycks inte lägga märke till mig. Inte heller någon annan som passerar på väg till jobbet. I stället fortsätter han skrika och blänga för sig själv, mot något abstrakt som vi andra inte ser.

I bland tangerar hans egen värld och den värld som alla vi andra ser varandra. Han skriker extra mycket mot det håll där byggbolaget reser höghus vid ån. ”Vad har ni gjort? Vad ska det vara bra för?”.

Det är lätt att avfärda honom som psykiskt sjuk. Han har vanföreställningar och pratar med sig själv eller personer som vi andra inte ser. Därför rynkar vi på näsan och går vidare.

Men det han i själva verket ger uttryck för är en djupt rotad negativ syn på förändring som finns hos de flesta människor, även om vi försöker låtsas något annat. ”Visst var det bättre förr? Visst var det finare med gamla hus? Visst var det skönare med en gräsmatta i stället?”

Själv hamnar jag ofta i grubblerier i samband med lägenhetsrenovering. ”Det är ju på ett sätt nu. Blir det verkligen bättre om vi gör om det? Var det inte bättre innan vi bytte färg? Om jag river det här kommer vi aldrig att kunna ångra oss. Vågar vi verkligen förändra?”

Det finns många präktiga ordspråk. Ett av dem går ut på att man aldrig ska ångra det man har gjort, bara det man inte har gjort. Det är en fin tanke.

Men i verkligheten fattar vi fel beslut i bland och förändrar saker till det sämre. Dels för att vi inte såg hela bilden när vi fattade beslutet. Dels för att vi har ändrat smak, tankesätt och prioriteringar. Man fattar alltid det beslut som verkar bäst för stunden. Så gör i alla fall jag. Sedan får tiden utvisa om det blev det mest fördelaktiga.

Mannen vankar av och an. Han skriker ännu en vers fula ord mot den förändring han ser. ”Sluta! Vad ska det vara bra för?”.

När en vän och jag skulle dricka öl på en uteservering för några år sedan blev vi stoppade av vakten. ”Det är inte lönt, vi stänger om en timme”, sa han när klockan var elva.

Med det resonemanget är det inte mycket som är lönt i livet. Stiga upp på morgonen? Nej, man måste ju ändå lägga sig snart igen. Äta? Nej, man blir ju snart hungrig ändå. Jobba? Nej, man blir ju snart arbetslös eller pensionär hur som helst.

Bygga höghus vid ån då? Nej, inte det heller. Tids nog kommer man ändå behöva riva dem. Saker håller inte för evigt. Dessutom är det inte säkert att det blir bra.

Så vad ska man då göra om ingenting är lönt och om man inte kan vara säker på att förändring leder till något bättre?

Mannen stannar utanför Ica och jag kikar på honom bakom hörnet. ”Ta er i röven!” skriker han åt bygget.

Ja, kanske är det bästa sättet.