Kulturmingel för alla

090927

Bonnier sålde pocketböcker. Jan Guillou pratade om sig själv. Och Bo ”Solens mat” Hagström mötte två representanter för ”folket” utanför en pub längs Avenyn. Det har varit bokmässa i Göteborg och jag var där.

”Solens mat, solens mat!” Så sjöng de två överförfriskade männen på göteborgsdialekt efter att ha haffat Bo med ett glas i handen utanför en pub. ”Hehehe,” skrattade Bo roat. I sitt tv-program åker han Italien runt för att prata med gamla, skrynkliga gummor som kokar ihop mat på vad de hittar runt knuten. ”Mmm, mmm,” säger Bo medan kameramannen letar upp tre gamla farbröder som sitter på en bänk på den skuggiga sidan av gatan.

Bokmässan i Göteborg är en tillställning större än det mesta. Kultureliten, bokälskarna, journalisterna, förlagsjättarna och de ideella föreningarna samsas om utrymmet i mässhallarna. Arne från Höör kan träffa på Isabel Allende och Birgitta från Trelleborg kan överraskande snubbla förbi sin favoritförfattare Kerstin Ekman. Efter att förvirrat ha hittat rätt gång och rätt monter, där de ska kolla priset på den senaste boken, råkar de av en slump plötsligt stå just där, sida vid sida med sin författaridol. Det händer inte varje dag.

Precis som de överförfriskade göteborgarna gjorde utanför Avenypuben är det bara att ta tillfället i akt och prata lite med ansiktena man känner igen. Och känslan som förmodligen infinner sig då, är att kända ansikten ofta är helt vanliga människor, som också kan dricka ur ett glas på en pub, eller undra hur man hittar till C-gången på en bokmässa.

Handlingsplan: lös det själv

090922

Arbetsförmedlingen har utarbetat en handlingsplan för min arbetslöshet. Den avslutande sammanfattningen konstaterar:

”Af gör bedömningen att Patrik komer(!) att finna en lösning på sin situation förutsatt ett fortsatt agerande asmt(!) att inga begränsningar görs i det geografiska och/eller yrkesmässiga.”

Vid mitt besök på arbetsförmedlingen konstateras alltså att jag själv kommer att ta mig ur arbetslösheten. Det betyder med andra ord att arbetsförmedlingen inte kommer att försöka göra det åt mig, genom att komma med tips, förslag, goda råd eller liknande.

Men för att jag ska lösa min situation, krävs att 1) jag fortsätter söka jobb, naturligtvis, 2) jag söker jobb från Abisko till Ystad, kanske till och med längre norr- eller söderut och 3) att jag inte envisas så förbannat med att vilja bli journalist.

Det betyder i andra ordalag att jag ska 1) låta bli att bli deprimerad och passiv, 2) ge upp min favorithemstad och 3) hellre praktisera i en skobutik än att försöka göra verklighet att mina drömmar som redan är på väg att slå in.

I brist på handlingsplan som verkligen bidrar till min karriärutveckling har jag därför tagit mig friheten att skriva en egen:

”Patrik gör bedömningen att Arbetsförmedlingen inte kommer att finna en lösning på hans situation, förutsatt att de fortsätter att hänvisa honom till praktik- och jobbsökande som inte stämmer överens med vad han vill med sitt liv och vad han vill kämpa för. Han tar därför saken i egna händer.”

Efter att ha varit officiellt arbetslös i 22 dagar kan jag konstatera att jag har jobbat 7 dagar på Systembolaget och 4 dagar på HD. Jag har haft tur att det har funnits jobb åt mig. Med den turen kan jag också kosta på mig att inte följa arbetsförmedlingens handlingsplan om att söka praktik i butiker, och i stället ta sikte på min dröm, att bli heltidsjournalist.

Tänk om förmedlingen hade kunnat uppmuntra till denna kämparanda hos andra?

Förmedla över huvudet

090907

Exakt en vecka som arbetssökande har passerat. Förra måndagen klev jag in i 80-talet på Arbetsförmedlingen. Den beiga, lysrörsbelysta lokalen, stor som en tennishall på längden och bredden men betydligt lägre i tak. Längst in i hörnet tre kvinnor bakom pulpeter. Buskiga, blekgröna krukväxter på golvet. En stor tavla med röda turnummersiffror. Människor knapprandes på tangentbord, människor i kö för att få en nummerlapp, människor väntandes på soffor.

Och så jag. Jag satte mig ner och skrev in allt jag vet om mig själv i datorn, allt om mina kunskaper och erfarenheter. Sedan fick jag ta en nummerlapp och vänta. Placerad i kö, som hos läkaren, som på apoteket, som hos polisen för att få ett pass. Nummer efter nummer passerade, många snabbt utan att någon reste sig för att gå bort till pulpeterna. Så var det min tur.

”Jaha”, sa kvinnan bakom pulpeten. ”Jag ser att du vill vara journalist. Det går inte. Jag kan inte skriva in dig som arbetssökande journalist. Jag tar bort det. Vad vill du vara i stället?” undrade hon medan hon tryckte på delete.

Anledningen till att jag satte min fot hos arbetsförmedlingen var för att få hjälp att hitta ett journalistjobb. Jag har pluggat två år för att bli journalist och hunnit jobba sex veckor som det. Jag är ny i branschen och då kan det vara knepigt med jobb. Alltså behöver sådana som jag lite stöd, lite hjälp, lite tips.

”Jag ser att du har en timanställning. På Systembolaget? Då får du bli butikssäljare.”

Så nu söker jag jobb som butikssäljare. Inte för att jag vill, inte för att jag är motiverad, men för att arbetsförmedlingen tycker det, för att det inte går att skriva in mig som arbetssökande journalist i en stad som Helsingborg. Här saknas en enhet för arbetssökande journalister.

”Du får träffa din handläggare nästa tisdag. Då får du diskutera med henne. Du måste ta med dig papper som bevisar att du är journalist. Sedan är det helt upp till AF Kultur i Malmö om de accepterar dig.”

Hade jag inte redan känt mig som journalist och vetat vad jag kan, hade det där varit ett tillfälle att bli nedslagen. I stället väljer jag att se det här som ett experiment. Jag har jobb så att jag klarar mig. Jag vet att jag förr eller senare kommer att jobba heltid som journalist. Så för min del är det lugnt. Men jag avundas inte de som verkligen är i behov av och utlämnade åt arbetsförmedlingen för sin försörjning. Inte när man möter den tillrättavisande ”jag vet vad som är bäst för dig”-attityd som kvinnan bakom pulpeten hade.

Byråkrati i 80-talsmiljö får inget högt betyg. Tur att jag har vännen J som också jobbar på arbetsförmedlingen och kan nyansera min bild av detta maskineri. Han är trevlig och inspirerande. Så borde alla arbetsförmedlare vara.

Första bönskörden på balkongen

090824

Från ett litet, litet frö har det blivit en grön, avlång böna som går att äta. Fröet kommer från en påse i en butik. Jorden kommer ur en stor säck från en butik. Vattnet kommer ur kranen från en sjö. Tillsammans, med lite sol till hjälp, har det blivit mat. Helt otroligt! Behövde inte ens tinas och mikrovågsugnas för att bli färdigt!

För övrigt såg jag en intressant dokumentär på tvåan nyss. Den handlade om flaskvatten. Jag blir så arg. Varför dricker människor vatten på flaska som har fraktats ända från Fiji? Lite måste väl sådana köpare tänka över sin roll i världen? Repris 29 augusti klockan 14.20, finns ej online. Verkligen sevärt.

Hantera

090819

När den ljumma vinden blir sval, löven mörkgröna och det går krusningar på Öresund förstår jag. Det vi hade under några få månader är på väg att ta slut. Igen. Det jag fick och tog för givet, som jag inte förstod att använda ordentligt när jag hade det. Det känns i luften.

Jag satt inne i bland. Jag jobbade för det mesta. Jag sov, jag tränade, jag satt framför datorn. Och nu när jag har varit så in i helskotta otacksam får jag straffet. Längre nätter, ogästvänligare moln, starkare blåst. På med tvångströjan så att jag inte fryser.

Slut på picknickar i gräset vid havet. Slut på bad efter jobbet från bryggan. Inga fler stunder på balkongen. Om hörnet står ett lågtryck på tomgång som kommer att suga den sista värmen ur staden. Regnet kommer, mörkret, påträngandet av hösten. I stället för att ligga och guppa på rygg i havsvattnet och titta upp på vita moln får jag ligga framför tv:n och höra regndropparna mot fönsterblecket.

Sensommaren är här.
Hantera.

Jag måste hantera det.
Vi måste hantera det.
Hela Sverige måste hantera det.

Nyckelpigorna är här

090808

Efter två veckor på centralredaktionen i Helsingborg har jag fått ny arbetsort – Höganäs, den lilla staden norrut längs den nordvästskånska kusten. Där ska jag vara till den sista augusti, i ett samhälle där alla är trevliga och tempot lite lägre. Vi är två på redaktionen och det är lokaljournalistik på riktigt. På förmiddagen promenerar man bort till kommunhuset för att kolla posten på de olika avdelningarna, hälsar på folket, kopierar några papper, vandrar tillbaka till redaktionen. Det är lärorikt.

I Helsingborg har nyckelpigorna slagit sina små nyckelpigeben om staden. Invasionen är så dramatisk att den har fått avspeglingar i konsten. Innan dess att Järnvägsgatan om några dagar ska grävas upp och repareras, har det organiserats måleri direkt på asfalten. Där kan man se dem, de stora monsternyckelpigorna med tjocka ben som kryper fram och befinner sig överallt.

Roligast av alla nyckelpigor hade nog de som valde att sätta sig på mina ekrar efter en pizza- och vinkväll på trädäcket vid havet på Gröningen. De satt kvar även efter cykelturen uppför backarna hem. Pariserhjul eller århundradets värsta åkattraktion – jag vet inte hur de känner sig nu. De ligger ganska stilla på förrådsgolvet.

I övrigt är allt sig likt. Till hösten kommer det att var mer annorlunda. För första gången på flera år kommer jag att bo kvar i Helsingborg. Jag kommer se sommaren försvinna från staden från min och C:s balkong. Jag kommer se löven dala i Pålsjö skog, se vågorna bli högre på Råå, se vindarna slita i piren och mörkret sänka sig över Öresundskrafts skorsten. Världen utanför, du får klara dig själv den här gången.

En vecka på centralredaktionen

090727

Jag är anställd på Helsingborgs Dagblad. Första dagen berättade jag att det känns lite overkligt. HD har varit dit man når när man är journalist på riktigt och bor i Helsingborg. Jag bor i Helsingborg. Är jag nu alltså journalist på riktigt? Kanske. Fram till den sista augusti betalar de mig för att vara där.

I korridorerna och bakom skrivborden syns ansikten som jag har sett i tidningen. De har alltid varit tidningen för mig. Nu är jag en av dem. Mitt ansikte dyker upp på helsingborgares frukostbord så fort jag har skrivit något. Om det känns märkligt? Ja, det kan man nog kalla det. Plötsligt blir mitt ansikte exponerat så att folk tänker tidning om mig. Kanske börjar de rent av känna igen mig.

I helgen som gick var det festival i stan. Matrecensionen blev mitt ansvar. Idén var att ta med en stjärnkock ut till matbodarna för att få en ny syn på festivalmaten. Vissa fick beröm, andra fick mindre beröm. De som fick mindre beröm blev mindre glada. De vars mat kocken inte provade alls blev också besvikna. Naturligtvis. Ett av festivalstånden som fick bättre betyg förstorade upp artikeln och klistrade upp på vagnen. Ett annat fick se kön ringla fram till maten.

Dagen efter åkte jag till Söderåsens nordsluttning för att slå med lie. Ytterligare en dag senare besökte jag ett ridläger och bevittnade en BMX-tävling. Livet som lokaljournalist är verkligen omväxlande.

Känslan över att jobba på HD kan sammanfattas som positiv. Journalistmänniskorna är över lag trevliga, hjälpsamma, intresserade och smarta. Jag känner mig oerhört hedrad över att ha fått ett av världens bästa jobb, om än bara för några veckor fram till den sista augusti.

Slå rot

090628

Medan en lätt skymning letar sig in över staden klockan nio en söndagskväll har jag utsikt från sjätte våningen. Svalorna gör stora svängar mellan höghusen och susar nästintill ljudlöst förbi mitt huvud ända inne på balkongen. Bakom träden skymtar den danska kusten i ett vitt havsdis. Det har varit en varm junidag och jag har vattnat mina nyplanterade grönsaker i krukorna.

Det är här jag bor. På en liten plätt jord som ligger precis vid Öresunds smalaste del har jag mitt hem. Här bor jag tillsammans med 120 000 andra människor som delar samma stads öde. I dag cyklade vi (nästan allihopa) till Råå för att bada. I en lång cykelkaravan tog vi oss söderut längs buskkantade cykelbanor för att låta sundets vatten komma så nära oss som det bara går.

Det här är Sveriges riviera. När sommarnätterna är ljumna befolkas centrum av vindrickande livsnjutare. Trubadurers musik sprider sig ut över ett spegelblankt hav från uteserveringarna. Härifrån kan man åka utomlands på tjugo minuter.

Det är en kväll som denna, när de orangefärgade solstrålarna ligger lågt över hustaken och fåglarna kvittrar, som jag tror mig veta att allt jag behöver finns här och på cykelavstånd. Brytbönorna har fått decimeterhöga stammar, morötterna har skickat upp korta, späda strån ovan jord, löken ligger fortfarande och lurar under ytan. Efter att ha varit utomstads i flera år gör jag gemensam sak med mina grönsaker – skickar ner mina rötter och samlar kraft för att leva just här.

I väntan på solsken

090611

Stockholm var blött när tåget passerade Årstabron. Efter fem soliga bonusdagar och fyra nätter på soffan hos tre före detta klasskamrater var mina två år i Stockholm definitivt över. Regn är bra att lämna i, då blir det mindre vackert och lättare att åka.

Jag skulle ha varit i Hälsingland de senaste dagarna, men ett återbud gjorde att jag fick leta tillfällig sovplats i huvudstaden. Min bokade hembiljett via Stockholm fem dagar senare var inte ombokningsbar, och internatet på folkhögskolan stängde för terminen.

Även Helsingborg var blött när jag kom fram. Jag har sått morötter, bönor och planerar att så lök, i hopp om att sommaren ska komma och driva upp gröna livsbevis ur jorden på balkongen. Jag har varit på möte på Helsingborgs Dagblad inför sommaren, fått en rundvandring och blivit bjuden på mat. Jag och C har haft picknick vid stranden på Råå. Någonstans där uppe finns solen.

Och så har jag hjälpt N att flytta in i sin nya lägenhet. Han är precis som jag tillbaka i stan, med balkong med utsikt mot den lägenhet där vi bodde innan vi lämnade. Där satt jag med Umeå universitets katalog i handen, omedveten om att jag skulle bo i Norrland två och ett halvt år, träffa en flickvän, bli fodervärd åt två katter, åka till Frankrike, bli dumpad, hitta en ny flickvän, flytta till Stockholm, bli journalist, praktisera på Landskronaposten och till sist, nu, börja jobba på Systembolaget på måndag, se fram emot tre veckor på HD i juli och vänta på att grönsakerna ska ta sig i krukorna.

Det nya i mitt liv just nu är att jag inte vet vad jag ska göra till hösten. Senast jag inte hade någon aning var efter gymnasiet. Det känns ovant och osäkert, men väldans spännande också. Vad som helst kan ju hända.

Det kan till och med sluta regna.

Inte längre i samma båt

090528

Dagen före avslutning och köerna ringlar på motorvägen. Under en mörkgrå himmel sitter en reportageklass ombord på en röd buss. Efter två år är detta den sista färd de gör tillsammans.

Två år på folkhögskola och man lär känna sina klasskamrater ganska väl. Vi skojar om att sätta upp en sketch där vi härmar varandra, för så många timmar har vi suttit i samma klassrum att vi kan varandras kommentarer utantill. I morgon är det avslutning och vår lilla familj finns inte längre.

Den sista gemensamma färden går till Sandhamn. Från bryggan längst ute på Värmdö driver färjan fram över ett hav täckt av ringar efter regn. Förbi kala kobbar och sommarstugebevuxna öar seglar vi, lägger till några sekunder vid några av dem.

Under två år hinner man både att älska och hata samma personer. Några av dem har jag umgåtts mer med, andra knappt alls, men majoriteten har jag delat två år med. Alla satt vi lika nervösa i skolbänken första dagen, undrande över vad som komma skulle. Vi flyttade in på internat, fikade tillsammans, åt lunch, spelade gitarr, hade yoga, morgonjoggade i skogen, gick på studiebesök och kritiserade varandras texter. Och någonstans under vägen gick tiden och vi lärde känna varandra.

När vi dukar upp picknicken på klipporna vid Sandhamns kust skiner solen mellan två stora moln. Några varma solstrålar hittar ner till 14 personer på klassutflykt. Den här ön är en av de yttersta i skärgården och bortom den allra sista gungar havet mer än det guppar. Lärare L bjuder på kycklinglår och paj.

Efter i morgon går vi inte längre i samma klass. Två års vardag är inte längre vardag utan ett minne i var och en av oss. Det finns många i klassen jag kommer att sakna mycket. Alla i klassen kommer jag att bevara som bra minnen.

Tollare folkhögskola och mina reportagekamrater – tack för alla skratt ni har gett mig! Det är nu det gäller.

Första journalistjobbet

090522

Personalchefen på HD ringde. Han hade tre veckors föräldraledighet att fylla på redaktionen i Helsingborg i sommar. Ville jag jobba? Om!

Jag har fått mitt livs första journalistjobb. Tre veckor är tre veckor, och i lågkonjunkturens år är det väldigt bra tycker jag. Jag hoppas naturligtvis att det blir mer framöver, men även om det inte skulle bli det, om det är här karriären tar slut, så har jag i alla fall varit arbetande journalist en gång i mitt liv.

På sätt och vis kan man säga att jag har nått dit jag ville nå. Frågan är då bara vad man ska göra resten av livet?

Den 20 juli sätter jag min lilla fot på den stora redaktionen i Helsingborg. Resten av sommaren jobbar jag på Systemet.

Första nötterna bland tvätten

090518

I Indien och Nepal finns det träd där det växer tvättmedel. Nästan så fantastiskt att man inte tror att det är sant, eller hur? Och här på bloggen blir det nästan intresserekord av kommentarerna att döma. Många är förvånade och nyfikna.

Och nu kommer sanningens stund. Jag har tvättat fyra maskiner med tvättnötter i stället för vanligt tvättmedel.

Fem-sex nötter i en liten påse. Sedan är det bara att sätta igång tvättmaskinen som vanligt. När nötterna blir varma av vattnet utsöndrar de sin naturliga såpa. Och resultatet är lovande. Det luktar nytvättat och verkar ha blivit rent. Jag kan inte se någon skillnad mot hur det skulle sett ut med tvättmedel.

Så släpp in nötterna i din tvättmaskin också. Låt naturen sköta din smutstvätt. På ekologibutiken Gryningen i Stockholm kostar ett kilogram 165 kronor. De går också att beställa över internet, bland annat på tvaleriet.se.