Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Läs mer

Höstlöv

Hösten är en ångestfull tid, en påminnelse om att ingenting varar för evigt. En glädjefull och varm årstid byts mot hotfullt mörker och utsatthet. Det hindrar så klart inte att man njuter av färgprakten under tiden.

Läs mer

Färg, ljus och en snygg tjej

PP Sofiero 3

PP Sofiero 2

PP Sofiero 1

PP Alexandra på Sofiero 1

PP Sofiero 6

PP Sofiero 4

Visst är det skönt i juli, men maj tar ändå priset för vackraste månad på året. När alla växter är fyllda av så mycket kraft att man inte ens kan föreställa sig att det var vinter nyss. Spirande, blommande, prunkande, trånande mot solen.

De här bilderna tog jag på Sofiero slott i Helsingborg. A passar in ganska bra, tycker jag.

Lådor på höjden

PP Malmöbyggnad 1

PP Malmöbyggnad 3

PP Malmöbyggnad 2

PP Malmöbyggnad 5

PP Malmöbyggnad 4

Ett hus utan tak är som en människa utan huvud. Tänk att moderna hus, till och med de som är superdesignade, så ofta har ett helt platt tak som inte syns från marken. Vad säger det om vår värld?

De här byggnaderna står i svenska rikets tredje största stad. Den gemensamma nämnaren är det lådformade utseendet. Och avsaknaden av just tak.

Trist.

Tre nyanser av blått

Umeå har blivit modernt 1.

Umeå har blivit modernt 2.

Umeå har blivit modernt 3.

Nytt och fräscht, fångat i Umeå.

Överst det nya kulturhuset, i mitten det nya hotellet, nederst toppen på Åhléns parkeringsgarage. Alla tre vackra på sina egna sätt. Alla tre med potential att bli eller redan vara omoderna.

Tiden äter en del arkitektur till frukost.

Korv åt alla

Stockholm har ett korvstånd i varje gathörn. Folk kränger chorizo, kabanoss och varmkorv som ingen annanstans. Om man skulle dividera antalet korvstånd med invånarantalet i hela världens städer skulle Stockholm hamna högst.

Jag hade velat göra en ingående analys av fenomenet. Det får bli en annan dag.

Hur som helst konstaterar jag att det är som att lite av 50-talet lever kvar, mitt i virrvarret av rawfood och vietnamesiskt.

Samtidigt konstaterar jag att falafel i Stockholm fortfarande bara serveras på dyra hipsterställen.

Meningen med vintern

Det är januari. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte längtar till sommaren. Men sedan jag började åka skidor för sju år sedan har även vintern blivit fest.

Några centimeter nyfallen snö och ingen i vägen mellan mig och tyngdlagen. Jag riktar skidtopparna neråt och backen får dem att sväva. En stor, generös sväng suger tag och slungar dem mot andra sidan. Och nästa. Och nästa.

Farten. Andfåddheten.

Det får kosta hur många tusen kronor det vill.

Södra Kullabygden i solljus

odling1

odling2

odling3

odling4

odling5

Kullabygdens yttersta utpost i söder, öster om Allerum och väster om Ödåkra. Här är åkrarna platta och få träd skymmer utsikten. Här kan man se ända till Svedberga kulle och till den runda Hallandsåsen flera mil bort. Strax före sommaren är det som grönast. Då frodas maten på åkrarna och vajar i vinden som ingen annanstans. Jag minns cykelturer fram och tillbaka på asfalt- och grusvägarna däremellan. I bland undrar jag varför jag inte blev lantbrukare.

Vesterbro och vackra gator

Vesterbro

Mikkeller bar

Köpenhamn

Vesterbro

Vesterbro

De gånger om året som jag åker till Köpenhamn kommer jag alltid hem med inspiration. Staden andas lite samma känsla som Amsterdam, känslan av att allt är lite lättare och friare. Det är en gammal klyscha så klart, att danskarna skulle vara mer avslappnade och mysiga, och det går hur lätt som helst att slå hål på den, men det tänker jag inte göra nu.

I stället vill jag hylla de vildvuxna träden och buskarna som samsas med pampiga paradvåningar, matserveringarna som ställer ut trämöbler i gatan, barerna som låter gästerna sitta på trottoaren, alla köpenhamnare som cyklar, som smyckar ut sina stålhingstar med blommor och färg, som parkerar sina bilar på fel sida av vägen. Friheten ÄR faktiskt lite större i Köpenhamn.

Och det finns en blandning mellan gammalt och nytt och litet och stort som ofta saknas i Sverige. Den uråldriga tygbutiken, slaktarbutiken, skoaffären och bodegan finns kvar – bredvid hypermoderna glasbyggnader med svarta kostymer. Det skapar en opretentiös blandning som gör staden spännande. Överraskningarna ÄR helt enkelt lite fler i Köpenhamn.

Ett stycke okänt land så nära

Så många resor har börjat med en röd pølse på färjan till Helsingör. I Helsingborg börjar utlandet sannerligen bara ett par meter från kajkanten. Men ändå är grannlandskapet Själland lika outforskat som Lappland är för många av oss.

Själland är de två timmar på motorväg innan man når Rödby och tyska Puttgarden. Själland är där man checkar in väskorna på väg till Medelhavet. Och så är det så klart grannstaden Helsingör, en pyttestad som nu ligger i det danska rikets utkant och där tiden verkar ha stannat sedan länge.

A och jag styrde bilen längs Strandvejens flotta mångmiljonherrgårdar och tog oss genom Köpenhamns breda gator. Sedan svischade vi förbi Köge på motorvägen. Och snart, där, mellan Ströget och färjeläget mot Tyskland, ligger guldklimpen Mön.

Vi tog vänster över en järnbro och kom snart rakt in i köpingen Stege. Där parkerade vi på torget och åt lunch i skuggan på en soldränkt innergård. Sedan fortsatte vi österut längs ljusgröna fält lika flacka som heltäckningsmattor, tills vi kom till skogen som kantar öns Östersjökust.

Och där, förbi campingen i öns troligen enda dalgång, stupar sandstensbranterna rakt ner i det skummande havet. Vita väggar av skelettdelar från kritatiden, långt innan Sverige var Sverige och Danmark Danmark. Långt innan pølse var danskt och korv svenskt. Söder om Falsterbo, norr om Rostock, bara två timmar från Helsingör men ändå så obesökt.

Vi rattade lite på radion och Mecklenburg-Vorpommern-radion spelade musik från 80-talet som fortfarande går hem i Tyskland. Vi körde genom Nyköbing-Falster, Nakskov, Vordingborg och Nästved. Hade jag levt på 1600-talet hade det här varit lika bekant för en skåning som Växjö är i dag.

Nu får vi nöja oss med att göra det till en semesterutflykt. Så långt har vi i gamla Östdanmark flutit från danernas rike sedan 1658. Men oavsett medborgarskapet, så är Mön så nära och så vackert att det är skam på torra land att det är så okänt 15 mil bort.

Vindstilla på frusna Västersjön

Västersjön nedanför Hallandsåsens nakna trädsluttning. Isen är flera decimeter tjock och svartblank. Medan den spänner sig ekar oändliga schwung över vidderna. Några pimplare borrar så det låter splash om den blöta, krossade isen. Långa skridskoskär tar mig genom den vindstilla och kalla luften.

Första höststormen

Och så kom den då till sist,
knackade på mitt sovrumsfönster.
Gjorde filmjölken lite gråare
och stunden mera söndag.

Jag åkte ner för att möta den,
öga mot öga på plan.
Från öppet hav in över mig,
en vimpel som smattrar och slits.

Färjorna kämpade meter för meter
mot ett mål som inte är.
Ett fjärran land så nära
när våta dimmor skiljs.

Mistlur från en ensam
som söker segla rakt.
Hukad bakom bryggans ruta
spända ögon i ingenting.

Den första höststormen
griper om mina axlar och drar.
Den vill tvinga mig ner i havet
men jag lutar och håller mig kvar.

Fiskmåsarna hänger i luften
som drakar i en lina.
Skulle någon märka
om de slukades av världen.

Jag halar inte in dem,
en våg slår vatten på benen.
Stänger plåtdörren och startar.

Kör uppför mina backar till hemmet på min kulle,
hänger julgransslinga på balkongen.
Tänder och mellan glittret,
tittar jag ut och vinden tittar på mig.