Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz. Den ligger på en halvö ute i Atlanten som kontinentens sista utpost. Där bodde jag några månader för några år sedan, bara ett par meter från stenblocken som skilde oceanen från strandpromenaden. Det var höst och det ena lågtrycket efter det andra drog in över de hukande spanjorerna och mig. Faktiskt så långt och kraftigt att det hamnade som en aldrig sinande pöl ända in på vardagsrumsgolvet bredvid tv:n (spansk byggstandard är inte densamma som i Sverige, det kan jag lova).

Det värsta vindhålet jag har upplevt var den spanska staden Cádiz.

Det var inte långt till min språkskola, men det var få dagar den hösten som det gick att promenera. Över stenblocken, muren, strandpromenaden och gatan forsade vågorna och regnet. I stället tog vi bussen, som ständigt sköljdes över av det yviga havsvattnet som dundrade mot bussens rutor. Vindrutetorkarna var en klen tröst.

Så mycket blåser det verkligen inte i Helsingborg, så jag förstår inte vad de som bara har varit i Helsingborg några gånger försöker beskriva.

Men i bland slår det mig att det kanske ändå ligger en gnutta sanning i det där. Att man kanske kan bli immun mot blåst och tänka att det är normaltillståndet. Och att man inte märker när det blåser så där lagom mycket, för att det är en självklar del av vardagen precis som att andas och äta frukost. Tänk om det är så att den eventuellt eviga vinden har avtrubbat mina sinnen?

När jag flyttade till Norrland för att plugga var det något som kändes annorlunda. Det fanns tallar och granar i stället för bokträd, mer utrymme mellan alla byggnader, det var mörkare under vinterhalvåret och bussarna hade en särskild vintertidtabell. Men det var inte det som kändes, det var något annat. Det tog mig faktiskt ganska lång tid att konstatera vad det egentligen var. Och det var just det som de som bara har varit i Helsingborg några gånger tänker, fast tvärtom – det saknades vind.

Men det var inte det som kändes, det var något annat.

Träden var stilla, löven prasslade inte, det slet inte i jackan, det var tyst. Det var så tyst att det i bland blev kusligt. Som att världen hade stannat, som att tiden inte gick. Jag bodde där i två och ett halvt år, men sedan trivdes jag inte längre. Det kändes inte som hemma och jag visste inte riktigt varför. Nu förstår jag att det kan ha varit vinden. Eller, rättare sagt, avsaknaden av vind.

Samma känsla av att världen har stannat och att tiden står still får jag i dag. Det är vindstilla. I Helsingborg.

Det är så vindstilla att inte den minsta gren rör sig eller den minsta plastpåse från torghandeln virvlar omkring. Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går. Det är som det där första snöfallet för vintern, när allting är helt tyst och det singlar stora snöflingor i det långsammaste tempo man kan föreställa sig. Men den här gången utan snö. Bara stilla. Helt vindstilla.

Det är så vindstilla att häcken i vår trädgård inte rör sig en millimeter och att man till och med kan höra sin egen andning när man går.

Vindstilla för oss som bor på platser där det tydligen alltid annars blåser är riktig magi. Det är något helsingborgare stannar ute lite extra länge för att njuta av, för att försöka ta på, för att försöka fotografera och spara. Det är något helsingborgare ringer till varandra om för att dela med sig av och diskutera. Spelar in. Det är som solförmörkelse och brinnande asteroidbälten på en och samma gång. Just för att vi inte upplever det mer än någon gång om året.

Men det där med att det alltid blåser. Nja. Visst är det vindstilla bara någon gång om året, men att det skulle blåsa resten av dagarna är nog en överdrift. Att det blåser litegrann eller till och med en hel del är ju normaltillstånd, det kan man ju inte beskriva som att det blåser. Det är en del av vardagen. Precis som att andas och äta frukost. Blåst är ju undantaget, som inte kan vara normaltillståndet.

Men strunt i det, för i dag njuter jag av vindstillheten. Hur man nu gör det på bästa sätt? Det är ju som att äta en kaka som inte finns eller greppa efter något som inte är. Vindstilla är ju inget. Vind som står stilla är ju inte vind. Ovind. Stilla. Tyst.

Snart börjar det blåsa så att vi kan andas igen. Håll ut!

Färg, ljus och en snygg tjej

PP Sofiero 3

PP Sofiero 2

PP Sofiero 1

PP Alexandra på Sofiero 1

PP Sofiero 6

PP Sofiero 4

Visst är det skönt i juli, men maj tar ändå priset för vackraste månad på året. När alla växter är fyllda av så mycket kraft att man inte ens kan föreställa sig att det var vinter nyss. Spirande, blommande, prunkande, trånande mot solen.

De här bilderna tog jag på Sofiero slott i Helsingborg. A passar in ganska bra, tycker jag.

Fort, så fort

I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.

På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?

Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.

Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.

Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.

När man nu ska hinna det.

P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.

Fyra hundra franska mil

Fyra personer packade bilen full av shorts, solglasögon och solkräm. Sedan körde vi söderut. Sammanlagt blev det över 400 mil, med franska rivieran som yttersta utpost. Två underbara veckor som jag gärna gör om.

PP Frankrike 01
Vingård i Bourgogne. Mycket pinot noir, lätt och ljuslila.

PP Frankrike 02
Vi stannade i Reims i Champagne.

PP Frankrike 03
Vinkällarens första del uppstod när romarna grävde byggmaterial.

PP Frankrike 04
Champagne på höjden och tvären.

PP Frankrike 05
Vinstock som suger i sig sol.

PP Frankrike 06
Lunchpaus.

PP Frankrike 07
Vi bodde hos Violot-Guillemard i Pommard. Vinet är gårdens eget.

PP Frankrike 08
Utanför Hyères på rivieran.

PP Frankrike 09
I bergen ovanför Valence hittade vi den skönaste poolen. Till höger sambon i trippelhatt.

PP Frankrike 10
Ett kort lunchstopp i Marseille.

PP Frankrike 11
Ett måste längs kusten.

PP Frankrike 12
En färggladare stad än Nice är svårt att hitta.

PP Frankrike 13
Hela strandpromenaden är dränkt i pastellaktigt ljus.

PP Frankrike 14
Färgglada hus längs Promenade des Anglais.

PP Frankrike 15
Medelhavets turkosaste vatten finns troligen i just Nice.

PP Frankrike 16
Svalka mitt i centrum.

PP Frankrike 17
Inte så illa för en Airbnb-lägenhet. Precis bakom.

PP Frankrike 18
Saint-Jean-Cap-Ferrat. Underbart kvällsljus.

PP Frankrike 19
Nice mitt i natten.

PP Frankrike 20
Att dela en flaska champagne på stranden. Det är lyx.

PP Frankrike 21
Obligatorisk cykeltaxi hem.

PP Frankrike 22
Långa badstunder i ljummet vatten.

PP Frankrike 23
Badtorn i Nice och sandstrand utanför Hyères.

PP Frankrike 24
Klappersten.

PP Frankrike 25
Här är vi på väg genom San Bernardino-passet i Schweiz.

PP Frankrike 26
Utsikt från balkongen i Liechtenstein.

PP Frankrike 27
Halva Liechtenstein.

Korv åt alla

Stockholm har ett korvstånd i varje gathörn. Folk kränger chorizo, kabanoss och varmkorv som ingen annanstans. Om man skulle dividera antalet korvstånd med invånarantalet i hela världens städer skulle Stockholm hamna högst.

Jag hade velat göra en ingående analys av fenomenet. Det får bli en annan dag.

Hur som helst konstaterar jag att det är som att lite av 50-talet lever kvar, mitt i virrvarret av rawfood och vietnamesiskt.

Samtidigt konstaterar jag att falafel i Stockholm fortfarande bara serveras på dyra hipsterställen.