Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Läs mer

Höstlöv

Hösten är en ångestfull tid, en påminnelse om att ingenting varar för evigt. En glädjefull och varm årstid byts mot hotfullt mörker och utsatthet. Det hindrar så klart inte att man njuter av färgprakten under tiden.

Läs mer

Korv åt alla

Stockholm har ett korvstånd i varje gathörn. Folk kränger chorizo, kabanoss och varmkorv som ingen annanstans. Om man skulle dividera antalet korvstånd med invånarantalet i hela världens städer skulle Stockholm hamna högst.

Jag hade velat göra en ingående analys av fenomenet. Det får bli en annan dag.

Hur som helst konstaterar jag att det är som att lite av 50-talet lever kvar, mitt i virrvarret av rawfood och vietnamesiskt.

Samtidigt konstaterar jag att falafel i Stockholm fortfarande bara serveras på dyra hipsterställen.

Södra Kullabygden i solljus

odling1

odling2

odling3

odling4

odling5

Kullabygdens yttersta utpost i söder, öster om Allerum och väster om Ödåkra. Här är åkrarna platta och få träd skymmer utsikten. Här kan man se ända till Svedberga kulle och till den runda Hallandsåsen flera mil bort. Strax före sommaren är det som grönast. Då frodas maten på åkrarna och vajar i vinden som ingen annanstans. Jag minns cykelturer fram och tillbaka på asfalt- och grusvägarna däremellan. I bland undrar jag varför jag inte blev lantbrukare.

Ett stycke okänt land så nära

Så många resor har börjat med en röd pølse på färjan till Helsingör. I Helsingborg börjar utlandet sannerligen bara ett par meter från kajkanten. Men ändå är grannlandskapet Själland lika outforskat som Lappland är för många av oss.

Själland är de två timmar på motorväg innan man når Rödby och tyska Puttgarden. Själland är där man checkar in väskorna på väg till Medelhavet. Och så är det så klart grannstaden Helsingör, en pyttestad som nu ligger i det danska rikets utkant och där tiden verkar ha stannat sedan länge.

A och jag styrde bilen längs Strandvejens flotta mångmiljonherrgårdar och tog oss genom Köpenhamns breda gator. Sedan svischade vi förbi Köge på motorvägen. Och snart, där, mellan Ströget och färjeläget mot Tyskland, ligger guldklimpen Mön.

Vi tog vänster över en järnbro och kom snart rakt in i köpingen Stege. Där parkerade vi på torget och åt lunch i skuggan på en soldränkt innergård. Sedan fortsatte vi österut längs ljusgröna fält lika flacka som heltäckningsmattor, tills vi kom till skogen som kantar öns Östersjökust.

Och där, förbi campingen i öns troligen enda dalgång, stupar sandstensbranterna rakt ner i det skummande havet. Vita väggar av skelettdelar från kritatiden, långt innan Sverige var Sverige och Danmark Danmark. Långt innan pølse var danskt och korv svenskt. Söder om Falsterbo, norr om Rostock, bara två timmar från Helsingör men ändå så obesökt.

Vi rattade lite på radion och Mecklenburg-Vorpommern-radion spelade musik från 80-talet som fortfarande går hem i Tyskland. Vi körde genom Nyköbing-Falster, Nakskov, Vordingborg och Nästved. Hade jag levt på 1600-talet hade det här varit lika bekant för en skåning som Växjö är i dag.

Nu får vi nöja oss med att göra det till en semesterutflykt. Så långt har vi i gamla Östdanmark flutit från danernas rike sedan 1658. Men oavsett medborgarskapet, så är Mön så nära och så vackert att det är skam på torra land att det är så okänt 15 mil bort.

Christiania och turisternas hjärtan

Christiania, København K. April och vackert väder.

Vi tog färjan och tåget till huvudstaden för att njuta av våren. En av deltagarna var fascinerad av fristaden Christiania och vi begav oss dithän. Förbi gråpampiga Christansborg, över Knippelsbro med sina koppargröna torn, och in i Christianshavn. En vänstersväng in på en gata och där, med en färgglad portal och de tre punkterna på en metallflagga över ingången.

Utanför Indkøbscentralen en man vid gitarr och en kvinna på munspel. Runt omkring människor i solen invid ett staket. En blues, så klart, vad annars i en fristad i en fri stad. Ölklirr ut ur butiken och den där omsvepande doften av något vi inte nämner vid namn på andra sidan det bräckta vattnet.

Här har de barrikaderat sig sedan 1971. ”De” är människor som ockuperade ett före detta militärområde som militären hade lämnat. De bosatte sig med drömmar om frihet och självbestämmande, införde konsensus som demokratiform och äger gemensamt.

Sedan kom drogerna, Pusher street och polisinsatser. Att ha ett avskärmat socialt experiment mitt i en huvudstad bryter naturligtvis de gängse spelreglerna.

Men de tunga drogerna ska tydligen vara borta igen. Nu kan turisterna bara köpa lättare röka i små påsar. Och vegetariska økosoppor och bajer med de tre prickarna på etiketten. Och Christiania är fortfarande det näst populäraste turistmålet i København; jag antar att Tivoli toppar listan.

För turisterna gillar Christiania. Det är på sitt sätt sinnebilden av Danmark. Lite friare, lite enklare, lite mer avkopplat och ”sig selv nok”. Det försöker inte passa någon mall eller upprätthålla en image, det bara är, och de boende bara är, och då kan besökarna också, så klart, bara vara.

Och frågan är vad som händer om, eller när, Christiania ”normaliseras”, som det heter på byråkratispråk. Landets högsta domstol har slagit fast en gång för alla att det är den danska staten som har nyttjanderätt till marken, inte några hippies som vill leka självständiga och bygga konstiga hus.

Frågan är om København kommer att vara sig själv då. Eller om en del av den fria känslan – lite mer öl och ”ta dagen som den kommer” – försvinner. Eller så är frågan om den friheten någonsin har funnits, eller om den bara är en myt.

Jag tyckte mig förnimma den även när jag åt en hindbærkage på Amagertorv mitt på Strøget. Men å andra sidan får man svar som man ropar. Förmildrande är att København över lag inte är en stad som försöker göra sig till, och inte är så ”ännaklämd” som exempelvis Stockholm. Här verkar inte finnas något motiv att förvränga mitt rop.

Statens filmcentral tillhandahåller en film om Christiania:
Christiania, you have my heart

SVT har visat en dokumentär om fristaden.
Kampen om Christiania
Den verkar bara finnas illegalt. Precis som Christiania.

På tal om danskar. Så här gör de i Skanderborg om sommaren för att få gåshud:

Bästa stenarna i världen

100523

Det är inte sommar förrän jag har hälsat den välkommen på Råå vallar. Därför, när det var tillfällig värmebölja över staden i helgen, passade jag på.

Dessa gamla försvarsanläggningar, tänkta att hålla dansken borta från Skåne efter 1658, är något alldeles särskilt. Där strandremsan är som smalast kan man sätta sig nedanför dem på en sten, och ha en egen meter strand mellan sig och havet. I ryggen susar vinden genom gräset, framför krusar havet i olika färgvariationer beroende på vind och sol.

Där är man avskärmad från livet på land, och kan ägna sig åt att lyssna på vågskvalp och beundra utsikten över havet. Förr ett hav som förenade ett och samma land, sedan ett hav som skiljde två länder och under andra världskriget ett hav som skiljde krig från fred. Nu ett hav som är centrum i en region. Första parkett inför regionen kan man få nedanför vallarna på en sten.

De där stenarna kan förresten glöda som inga andra stenar kan. När solen doppar sina fötter i vattnet åt nordväst får de en rödbrun färg, varm som i en tegelugn. Det skenet har jag inte hittat någon annanstans, det finns bara där, samspelet mellan havets vågor som de är just där, reflekterandes solstrålarna, och de här runda stenarna.

Jag lämnar Söder

100130

I dag var sista dagen på Systembolaget, nu gäller heltid som reporter i Båstad till och med augusti. Jag reser en gravsten och rekapitulerar några tankar jag hade strax före jul om stadsdelen som bolaget ska flytta från:

Det är eftermiddag på Söder i Helsingborg. De gröna bussarna rusar mellan fasaderna och inne på den lokala Ica-butiken är det som vanligt kö till kassorna. Jag står med min Risifrutti och sju personer framför mig, ivrig att få betala och komma därifrån, för att njuta av resten av min lunchrast. Men innan man kommer fram till kassan på Söder i Helsingborg kan många gröna bussar passera på gatan utanför.

En äldre man glömmer nästan sitt adventsljus som han nyss köpt. Kassörskan påminner honom och han säger ”haha, ja, just det, oj som det kan gå, tack.”

En kvinna pratar med kassörskan. ”Ja du vet jag har inte haft kontakt med henne på flera år och så knackade hon på min dörr. Nu vet jag knappt om jag ska köpa Ballerina eller en vetelängd. Och det här vädret vi har, i går var det regn, i dag är det sol. Men man ska inte klaga. Pensionen kom ju i dag så nu kan jag bjuda.”

Samma man som nästan glömde adventsljuset kommer tillbaka. ”Jag hade den här när jag betalade ju, har ni inte sett den? Min plånbok måste vara här.” Och så visar det sig efter en stunds allmän förvirring att plånboken ligger i hans bakficka.

En medelålders kvinna kör sin kundvagn rakt in i en betongvägg. ”Ojoj,” säger kassörskan och skakar på huvudet samtidigt som jag drar mitt kontokort i kortläsaren.

Söder i Helsingborg är en egen liten värld. När Systembolaget där jag jobbar ska flytta från stadsdelen tycker många att det är för jäkligt. För när butiken stänger kommer söderborna att behöva ta sig en kilometer norrut, till det andra Systembolaget. De behöver alltså ta sig UTANFÖR Söder.

Som en stad i staden, så skulle man kunna beskriva Söder. Det är fullt möjligt att leva sitt liv utan att behöva kliva på någon grön buss och åka därifrån.

Det är därför tanterna pratar som i en lanthandel när de går på Ica. Och det är därför man tillåts krocka sin kundvagn med en betongvägg. För det som händer på Söder, stannar på Söder, här kan man vara sig själv lite mer.

Första för mig, sista för Henrik

091028

Jag brukade jobba på Olympia när jag var yngre, sälja korv och läsk i pauserna i en av kioskerna, gå runt på läktaren med ghostbuster-utrustningen på ryggen och servera kaffe från en lång slang. Tvungen att bära den ljusgula, kaffestinkande tröjan.

I dag var jag där igen, för första gången för att titta på en match. Och vissa saker ändrar sig aldrig. Korvbröden var slut. Jag har ett svagt minne av att korvbröden alltid var slut när jag jobbade där också, om det inte var korven som var frusen eller ölen som skummade ner över hela Stenbocksgatan när jag tappade upp en mugg förstås.

Då var det pengarna som lockade mig. I kväll var det faktiskt Henrik Larsson. Sista matchen innan han, som han förklarade på TV4 senare under kvällen, skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen.

Kanske behöver de praktikanter i kiosken på Olympia?

Kulturmingel för alla

090927

Bonnier sålde pocketböcker. Jan Guillou pratade om sig själv. Och Bo ”Solens mat” Hagström mötte två representanter för ”folket” utanför en pub längs Avenyn. Det har varit bokmässa i Göteborg och jag var där.

”Solens mat, solens mat!” Så sjöng de två överförfriskade männen på göteborgsdialekt efter att ha haffat Bo med ett glas i handen utanför en pub. ”Hehehe,” skrattade Bo roat. I sitt tv-program åker han Italien runt för att prata med gamla, skrynkliga gummor som kokar ihop mat på vad de hittar runt knuten. ”Mmm, mmm,” säger Bo medan kameramannen letar upp tre gamla farbröder som sitter på en bänk på den skuggiga sidan av gatan.

Bokmässan i Göteborg är en tillställning större än det mesta. Kultureliten, bokälskarna, journalisterna, förlagsjättarna och de ideella föreningarna samsas om utrymmet i mässhallarna. Arne från Höör kan träffa på Isabel Allende och Birgitta från Trelleborg kan överraskande snubbla förbi sin favoritförfattare Kerstin Ekman. Efter att förvirrat ha hittat rätt gång och rätt monter, där de ska kolla priset på den senaste boken, råkar de av en slump plötsligt stå just där, sida vid sida med sin författaridol. Det händer inte varje dag.

Precis som de överförfriskade göteborgarna gjorde utanför Avenypuben är det bara att ta tillfället i akt och prata lite med ansiktena man känner igen. Och känslan som förmodligen infinner sig då, är att kända ansikten ofta är helt vanliga människor, som också kan dricka ur ett glas på en pub, eller undra hur man hittar till C-gången på en bokmässa.