Fyra hundra franska mil

Fyra personer packade bilen full av shorts, solglasögon och solkräm. Sedan körde vi söderut. Sammanlagt blev det över 400 mil, med franska rivieran som yttersta utpost. Två underbara veckor som jag gärna gör om.

PP Frankrike 01
Vingård i Bourgogne. Mycket pinot noir, lätt och ljuslila.

PP Frankrike 02
Vi stannade i Reims i Champagne.

PP Frankrike 03
Vinkällarens första del uppstod när romarna grävde byggmaterial.

PP Frankrike 04
Champagne på höjden och tvären.

PP Frankrike 05
Vinstock som suger i sig sol.

PP Frankrike 06
Lunchpaus.

PP Frankrike 07
Vi bodde hos Violot-Guillemard i Pommard. Vinet är gårdens eget.

PP Frankrike 08
Utanför Hyères på rivieran.

PP Frankrike 09
I bergen ovanför Valence hittade vi den skönaste poolen. Till höger sambon i trippelhatt.

PP Frankrike 10
Ett kort lunchstopp i Marseille.

PP Frankrike 11
Ett måste längs kusten.

PP Frankrike 12
En färggladare stad än Nice är svårt att hitta.

PP Frankrike 13
Hela strandpromenaden är dränkt i pastellaktigt ljus.

PP Frankrike 14
Färgglada hus längs Promenade des Anglais.

PP Frankrike 15
Medelhavets turkosaste vatten finns troligen i just Nice.

PP Frankrike 16
Svalka mitt i centrum.

PP Frankrike 17
Inte så illa för en Airbnb-lägenhet. Precis bakom.

PP Frankrike 18
Saint-Jean-Cap-Ferrat. Underbart kvällsljus.

PP Frankrike 19
Nice mitt i natten.

PP Frankrike 20
Att dela en flaska champagne på stranden. Det är lyx.

PP Frankrike 21
Obligatorisk cykeltaxi hem.

PP Frankrike 22
Långa badstunder i ljummet vatten.

PP Frankrike 23
Badtorn i Nice och sandstrand utanför Hyères.

PP Frankrike 24
Klappersten.

PP Frankrike 25
Här är vi på väg genom San Bernardino-passet i Schweiz.

PP Frankrike 26
Utsikt från balkongen i Liechtenstein.

PP Frankrike 27
Halva Liechtenstein.

Ett stycke okänt land så nära

Så många resor har börjat med en röd pølse på färjan till Helsingör. I Helsingborg börjar utlandet sannerligen bara ett par meter från kajkanten. Men ändå är grannlandskapet Själland lika outforskat som Lappland är för många av oss.

Själland är de två timmar på motorväg innan man når Rödby och tyska Puttgarden. Själland är där man checkar in väskorna på väg till Medelhavet. Och så är det så klart grannstaden Helsingör, en pyttestad som nu ligger i det danska rikets utkant och där tiden verkar ha stannat sedan länge.

A och jag styrde bilen längs Strandvejens flotta mångmiljonherrgårdar och tog oss genom Köpenhamns breda gator. Sedan svischade vi förbi Köge på motorvägen. Och snart, där, mellan Ströget och färjeläget mot Tyskland, ligger guldklimpen Mön.

Vi tog vänster över en järnbro och kom snart rakt in i köpingen Stege. Där parkerade vi på torget och åt lunch i skuggan på en soldränkt innergård. Sedan fortsatte vi österut längs ljusgröna fält lika flacka som heltäckningsmattor, tills vi kom till skogen som kantar öns Östersjökust.

Och där, förbi campingen i öns troligen enda dalgång, stupar sandstensbranterna rakt ner i det skummande havet. Vita väggar av skelettdelar från kritatiden, långt innan Sverige var Sverige och Danmark Danmark. Långt innan pølse var danskt och korv svenskt. Söder om Falsterbo, norr om Rostock, bara två timmar från Helsingör men ändå så obesökt.

Vi rattade lite på radion och Mecklenburg-Vorpommern-radion spelade musik från 80-talet som fortfarande går hem i Tyskland. Vi körde genom Nyköbing-Falster, Nakskov, Vordingborg och Nästved. Hade jag levt på 1600-talet hade det här varit lika bekant för en skåning som Växjö är i dag.

Nu får vi nöja oss med att göra det till en semesterutflykt. Så långt har vi i gamla Östdanmark flutit från danernas rike sedan 1658. Men oavsett medborgarskapet, så är Mön så nära och så vackert att det är skam på torra land att det är så okänt 15 mil bort.

Fantastiska Amsterdam

Amsterdam. Säg namnet och folk tänker på droger och prostitution. Och visst är det syndens näste i Västeuropa, med nakna kroppar i röda skyltfönster och cannabiskakor i inrökta och färgglada kaféer.

Men det är också en fantastiskt mysig stad där varje steg längs din promenad är en upplevelse. De smala och ornamenterade husen som en gång fungerade som handelslager speglas i oändliga kanaler som du tar dig över på gatstenslagda och välvda broar.

Och cyklarna överallt, med trampande amsterdamare i gängliga gränder utan bullrande trafik och avgaser. Vänliga, till synes alltid leende, alltid hjälpsamma.

Att vara i Amsterdam är att vara i centrum. Centrum av Europa, centrum av händelserna. Enda problemet är de många snabbmatsrestaurangerna som säljer kroketter och hamburgare i myntluckor.

Och sist men inte minst, grattis och stort tack till Z och B för ert tårögda bröllop!

Underbara skiddagar i Frankrike

Kombinationen solstol, gassande sol, nattkyld snö och vidunderliga utsikter över imponerande berg är oslagbar. Även i år hade vi otrolig tur med allting när vi åkte skidor i Tignes och Val d’Isère.

Utom de sista dagarna, då jag drog på mig en virusinfektion, fick feber och öronbedövande hostattacker.

Men jag glömmer lätt bort det i efterhand när jag tänker på min 30-årspresent – flygtur över Europas vackraste bergsområde. Det gav ett svårslaget lyckorus i hela kroppen att sväva omkring på en simpel sittdyna någon kilometer ovanför marken.

Helsingborg saknar lite Lissabon

En av de viktigaste egenskaperna hos en bra stad är utrymmet för spontanitet. En gatumusiker i ett gathörn, en ordväxling mellan två främlingar, en tillfällig fotoutställning. Helsingborg må ha många goda sidor, men spontanitet är inte en av dem.

Annat är det i Lissabon där jag var på semester. Nu är jag medveten om att miljöombyte i sig gör mig på bra humör och att jag därför är mer mottaglig för intryck, och att allt i Portugals huvudstad är nytt för mig. Men ändå, det finns en viss spontanitet på Lissabons kullar som inte finns här hemma.

Helsingborg är en innehållsrik stad. Det finns ett rikt kulturutbud och en massa krogar. Kulturen borgar för nya intryck och krogarna för nya möten. Men ändå är det något som saknas, som finns i Lissabon.

För här i Helsingborg är kulturen planerad uppifrån. Utrymmet för den som vill ge uttryck för sin konstnärlighet utanför de stora scenerna är starkt begränsat. Och krogarna har samma koncept, det finns inget utrymme för överraskningar.

Jag vill springa runt ett gathörn och höra marimbaspelare. Jag vill hamna på restaurang där jag inte får välja vad jag får äta, utan det gör personalen åt mig. Jag vill dansa till musik som jag aldrig har hört någon annanstans, inte ens på Mix Megapol.

I bland känns det som att åka från DDR till Las Vegas när jag sätter fötterna utanför Helsingborg. Jag undrar varför, men hittar inget svar.

Stunder i snö

Oändlig himmel över mjukknarrande sluttningar när våren närmar sig är gudomligt. Vindstilla. Några plusgrader. Folk har knappt vaknat i sina stugor. Jag tar liften i tysthet.

Känslan på toppen, vänder skidorna mot dalen, känner kraften från backen. Låter dem glida snabbare och snabbare, vinddraget i öronen. Böjer knäna, lutar åt vänster, får en perfekt avvägd sväng. Lutar åt höger, låter undersidan sladda lätt mot snön för att bromsa när lutningen tilltar, men bara tillräckligt för att kunna fortsätta.

Solen strålar värmande medan skidorna löper över nypistade skidbackar med ett stänk av skare från natten. Tittar mot träden vid sidan och ser dem susa förbi.

Så för stunden, kan jag styra vart jag vill. Ett ögonblick av soldränkt och vitglimrande frihet. Och allt därefter blir så mycket bättre.

Lite mer verklighet

Thailand. Alla pratar om det. Alla har varit där. Jag också. Fantastiskt. Övriga ord överflödiga.

Men det är något med det som gör att jag ändå måste berätta. Något jag fick med mig från den där snorkelfärden med långsvansbåt. En bullrande motor från en svunnen tid, otymplig och frustande, öronbedövande och vibrerande.

Hur är det när man åker båt i Sverige? När jag åker till Helsingör? Jo en stor flytande galleria, med parfymer och tictac och pölseförsäljning. Långt ovanför motorerna, långt från båtens egentliga syfte – att transportera mig fram över vattnet. Tryggt och bekvämt sitter jag i kafeterian medan transporterandet sköter sig själv, undangömt någonstans därunder.

I en thailändsk långsvansbåt sitter man strax över vattenytan, känner hur vågorna får båten att kränga i takt med havet och hur saltvattnet stänker i ansiktet. Närmare vad det egentligen handlar om – att transportera mig över havet. Att åka båt där är lite mer som att verkligen åka båt.

Naturligtvis är det en orättvis jämförelse. En stor bilfärja mot en liten utflyktsbåt. Men det innehåller ändå en viss essens. För i Sverige har vi moderniserat bort charmen med att åka båt. Att åka färja till Helsingör känns inte mer båtaktigt än att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Inget vågskvalp, inget saltstänk, ingen känsla av att guppa fram över havet.

Att åka tåg likaså. I stället för att njuta av rälsdunket stoppar vi in hörlurar och lyssnar på musik, eller tittar på film på en skärm av något slag. Vi missar tågresan. Den sker där, men vi upplever den inte. Vi har moderniserat bort känslan av att åka tåg. Och av att åka båt.

Hade någon börjat köra tuctuc i Helsingborg hade jag inte tvekat på att välja den, om det så står hundra vanliga taxibilar bredvid. Tänk att få slippa tystnaden, det mjuka sätet, den lagom temperaturen och den fantastiska fjädringen.

Tänk att få byta ut all bekvämlighet mot lite mer verklighet, lite känsla av att faktiskt göra det man gör, lite mer känsla av att faktiskt åka bil när man gör det. Tänk att få höra hur däcken rullar över gatan, känna vibrationerna i ryggen och bli lite lagom regnblöt.

Det är lite mer verklighet jag efterlyser. Skippa inte cykeln för att undvika svett. Fäll inte upp paraplyet när det regnar. Låt inte bli att promenera på stranden för att det fyller dina skor med sand. Låt i stället svetten, regnet och sanden vara en del av verkligheten.

Det är lätt att glömma att verkligheten, och vår förmåga att uppleva den, är något fint.

Landet som försvann

091109

När Berlinmuren föll upphörde östtyskarnas land att existera. De var inte längre instängda bakom järnridån, epicentrum för det kalla kriget. De förutsättningar de hade haft gemensamt, som hade dikterat deras liv, fanns inte längre. Ingen avlyssning, ingen parti-tv, inga gränskontroller och inget Moskva. Anhängare till kommunistpartiet såg sina befogenheter försvinna över en natt. Jag undrar hur det känns när det land man bor i försvinner.

Om Kalles kaviar inte finns längre och om tevekanalerna lägger ner. Kommer du ihåg smaken av knäckebröd och kaviar? Det smakade salt och havsaktigt men ganska sött. Tittade du på Tjugofyra karat och Bingolotto? Folk som ringde in och pratade med Loket, vann glasögon och kattmat. Minns du när du sjöng Idas sommarvisa på skolavslutningen i mellanstadiet? Eller när du pluggade natt och dag inför matteprovet i algebra och fick MVG?

Minnena är allt du har. Sverige finns inte längre. Kaviarn säljs inte längre. SVT har lagt ner. Idas sommarvisa passade inte in i det nya samhället. Ditt MVG betyder inget för betygen är förlegade, tillhör ett annat sätt att mäta. Ett sätt som vi inte använder längre.

Om Sverige försvinner över en natt kan vi fortsätta att prata om det, men bara som ett minne. Vi kan inte köpa Kalles, titta på Stjärnor på slottet, gråta på en skolavslutning med Den sommartid nu kommer eller visa upp våra betyg längre. Allt det som var Sverige är borta, passé, bortrensat, nerlagt.

När Berlinmuren föll för tjugo år sedan försvann DDR. Sovjet drog tillbaka sitt revir, lämnade Östeuropa åt väst, lät skolungdomar plugga engelska i stället för ryska. Jag undrar hur det kändes.