Våren – en lång prestation

Våren alltså. Det är en fantastisk tid, det tycker jag också. Men det är samtidigt en fruktansvärd tid och det ska vi inte glömma bort. Jag tänker inte på vädret, solen, pollen eller något annat världsligt. Utan jag tänker på alla dessa prestationskrav som våren för med sig. De är enorma. Omänskliga. Oöverstigbara.

Ta vilken gråmulen höst- eller vinterdag som helst. Ingen förväntar sig att du ska hänga ute i trädgården, promenera i friska luften, åka på picknick eller köpa pelargoner. Det är helt okej att bara vara inomhus och fisa i soffan hela veckan efter jobbet. Man kan dra sig upp ur sängen precis innan man beger sig ut i blåsten, sega sig in genom jobbdörren, vara där åtta och en halv timme och sedan surmulen åka hem och glo i väggen utan att betraktas som något annat än normal. Men inte på våren.

Det är som att flytta från ”landet Gråbetong” till ”landet Paraplydrink” på bara några dagar

När våren kommer är man i princip psykopat om man sitter inne och gömmer sig. För på våren ska man ut och njuta, plantera, räfsa, klippa, grilla, fotografera, lyssna, umgås, åka på utflykt, tvätta, rusta upp, måla, olja, äta lunch i solen, jogga och förmodligen förr eller senare spela det vedervärdiga spelet kubb med människor som är bra på att låtsas tycka om det. Det är som att flytta från ”landet Gråbetong” till ”landet Paraplydrink” på bara några dagar och ha förväntningar från omgivningen på att integrera sig utan bekymmer.

Men det finns bekymmer. Särskilt när våren kommer överraskande snabbt. Som att alla jackor man äger plötsligt hänger i hallen eller att man plötsligt inte bara har ett inomhus att sköta om, utan att man som i ett trollslag även måste sköta om ett utomhus med gräsmatta, häckar, rabatter, blomsterkrukor, biltvättar, cykelreparationer, dynvädringar och första solbrännan som alltid kommer lika oförberett. Har du inte trädgård kan du stryka hälften av det här och skatta dig lycklig, vilket kan vara en liten tröst. Själv har jag trädgård.

Inget ser så ödsligt ut som en oplanterad blomkruka när solen skiner.

Det går så klart att strunta i allt det här och att fortsätta fisa i soffan ytterligare några veckor innan man har anpassat sig. Men det är också en sorglig lösning. Inget ser så ödsligt ut som en oplanterad blomkruka när solen skiner. Inget ser så skitigt ut som en vinterdammig cykel. Ingen verkar så tafatt som en vintersoffare som inte har insett att vinterjackan ska av och solglasögonen på. Vi förväntas ruska av oss vintern så snabbt det bara går.

Men jag ska inte beskylla någon oskyldig människa för att ha alla dessa förväntningar på andra medvetet. Förmodligen är de en del av evolutionen, ett sätt att ta vara på de här få dagarna då det faktiskt går att vara utomhus och tycka att det är härligare än att fisa i soffan. Och för det får vi väl ändå vara tacksamma. Att vi faktiskt har utrustats med förstånd att förstå att det är dags att sätta fart om vi inte ska missa allt och vakna upp i september och inse att vi gått miste om något.

Så kanske är det bara att ta sats och kämpa sig igenom den första, vårliga entusiasmen och göra allt som ska göras, för att sedan koppla av och njuta på riktigt. Ta tjuren vid hornen. Hälsa våren välkommen. Tvätta mysbyxorna.

Det får bli min plan. Jag skriver upp att tvätta mysbyxorna på att göra-listan också.

Typiskt. Ännu ett prestationskrav.

Lådor på höjden

PP Malmöbyggnad 1

PP Malmöbyggnad 3

PP Malmöbyggnad 2

PP Malmöbyggnad 5

PP Malmöbyggnad 4

Ett hus utan tak är som en människa utan huvud. Tänk att moderna hus, till och med de som är superdesignade, så ofta har ett helt platt tak som inte syns från marken. Vad säger det om vår värld?

De här byggnaderna står i svenska rikets tredje största stad. Den gemensamma nämnaren är det lådformade utseendet. Och avsaknaden av just tak.

Trist.

I kunskapssamhället blir ingen fullärd

Man lär sig något nytt varje dag. Det är en sliten klyscha med tveksam sanning.

Förr i tiden, när man antingen styrde maskiner eller satt på kontor, stämde den inte. Människor kunde gå klart sin folkskola och sedan leva ett helt liv utan att lära något nytt. Möjligen lyssnade de på P1 i köket och fick lära sig ett och annat på Ekonomiekot, men annars inte mycket.

Nu för tiden, när folk gör allt annat konstigt om dagarna för att dra in pengar, förutom att styra maskiner eller sitta på kontor, stämmer den inte heller. Nu för tiden lär man sig åtminstone tio nya saker varje dag. Tack Facebook.

Jag pluggar distanskurser på kvällarna. Just nu en kurs i sociala medier och digital kommunikation. Tidigare har det varit projektledning och strategisk kommunikation.

Ett tag trodde jag att pluggandet var över när jag hade skaffat min högskole- och folkhögskoleutbildning. Allt allt var ordnat och klart inför resten av livet.

Jag hade fel.

I det kunskapssamhälle som vi lever i nu är kunskaper färskvara. Den som inte uppdaterar blir föråldrad. Och det handlar inte bara om att ”lära sig data” och ”posta på Facebook”. Det handlar om att hela arbetsmarknaden i snabb takt rör på sig. Och i takt med den måste vi själva förändra oss.

För mig, som började min karriär i mediebranschen, är det extra tydligt. Jag har bevakat kommunfullmäktige och polisen. Fem år senare görs det nästan inte alls. En hel hord av journalister har fått sadla om till andra yrken. Kommunikatörer, informatörer, sociala medier-uppdaterare och frilanspublicister. Vad som var eftertraktad kunskap för några år sedan är nu obsolet.

Jag försöker att hålla mitt cv uppdaterat. Förberedd om dagen då jag måste sadla om kommer. Jag breddar mina kunskapsbaser och gör mig multikompetent.

Vad är kostnaden för det? Min fritid. Jag måste investera min fritid, även efter högskoleåren, för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. En engångsexamen är inte nog.

”Du har ju redan ett jobb, vad är det egentligen du studerar på kvällarna?” undrar min farmor när jag berättar. Uppväxt och framlevd i en annan tid, då kunskap var kunskap oavsett hur lång tid som gick.

I bland kan jag önska att den tiden fanns fortfarande. Men det gör den inte. Vi är alla dömda till eviga distanskurser om vi inte vill a-kasseras från 45 och framåt.

Ingen rätt hälla saker över tiggare

Jag var i Stockholm i helgen. Varje gathörn har nu för tiden en egen tiggare. Framåt natten bäddar de ut sina filtar, sopsäckar och kartonger för att hålla värmen medan de slumrar till. På ett ställe låg säkert 20 personer under taket vid en trappuppgång. Mitt i centrum. Mitt i huvudstaden. Mitt i ett av västvärldens rikaste länder.

I dag läste jag flera tidningar. Det stod att polisen hade avhyst ett 50-tal EU-migranter från Sergels torg. Det hette att de hade bosatt sig där. I mina öron låter det lite för hemtrevligt med just ordet bosatt. Att sova i en kartong på ett torg i minusgrader är en bra bit från hemtrevligt.

Gratistidningen Metro slog till med den tydligaste rubriken om vad som skulle hända sedan: ”EU-migranters sovsäckar och vinterkängor eldas upp”. Ja, ni läste rätt. Elda upp. Svenska myndigheter ska elda upp det som Europas fattigaste människor inte lyckades få med sig. Ett stort bål på en soptipp. 2015.

Jag var inne på Systembolaget i Ängelholm i dag. Där var en äldre man mycket upprörd. Han skrek åt en av försäljarna, länge och väl och i två omgångar. Jag förstod att han tyckte illa om tiggarna utanför. Som att det var denna försäljares eller ens Systembolagets uppgift att administrera EU-migranter.

Sedan såg jag hur han tömde en flaska, eller en burk, över den kvinna som satt lutad mot Systembolagets fasad utanför. Över hennes byxor och jacka. Rakt ner i knäet. Bakifrån.

Först satt hon som förstenad medan han styrde kosan därifrån med sin kasse och bestämda steg. Jag blev också förstenad. Förstod knappt vad som hade hänt. Än mindre vad jag borde göra.

Sedan började hon gråta. Först lite. Sedan mycket. Hennes tårar blötte det som inte redan var blött. Hon tittade på sina kläder, sina händer, på mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske något i stil med att alla svenskar inte är såna. Kanske att jag skäms å hans vägnar. Eller att hon inte ska ta illa vid sig.

Men det är klart att hon tar illa vid sig, oavsett vad jag hade sagt. Så jag hämtade lite papper. Hon torkade av så gott det gick men sa att det fortfarande luktade vodka. Det kommer det nog att göra ett tag, tänkte jag.

Det sägs att demokrati är att respektera andra människors åsikter, oavsett vilka de är. Det gör jag. Jag håller inte alltid med, men jag inser att det finns fler sanningar i världen än min egen.

Jag förstår att man kan se EU-migranter som ett problem. Det är ett problem. De sover på kalla gator i pappkartonger.

Men det är skillnad på fenomen och individer. Hon är en individ, inte ett fenomen.

Vad ger honom rätt att förnedra en annan människa på det sättet?

Han blir mig svaret skyldig.

Sedan ringde dagstidningen. Det blev en artikel.

Det är inte lönt

Det finns en man i min grannstad som skriker fula ord på morgonen. ”Ta er i röven! Vad ska det vara bra för?”. Sedan vandrar han upp och ner för gatan några gånger till och blänger. ”Fan! Vad har ni gjort?”.

Jag passerar, men han tycks inte lägga märke till mig. Inte heller någon annan som passerar på väg till jobbet. I stället fortsätter han skrika och blänga för sig själv, mot något abstrakt som vi andra inte ser.

I bland tangerar hans egen värld och den värld som alla vi andra ser varandra. Han skriker extra mycket mot det håll där byggbolaget reser höghus vid ån. ”Vad har ni gjort? Vad ska det vara bra för?”.

Det är lätt att avfärda honom som psykiskt sjuk. Han har vanföreställningar och pratar med sig själv eller personer som vi andra inte ser. Därför rynkar vi på näsan och går vidare.

Men det han i själva verket ger uttryck för är en djupt rotad negativ syn på förändring som finns hos de flesta människor, även om vi försöker låtsas något annat. ”Visst var det bättre förr? Visst var det finare med gamla hus? Visst var det skönare med en gräsmatta i stället?”

Själv hamnar jag ofta i grubblerier i samband med lägenhetsrenovering. ”Det är ju på ett sätt nu. Blir det verkligen bättre om vi gör om det? Var det inte bättre innan vi bytte färg? Om jag river det här kommer vi aldrig att kunna ångra oss. Vågar vi verkligen förändra?”

Det finns många präktiga ordspråk. Ett av dem går ut på att man aldrig ska ångra det man har gjort, bara det man inte har gjort. Det är en fin tanke.

Men i verkligheten fattar vi fel beslut i bland och förändrar saker till det sämre. Dels för att vi inte såg hela bilden när vi fattade beslutet. Dels för att vi har ändrat smak, tankesätt och prioriteringar. Man fattar alltid det beslut som verkar bäst för stunden. Så gör i alla fall jag. Sedan får tiden utvisa om det blev det mest fördelaktiga.

Mannen vankar av och an. Han skriker ännu en vers fula ord mot den förändring han ser. ”Sluta! Vad ska det vara bra för?”.

När en vän och jag skulle dricka öl på en uteservering för några år sedan blev vi stoppade av vakten. ”Det är inte lönt, vi stänger om en timme”, sa han när klockan var elva.

Med det resonemanget är det inte mycket som är lönt i livet. Stiga upp på morgonen? Nej, man måste ju ändå lägga sig snart igen. Äta? Nej, man blir ju snart hungrig ändå. Jobba? Nej, man blir ju snart arbetslös eller pensionär hur som helst.

Bygga höghus vid ån då? Nej, inte det heller. Tids nog kommer man ändå behöva riva dem. Saker håller inte för evigt. Dessutom är det inte säkert att det blir bra.

Så vad ska man då göra om ingenting är lönt och om man inte kan vara säker på att förändring leder till något bättre?

Mannen stannar utanför Ica och jag kikar på honom bakom hörnet. ”Ta er i röven!” skriker han åt bygget.

Ja, kanske är det bästa sättet.

Soluppgång på Västkustbanan

Det är så härligt i oktober. Soluppgången som tidigare ägde rum medan jag snoozade äger nu rum medan jag sitter på tåget. Med långa, varma morgonstrålar letar den sig över de blöta åkrarna av lera, genom diset och skapar siluetter av motorvägstrafik som är på väg mot sydkusten. Vi sitter på rad, dag efter dag, låter en stund av livet passera i ett säte där någon annan sitter i morgon. Här blir ingen ihågkommen, det här är anonymitetens tåg. Men soluppgången får vi ändå njuta av. Vissa mellanrum i vardagen är vackra, men vi minns dem aldrig.

Christiania och turisternas hjärtan

Christiania, København K. April och vackert väder.

Vi tog färjan och tåget till huvudstaden för att njuta av våren. En av deltagarna var fascinerad av fristaden Christiania och vi begav oss dithän. Förbi gråpampiga Christansborg, över Knippelsbro med sina koppargröna torn, och in i Christianshavn. En vänstersväng in på en gata och där, med en färgglad portal och de tre punkterna på en metallflagga över ingången.

Utanför Indkøbscentralen en man vid gitarr och en kvinna på munspel. Runt omkring människor i solen invid ett staket. En blues, så klart, vad annars i en fristad i en fri stad. Ölklirr ut ur butiken och den där omsvepande doften av något vi inte nämner vid namn på andra sidan det bräckta vattnet.

Här har de barrikaderat sig sedan 1971. ”De” är människor som ockuperade ett före detta militärområde som militären hade lämnat. De bosatte sig med drömmar om frihet och självbestämmande, införde konsensus som demokratiform och äger gemensamt.

Sedan kom drogerna, Pusher street och polisinsatser. Att ha ett avskärmat socialt experiment mitt i en huvudstad bryter naturligtvis de gängse spelreglerna.

Men de tunga drogerna ska tydligen vara borta igen. Nu kan turisterna bara köpa lättare röka i små påsar. Och vegetariska økosoppor och bajer med de tre prickarna på etiketten. Och Christiania är fortfarande det näst populäraste turistmålet i København; jag antar att Tivoli toppar listan.

För turisterna gillar Christiania. Det är på sitt sätt sinnebilden av Danmark. Lite friare, lite enklare, lite mer avkopplat och ”sig selv nok”. Det försöker inte passa någon mall eller upprätthålla en image, det bara är, och de boende bara är, och då kan besökarna också, så klart, bara vara.

Och frågan är vad som händer om, eller när, Christiania ”normaliseras”, som det heter på byråkratispråk. Landets högsta domstol har slagit fast en gång för alla att det är den danska staten som har nyttjanderätt till marken, inte några hippies som vill leka självständiga och bygga konstiga hus.

Frågan är om København kommer att vara sig själv då. Eller om en del av den fria känslan – lite mer öl och ”ta dagen som den kommer” – försvinner. Eller så är frågan om den friheten någonsin har funnits, eller om den bara är en myt.

Jag tyckte mig förnimma den även när jag åt en hindbærkage på Amagertorv mitt på Strøget. Men å andra sidan får man svar som man ropar. Förmildrande är att København över lag inte är en stad som försöker göra sig till, och inte är så ”ännaklämd” som exempelvis Stockholm. Här verkar inte finnas något motiv att förvränga mitt rop.

Statens filmcentral tillhandahåller en film om Christiania:
Christiania, you have my heart

SVT har visat en dokumentär om fristaden.
Kampen om Christiania
Den verkar bara finnas illegalt. Precis som Christiania.

På tal om danskar. Så här gör de i Skanderborg om sommaren för att få gåshud:

Bara lite mer människor

En buss är en buss är en buss? Jo, visst. Utanpå. Inte inuti.

På morgonen sitter människor stela i ryggen när den krånglar nerför den smala backen med utsikt över Sundet. Inga blickar. Inga leenden.

Vid lunchtid lite mer uppsluppet. Några pratar med varandra medan den stånkar längs landsvägen med leriga åkrar på ena sidan och ett disigt hav på andra.

När eftermiddag går mot kväll och den snirklar förbi mörka tegelbyggnader och tvära rondeller är det lite fler leenden. Människor är uppvärmda från jobbet, har pratat med varandra, är inställda på att vara trevliga, visar sin bästa sida.

Och när kvällen sedan blir sen, och det är fredag som i kväll, är det en helt annan buss. Reserverade personligheter blir musikalartister när groggarna runnit till. En busschaufför, gå och fiska, wakawaka och andra nummer i en aldrig sinande potpurri från baksätena.

Samma människor som på morgonen. Bara lite mer människor.

Lite mer verklighet

Thailand. Alla pratar om det. Alla har varit där. Jag också. Fantastiskt. Övriga ord överflödiga.

Men det är något med det som gör att jag ändå måste berätta. Något jag fick med mig från den där snorkelfärden med långsvansbåt. En bullrande motor från en svunnen tid, otymplig och frustande, öronbedövande och vibrerande.

Hur är det när man åker båt i Sverige? När jag åker till Helsingör? Jo en stor flytande galleria, med parfymer och tictac och pölseförsäljning. Långt ovanför motorerna, långt från båtens egentliga syfte – att transportera mig fram över vattnet. Tryggt och bekvämt sitter jag i kafeterian medan transporterandet sköter sig själv, undangömt någonstans därunder.

I en thailändsk långsvansbåt sitter man strax över vattenytan, känner hur vågorna får båten att kränga i takt med havet och hur saltvattnet stänker i ansiktet. Närmare vad det egentligen handlar om – att transportera mig över havet. Att åka båt där är lite mer som att verkligen åka båt.

Naturligtvis är det en orättvis jämförelse. En stor bilfärja mot en liten utflyktsbåt. Men det innehåller ändå en viss essens. För i Sverige har vi moderniserat bort charmen med att åka båt. Att åka färja till Helsingör känns inte mer båtaktigt än att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Inget vågskvalp, inget saltstänk, ingen känsla av att guppa fram över havet.

Att åka tåg likaså. I stället för att njuta av rälsdunket stoppar vi in hörlurar och lyssnar på musik, eller tittar på film på en skärm av något slag. Vi missar tågresan. Den sker där, men vi upplever den inte. Vi har moderniserat bort känslan av att åka tåg. Och av att åka båt.

Hade någon börjat köra tuctuc i Helsingborg hade jag inte tvekat på att välja den, om det så står hundra vanliga taxibilar bredvid. Tänk att få slippa tystnaden, det mjuka sätet, den lagom temperaturen och den fantastiska fjädringen.

Tänk att få byta ut all bekvämlighet mot lite mer verklighet, lite känsla av att faktiskt göra det man gör, lite mer känsla av att faktiskt åka bil när man gör det. Tänk att få höra hur däcken rullar över gatan, känna vibrationerna i ryggen och bli lite lagom regnblöt.

Det är lite mer verklighet jag efterlyser. Skippa inte cykeln för att undvika svett. Fäll inte upp paraplyet när det regnar. Låt inte bli att promenera på stranden för att det fyller dina skor med sand. Låt i stället svetten, regnet och sanden vara en del av verkligheten.

Det är lätt att glömma att verkligheten, och vår förmåga att uppleva den, är något fint.

Varje gång månen är full

Lite segare än vanligt på dagen, lite tröttare. Jag orkar inte lika mycket, är svagare, tänker inte lika klart och snabbt. Och på natten har jag lite svårare att sova, vänder mig lite oroligare. Kan inte riktigt komma till ro, och falla i djup sömn, utan vaknar gång på gång.

Det händer med jämna mellanrum. Och varje gång det händer, och jag drar upp rullgardinen och tittar upp på natthimlen när jag inte kan somna, ser jag samma fenomen. Månen. Stor och rund, blossande full.

Nej, det är inte ljusare i sovrummet. Nej, jag vet inte om att det är fullmåne förrän jag har varit trött några dagar i sträck och vaken några nätter. Nej, jag är inte varulv.

Men den drar i mina vätskor, sänder något genom min kropp som gör att jag inte kan sova, i princip varje gång. Så jag tog det bästa redskapet människan har för att ta reda på varför, slog in ”måne” och ”svårt att sova” på google. Och teorierna var många om hur månen kan påverka människan, men också om hur den inte kan påverka.

– Gravitationen. Nej, den trodde de inte påverkar. För oavsett om månen reflekterar ljus med hela sin kropp eller ej, utövar den ju samma dragningskraft på jorden och mig.

– Menstruationen. Kan sammanfalla med månrörelserna, och jag kan därför missta mig för att det är månen som påverkar, när det i själva verket är menstruationen. Mindre aktuellt i mitt fall.

– Psykologi. Kanske kommer jag bara ihåg de gånger jag är trött och sömnlös och det är fullmåne, de andra gångerna jag är slutkörd och vaken glömmer jag bort.

– Tidvattnet. Kan påverka. Om solen och månens gravitationsfält samverkar, vilket det tydligen ska göra vid fullmåne, blir det kraftigare flod än annars. Men samma sak händer tydligen vid nymåne, och då kan jag sova.

– Ljuset. Kanske noterar jag det omedvetet på kvällen, innan jag drar ner rullgardinen och lägger mig. Då borde jag ha svårare att sova på sommaren när det är ljust ute också, men så är inte fallet.

– Astronauterna. Om månen påverkade sömnen borde astronauter ha väldigt svårt att sova, eftersom de kommer närmare månen. Särskilt på Apollo 11, skriver någon, eftersom de övernattade på månen.

– Schweiziska forskare. De bekräftar i en vetenskaplig studie att människor har svårare att sova när det är fullmåne. Försökspersonerna sov i genomsnitt 20 minuter kortare vid fullmåne än nymåne.

– Psykiatrin. Psykiatrimottagningarna har högre besöksfrekvens vid fullmåne. Likaså begås fler brott, och fler självmord, sägs det.

Så, jag brukar inte vara den som tror på hokus pokus och skrock. Men. Jag konstaterar fortfarande att det är svårt att sova när det är fullmåne, och att jag är tröttare på dagarna. Ett slumpartat sammanträffande? Kanske. Kanske inte.

Även journalister har åsikter

Det pratas mycket om objektivitet och om vilken roll media spelar i valet. För vinklat, för ensidigt, för idoliserande. Så låter kritiken.

Klart att alla journalister har en politisk uppfattning. Vi pratar om människor som är samhällsintresserade, engagerade och har blivit journalister för att de bryr sig om vad som händer i världen. Det går inte att vara utan åsikt då. Jag har också en politisk åsikt.

Förr var alla journalister vänstermänniskor. Det var i alla fall den allmänna uppfattningen. I den här valrörelsen anklagas bland annat Aftonbladet för att hålla på högern, och publicera idolbild efter idolbild på Reinfeldt på förstasidan. Att alla journalister skulle ha bytt politisk färg de senaste 20 åren, kan det verkligen stämma?

Kanske till viss del. Att vara journalist i dag är ett medelklassyrke. Man tjänar hyfsade pengar och kan bo i hyfsade områden och umgås med likasinnade människor. Det är få som är sprungna ur arbetarklassen, redo att ta revansch för all skit de fått utstå under sin uppväxt. Snarare är dagens medeljournalister sprungna ur studerande familjer, med medelklassvärderingar.

Men det gäller så klart inte alla. Och alla behöver inte rösta blått för att man är eller blir medelklass. Det finns fortfarande de som håller på sina röda värderingar, även om de gör en klassresa, eller människor som föredrar rött även om de inte har en flanellskjorta så långt tillbaka i släktträdet vi kan klättra. Och så länge det är så, variationsrikt, så är det knappast något problem att journalister har åsikter.

Dessutom tror jag att de flesta journalister som jobbar med valfrågor gör sitt bästa för att sätta sig över sina egna värderingar. Jag gör så. Jag tänker bort vad jag själv föredrar, det går automatiskt. Att tänka kritiskt kan man göra även när man intervjuar sina egentliga favoriter. Det gäller att sätta sina läsare över sig själv, att sköta sitt jobb, inte mygla in sin egen smygpolitik i den journalistik man skapar.

Men det är intressant, det där att låtsas som att man inte har åsikter, som att man är neutral. Jag vet var jag står politiskt, men jag skulle inte få för mig att säga det i något journalistiskt sammanhang, och inte offentligt över huvud taget. Jag tror att folk skulle ha förståelse, förmodligen lita mer på mig om jag är ärlig och berättar.

Men så fungerar det inte, de flesta tiger och låtsas som om det regnar – politisk åsikt? Nej inte jag. Inklusive mig själv. Men när man gör så undervärderar man också sin egen professionalitet. Vad är det som säger att jag blir en sämre journalist om jag berättar? Oavsett har jag ju mina åsikter, de ändras inte för att jag avslöjar dem.

Det gäller att lita på att jag lyckas så bra i mitt yrke, att hålla mina åsikter isär från journalistiken, att jag vågar berätta hur jag röstar, och vara säker på att läsaren inte kan hitta mina åsikter i det jag skriver.

När misstroendet mot media och journalister växer, och det gör det har jag fått för mig, finns det bara ett sätt att återvinna förtroendet. Och det är inte att smussla med saker. Snarare är det viktigt att vara öppen och ärlig. Men att berätta om sina politiska åsikter är fortfarande tabu.