För jag är ju i 20-årsåldern. Det har jag varit ett tag nu och det känns bra. Det är strax efter att jag har varit barn, blivit myndig, flyttat hemifrån, börjat plugga, skaffat mig några goda erfarenheter och några dåliga, och är på väg att starta mitt liv.

Men 30? Då är man ju mitt i livet, har lämnat allt det där bakom sig. I stället har de som fyller 30 ett fast jobb, en flickvän, en lägenhet, en bil och sommarsemester en gång om året. Det låter ju tragiskt vuxet och kan inte stämma in på mig.

Men verklighet och tanke är i det här fallet två olika väsen. Om knappt en månad fyller jag 30.

Om det ska komma en 30-årskris är det alltså nu, men jag känner den inte. Jag ligger inte hemma i sängen och tänker att livet är över. Jag köper inte Converse-skor trots att jag aldrig har haft det förr.

Kanske betyder det att jag har förlikat mig med tanken, att jag redan är vuxen. Eller så betyder det att jag är nöjd med vad jag har hunnit uträtta hittills. Eller så blir det desto värre vid 40.

I vilket fall stämmer 30-årsdagen till eftertänksamhet. Fram till nu har jag kämpat för att bygga upp det jag vill ha senare i livet – jag har pluggat, vikarierat och skapat kontakter med människor. Nu borde det bli dags att skörda frukten – eftersom jag varken pluggar, vikarierar eller i särskilt stor utsträckning knyter nya och hållbara vänkontakter längre.

Så kanske ska jag bara sätta mig i soffan och vänta på frukterna.

Men då har jag blivit en sådan där medelålders man som jag inte ville vara. En som är väldigt nöjd med vardagslivet och inte strävar. Och kanske är det vad en 30-årsdag handlar om – att välja väg. Att fortsätta med den ungdomliga strävan, eller att försjunka i medelålders tillfredsställelse. Det ena kräver mer ansträngning än det andra, men jag vet vad jag blir nöjdast av i längden.

Så jag accepterar att jag snart är i 30-årsåldern – för människors ålder hoppar ju tydligen i 10-tal – men jag tänker att det inte spelar så himla stor roll. Ungdomsbiljett har jag ju inte kunnat åka på sedan många år.

Och så kom den då till sist,
knackade på mitt sovrumsfönster.
Gjorde filmjölken lite gråare
och stunden mera söndag.

Jag åkte ner för att möta den,
öga mot öga på plan.
Från öppet hav in över mig,
en vimpel som smattrar och slits.

Färjorna kämpade meter för meter
mot ett mål som inte är.
Ett fjärran land så nära
när våta dimmor skiljs.

Mistlur från en ensam
som söker segla rakt.
Hukad bakom bryggans ruta
spända ögon i ingenting.

Den första höststormen
griper om mina axlar och drar.
Den vill tvinga mig ner i havet
men jag lutar och håller mig kvar.

Fiskmåsarna hänger i luften
som drakar i en lina.
Skulle någon märka
om de slukades av världen.

Jag halar inte in dem,
en våg slår vatten på benen.
Stänger plåtdörren och startar.

Kör uppför mina backar till hemmet på min kulle,
hänger julgransslinga på balkongen.
Tänder och mellan glittret,
tittar jag ut och vinden tittar på mig.

En av de viktigaste egenskaperna hos en bra stad är utrymmet för spontanitet. En gatumusiker i ett gathörn, en ordväxling mellan två främlingar, en tillfällig fotoutställning. Helsingborg må ha många goda sidor, men spontanitet är inte en av dem.

Annat är det i Lissabon där jag var på semester. Nu är jag medveten om att miljöombyte i sig gör mig på bra humör och att jag därför är mer mottaglig för intryck, och att allt i Portugals huvudstad är nytt för mig. Men ändå, det finns en viss spontanitet på Lissabons kullar som inte finns här hemma.

Helsingborg är en innehållsrik stad. Det finns ett rikt kulturutbud och en massa krogar. Kulturen borgar för nya intryck och krogarna för nya möten. Men ändå är det något som saknas, som finns i Lissabon.

För här i Helsingborg är kulturen planerad uppifrån. Utrymmet för den som vill ge uttryck för sin konstnärlighet utanför de stora scenerna är starkt begränsat. Och krogarna har samma koncept, det finns inget utrymme för överraskningar.

Jag vill springa runt ett gathörn och höra marimbaspelare. Jag vill hamna på restaurang där jag inte får välja vad jag får äta, utan det gör personalen åt mig. Jag vill dansa till musik som jag aldrig har hört någon annanstans, inte ens på Mix Megapol.

I bland känns det som att åka från DDR till Las Vegas när jag sätter fötterna utanför Helsingborg. Jag undrar varför, men hittar inget svar.

Det kan gå månader när jag måste fylla varje minut med händelser, träna, träffa, fixa, köpa, köra, bada, planera, titta, läsa, städa. Då känns varje förlorad sekund som en förlorad del av livet. Det känns som att aktiviteterna och uträttandet är det som betyder något.

Sedan kan jag få ett uppvaknande. När jag lägger mig platt på soffan, tittar upp i taket och låter sekunderna glida förbi mig utan att gripa efter dem. Och plötsligt förändras fokus. Från att ha varit händelsebaserad byter hjärnan till att vara tankebaserad, och den ena tanken efter den andra snurrar fram i maskineriet.

Det är då kreativiteten brukar komma smygande. Den hade jag mycket av när jag pluggade. Då fanns det tid att sitta och tänka, för man satt ändå där och orkade inte alltid läsa. Kreativiteten kommer aldrig när hjärnan är blockerad av för många aktiviteter och när tiden är knapp.

Just nu har jag en period när jag inte behöver något för att vara nöjd. En stund på soffan kan räcka för att känna att jag använder tiden väl, eftersom jag får nya perspektiv på vad som händer omkring mig.

Kanske kan det fungera som kontrollpunkt, att kontrollera att det jag gör när jag är så överdrivet aktiverad är rätt saker. Det kan vara bra att stanna upp och stämma av med sig själv i bland.

I den här avstämningen har jag konstaterat att jag behöver ligga på soffan oftare, för det gör gott. Några minuter om dagen är allt som krävs, och de där minuterna som jag investerar i mina tankar ger mig tillbaka långt mycket mer. Framför allt kreativitet och kontakt med mina drömmar som man lätt tappar om man stirrar sig blind på livet uppdelat i aktiviteter.

Oändlig himmel över mjukknarrande sluttningar när våren närmar sig är gudomligt. Vindstilla. Några plusgrader. Folk har knappt vaknat i sina stugor. Jag tar liften i tysthet.

Känslan på toppen, vänder skidorna mot dalen, känner kraften från backen. Låter dem glida snabbare och snabbare, vinddraget i öronen. Böjer knäna, lutar åt vänster, får en perfekt avvägd sväng. Lutar åt höger, låter undersidan sladda lätt mot snön för att bromsa när lutningen tilltar, men bara tillräckligt för att kunna fortsätta.

Solen strålar värmande medan skidorna löper över nypistade skidbackar med ett stänk av skare från natten. Tittar mot träden vid sidan och ser dem susa förbi.

Så för stunden, kan jag styra vart jag vill. Ett ögonblick av soldränkt och vitglimrande frihet. Och allt därefter blir så mycket bättre.

Christiania, København K. April och vackert väder.

Vi tog färjan och tåget till huvudstaden för att njuta av våren. En av deltagarna var fascinerad av fristaden Christiania och vi begav oss dithän. Förbi gråpampiga Christansborg, över Knippelsbro med sina koppargröna torn, och in i Christianshavn. En vänstersväng in på en gata och där, med en färgglad portal och de tre punkterna på en metallflagga över ingången.

Utanför Indkøbscentralen en man vid gitarr och en kvinna på munspel. Runt omkring människor i solen invid ett staket. En blues, så klart, vad annars i en fristad i en fri stad. Ölklirr ut ur butiken och den där omsvepande doften av något vi inte nämner vid namn på andra sidan det bräckta vattnet.

Här har de barrikaderat sig sedan 1971. “De” är människor som ockuperade ett före detta militärområde som militären hade lämnat. De bosatte sig med drömmar om frihet och självbestämmande, införde konsensus som demokratiform och äger gemensamt.

Sedan kom drogerna, Pusher street och polisinsatser. Att ha ett avskärmat socialt experiment mitt i en huvudstad bryter naturligtvis de gängse spelreglerna.

Men de tunga drogerna ska tydligen vara borta igen. Nu kan turisterna bara köpa lättare röka i små påsar. Och vegetariska økosoppor och bajer med de tre prickarna på etiketten. Och Christiania är fortfarande det näst populäraste turistmålet i København; jag antar att Tivoli toppar listan.

För turisterna gillar Christiania. Det är på sitt sätt sinnebilden av Danmark. Lite friare, lite enklare, lite mer avkopplat och “sig selv nok”. Det försöker inte passa någon mall eller upprätthålla en image, det bara är, och de boende bara är, och då kan besökarna också, så klart, bara vara.

Och frågan är vad som händer om, eller när, Christiania “normaliseras”, som det heter på byråkratispråk. Landets högsta domstol har slagit fast en gång för alla att det är den danska staten som har nyttjanderätt till marken, inte några hippies som vill leka självständiga och bygga konstiga hus.

Frågan är om København kommer att vara sig själv då. Eller om en del av den fria känslan – lite mer öl och “ta dagen som den kommer” – försvinner. Eller så är frågan om den friheten någonsin har funnits, eller om den bara är en myt.

Jag tyckte mig förnimma den även när jag åt en hindbærkage på Amagertorv mitt på Strøget. Men å andra sidan får man svar som man ropar. Förmildrande är att København över lag inte är en stad som försöker göra sig till, och inte är så “ännaklämd” som exempelvis Stockholm. Här verkar inte finnas något motiv att förvränga mitt rop.

Statens filmcentral tillhandahåller en film om Christiania:
Christiania, you have my heart

SVT har visat en dokumentär om fristaden.
Kampen om Christiania
Den verkar bara finnas illegalt. Precis som Christiania.

På tal om danskar. Så här gör de i Skanderborg om sommaren för att få gåshud:

En buss är en buss är en buss? Jo, visst. Utanpå. Inte inuti.

På morgonen sitter människor stela i ryggen när den krånglar nerför den smala backen med utsikt över Sundet. Inga blickar. Inga leenden.

Vid lunchtid lite mer uppsluppet. Några pratar med varandra medan den stånkar längs landsvägen med leriga åkrar på ena sidan och ett disigt hav på andra.

När eftermiddag går mot kväll och den snirklar förbi mörka tegelbyggnader och tvära rondeller är det lite fler leenden. Människor är uppvärmda från jobbet, har pratat med varandra, är inställda på att vara trevliga, visar sin bästa sida.

Och när kvällen sedan blir sen, och det är fredag som i kväll, är det en helt annan buss. Reserverade personligheter blir musikalartister när groggarna runnit till. En busschaufför, gå och fiska, wakawaka och andra nummer i en aldrig sinande potpurri från baksätena.

Samma människor som på morgonen. Bara lite mer människor.

En ny nattlig bekantskap har tagit plats i mitt liv. Två meter lång. Nästan lika bred. Den är mjuk på ytan, som marshmallows inuti. Fantastisk att ligga – i.

Min gamla Ikeasäng åkte ut. Den hade visserligen bara tjänstgjort ett år, men det var nog, jag kunde inte ta mer skit från den. Jag orkar inte ens räkna upp på vilka sätt den har misshandlat min kropp i ett helt år.

I stället har en säng av lyxmodell tagit plats. Åtminstone i jämförelse med Ikeasängen.

Om Kampradsängen var en bångstyrig advokat från Liechtenstein, är min nya bekantskap en själahelare från Indien som säger hmmmmm och sitter i lotusställning, hela natten.

Efter tre nätter i den själahelande varelsens famn känner jag mig som en ny människa. Det kanske låter som en klyscha, men, verkligen! Alla borde köpa ny säng lite oftare.

Och nej, det är ingen hästsäng. Den behöver man rykta, tygla och mata. Min bara sover man i. Och sover lite till. Till en spottstyver av pengarna, vilket gör att man sover ännu lite till.

En av filmvärldens kanske bästa slutscener finns i filmen Det stora blå, Le grand bleu, från 1988. Jag skulle gärna avslöja den, men kan inte. Det är den sortens slut som blir stort bara om man ser hela filmen.

Så efter att ha sett filmen, nära tre timmar lång, och uppslukats av slutscenen, förstår du vad jag nu kommer att berätta.

Det är svårt att tänka sig när man landar i Hurghada. En smal remsa hotell längs med Röda havets kust tränger med konstbevattning undan den egyptiska öknen. På flygplatsen yr sanden och den stora tomheten.

Men lämna öknen, all inclusive-hotellet och stranden bakom dig. Ta båten ut till reven. På med cyklop och snorkel, och hoppa i det kristallklara vattnet och du får se.

Gula fiskar, röda fiskar, blommande koraller i olika former, anemoner som gapar. En helt egen värld, med en snorklande människa på tillfälligt besök.

Och det är efter en halvtimmes snorkling där, med små fiskar som följer dig, tittar på dig, förundras över dig, som likheten med filmen uppstår. När du ska upp ur vattnet, där omgivningarna är platta och ökniga, som du känner att du inte har fått nog av undervattensvärlden, att du vill se mer. Tanken “måste jag gå upp redan” slår dig.

Det är alltså nu du måste ha sett slutscenen för att förstå, även om det i övrigt är förmätet av mig att likna mitt småskvättande med snorkel på ytan med världsmästarfridykarna i Det stora blå. Men att snorkla i Röda havet är fantastiskt.

Dessutom finns det delfiner. Vi såg dem från båten. Hoppade i vattnet. Jag var två meter ifrån, såg den genom cyklopen, komma emot mig och vända. Den sa pip.

Se filmen!

Thailand. Alla pratar om det. Alla har varit där. Jag också. Fantastiskt. Övriga ord överflödiga.

Men det är något med det som gör att jag ändå måste berätta. Något jag fick med mig från den där snorkelfärden med långsvansbåt. En bullrande motor från en svunnen tid, otymplig och frustande, öronbedövande och vibrerande.

Hur är det när man åker båt i Sverige? När jag åker till Helsingör? Jo en stor flytande galleria, med parfymer och tictac och pölseförsäljning. Långt ovanför motorerna, långt från båtens egentliga syfte – att transportera mig fram över vattnet. Tryggt och bekvämt sitter jag i kafeterian medan transporterandet sköter sig själv, undangömt någonstans därunder.

I en thailändsk långsvansbåt sitter man strax över vattenytan, känner hur vågorna får båten att kränga i takt med havet och hur saltvattnet stänker i ansiktet. Närmare vad det egentligen handlar om – att transportera mig över havet. Att åka båt där är lite mer som att verkligen åka båt.

Naturligtvis är det en orättvis jämförelse. En stor bilfärja mot en liten utflyktsbåt. Men det innehåller ändå en viss essens. För i Sverige har vi moderniserat bort charmen med att åka båt. Att åka färja till Helsingör känns inte mer båtaktigt än att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Inget vågskvalp, inget saltstänk, ingen känsla av att guppa fram över havet.

Att åka tåg likaså. I stället för att njuta av rälsdunket stoppar vi in hörlurar och lyssnar på musik, eller tittar på film på en skärm av något slag. Vi missar tågresan. Den sker där, men vi upplever den inte. Vi har moderniserat bort känslan av att åka tåg. Och av att åka båt.

Hade någon börjat köra tuctuc i Helsingborg hade jag inte tvekat på att välja den, om det så står hundra vanliga taxibilar bredvid. Tänk att få slippa tystnaden, det mjuka sätet, den lagom temperaturen och den fantastiska fjädringen.

Tänk att få byta ut all bekvämlighet mot lite mer verklighet, lite känsla av att faktiskt göra det man gör, lite mer känsla av att faktiskt åka bil när man gör det. Tänk att få höra hur däcken rullar över gatan, känna vibrationerna i ryggen och bli lite lagom regnblöt.

Det är lite mer verklighet jag efterlyser. Skippa inte cykeln för att undvika svett. Fäll inte upp paraplyet när det regnar. Låt inte bli att promenera på stranden för att det fyller dina skor med sand. Låt i stället svetten, regnet och sanden vara en del av verkligheten.

Det är lätt att glömma att verkligheten, och vår förmåga att uppleva den, är något fint.

Ett och ett halvt år. Inte så mycket i en människas liv om man lever normallångt. Men långt om man betänker hur långsamt en eftermiddag på jobbet kan gå, eller hur många dagar det är till fredag.

Nu är det hur som helst ett och ett halvt år sedan jag stod på torget i Landskrona. Det var ruggigt, blåsigt, tidigt och tomt. Jag kurade i en port på andra sidan gatan. Någon annan kurade i porten en bit därifrån. Vi visste inte det då, men båda väntade på att bli insläppta på redaktionen.

Sedan åkte gallergrindarna upp och jag steg in, uppför trapporna och in på parketten. Nyhetschefen hälsade, bad oss slå oss ner. Båda praktikanter. Hon berättade vad hon ville med sitt liv och sin journalistik. Jag berättade om min. Herregud, tänkte nyhetschefen, han vill skriva reportage långa som Öresundsbron och han vill praktisera här på min dagstidning. Dålig kombination. Men vatusan, jag hade ju pluggat reportagelinje och visste inte då.

Sedan fick jag jobba halva sommaren på tidningen. Det var hästreportage, motorreportage, bastureportage, sillreportage, fotbollsreportage och festivalreportage. Och hösten kom och jag fick hoppa in som kvällsreporter, ringa polisen och fråga efter kiosktjuvar i Bjuv, räddningstjänsten i Perstorp om bränder i garage och tullen om knark i små påsar.

Och tydligen gillade tidningen det, för tjuvarna, bränderna och knarket i små påsar gav mig ett vikariat i Båstad. En månad, som blev nio.

Och det är där jag är nu. Några få dagar kvar tills jag dimper ner i världen igen, osäker på vad som händer. Mitt bland notiser om strandskyddsärenden, överklaganden, golfbanor, fastigheter och biblioteksöppettider slår det mig att jag trivs här. Väldigt bra. Och att det nu är slut på vikariatet.

Det är något med Båstad. Man lär känna byn. Den har sina avigsidor och allt är lite märkligare här, lite fler vändningar, lite mindre väloljat, lite mer händelserikt för att vara en så liten ort. Och en kväll på kommunfullmäktige blir till ett skådespel när man vet vem alla är, vad de är ute efter, hur de spelar sina roller inför varandra.

Men inte mer. Sedan gasar jag över åsen en sista gång, lämnar bergsbyn åt sitt öde. Vad jag ska göra på min sida, har jag ännu inte förstått, men de säger att det löser sig. Det också. Jag väljer att tro dem.

Lite segare än vanligt på dagen, lite tröttare. Jag orkar inte lika mycket, är svagare, tänker inte lika klart och snabbt. Och på natten har jag lite svårare att sova, vänder mig lite oroligare. Kan inte riktigt komma till ro, och falla i djup sömn, utan vaknar gång på gång.

Det händer med jämna mellanrum. Och varje gång det händer, och jag drar upp rullgardinen och tittar upp på natthimlen när jag inte kan somna, ser jag samma fenomen. Månen. Stor och rund, blossande full.

Nej, det är inte ljusare i sovrummet. Nej, jag vet inte om att det är fullmåne förrän jag har varit trött några dagar i sträck och vaken några nätter. Nej, jag är inte varulv.

Men den drar i mina vätskor, sänder något genom min kropp som gör att jag inte kan sova, i princip varje gång. Så jag tog det bästa redskapet människan har för att ta reda på varför, slog in “måne” och “svårt att sova” på google. Och teorierna var många om hur månen kan påverka människan, men också om hur den inte kan påverka.

- Gravitationen. Nej, den trodde de inte påverkar. För oavsett om månen reflekterar ljus med hela sin kropp eller ej, utövar den ju samma dragningskraft på jorden och mig.

- Menstruationen. Kan sammanfalla med månrörelserna, och jag kan därför missta mig för att det är månen som påverkar, när det i själva verket är menstruationen. Mindre aktuellt i mitt fall.

- Psykologi. Kanske kommer jag bara ihåg de gånger jag är trött och sömnlös och det är fullmåne, de andra gångerna jag är slutkörd och vaken glömmer jag bort.

- Tidvattnet. Kan påverka. Om solen och månens gravitationsfält samverkar, vilket det tydligen ska göra vid fullmåne, blir det kraftigare flod än annars. Men samma sak händer tydligen vid nymåne, och då kan jag sova.

- Ljuset. Kanske noterar jag det omedvetet på kvällen, innan jag drar ner rullgardinen och lägger mig. Då borde jag ha svårare att sova på sommaren när det är ljust ute också, men så är inte fallet.

- Astronauterna. Om månen påverkade sömnen borde astronauter ha väldigt svårt att sova, eftersom de kommer närmare månen. Särskilt på Apollo 11, skriver någon, eftersom de övernattade på månen.

- Schweiziska forskare. De bekräftar i en vetenskaplig studie att människor har svårare att sova när det är fullmåne. Försökspersonerna sov i genomsnitt 20 minuter kortare vid fullmåne än nymåne.

- Psykiatrin. Psykiatrimottagningarna har högre besöksfrekvens vid fullmåne. Likaså begås fler brott, och fler självmord, sägs det.

Så, jag brukar inte vara den som tror på hokus pokus och skrock. Men. Jag konstaterar fortfarande att det är svårt att sova när det är fullmåne, och att jag är tröttare på dagarna. Ett slumpartat sammanträffande? Kanske. Kanske inte.

Klart att alla journalister har en politisk uppfattning. Vi pratar om människor som är samhällsintresserade, engagerade och har blivit journalister för att de bryr sig om vad som händer i världen. Det går inte att vara utan åsikt då. Jag har också en politisk åsikt.

Förr var alla journalister vänstermänniskor. Det var i alla fall den allmänna uppfattningen. I den här valrörelsen anklagas bland annat Aftonbladet för att hålla på högern, och publicera idolbild efter idolbild på Reinfeldt på förstasidan. Att alla journalister skulle ha bytt politisk färg de senaste 20 åren, kan det verkligen stämma?

Kanske till viss del. Att vara journalist i dag är ett medelklassyrke. Man tjänar hyfsade pengar och kan bo i hyfsade områden och umgås med likasinnade människor. Det är få som är sprungna ur arbetarklassen, redo att ta revansch för all skit de fått utstå under sin uppväxt. Snarare är dagens medeljournalister sprungna ur studerande familjer, med medelklassvärderingar.

Men det gäller så klart inte alla. Och alla behöver inte rösta blått för att man är eller blir medelklass. Det finns fortfarande de som håller på sina röda värderingar, även om de gör en klassresa, eller människor som föredrar rött även om de inte har en flanellskjorta så långt tillbaka i släktträdet vi kan klättra. Och så länge det är så, variationsrikt, så är det knappast något problem att journalister har åsikter.

Dessutom tror jag att de flesta journalister som jobbar med valfrågor gör sitt bästa för att sätta sig över sina egna värderingar. Jag gör så. Jag tänker bort vad jag själv föredrar, det går automatiskt. Att tänka kritiskt kan man göra även när man intervjuar sina egentliga favoriter. Det gäller att sätta sina läsare över sig själv, att sköta sitt jobb, inte mygla in sin egen smygpolitik i den journalistik man skapar.

Men det är intressant, det där att låtsas som att man inte har åsikter, som att man är neutral. Jag vet var jag står politiskt, men jag skulle inte få för mig att säga det i något journalistiskt sammanhang, och inte offentligt över huvud taget. Jag tror att folk skulle ha förståelse, förmodligen lita mer på mig om jag är ärlig och berättar.

Men så fungerar det inte, de flesta tiger och låtsas som om det regnar – politisk åsikt? Nej inte jag. Inklusive mig själv. Men när man gör så undervärderar man också sin egen professionalitet. Vad är det som säger att jag blir en sämre journalist om jag berättar? Oavsett har jag ju mina åsikter, de ändras inte för att jag avslöjar dem.

Det gäller att lita på att jag lyckas så bra i mitt yrke, att hålla mina åsikter isär från journalistiken, att jag vågar berätta hur jag röstar, och vara säker på att läsaren inte kan hitta mina åsikter i det jag skriver.

När misstroendet mot media och journalister växer, och det gör det har jag fått för mig, finns det bara ett sätt att återvinna förtroendet. Och det är inte att smussla med saker. Snarare är det viktigt att vara öppen och ärlig. Men att berätta om sina politiska åsikter är fortfarande tabu.

Han kom om kvällen med en filtbasker på huvudet. Ställde sig på folkparksscenen med danska kusten i ryggen. Spelade sina klassiker, och några hyfsat nya. Kanske den mest kända dansken i Sverige. Men jag förstår inte varför han rullar med sina R när han ska försöka prata svenska. Han var ju faktiskt i Helsingborg, 4 kilometer från öriket, där man inte rullar på några R. Nåja, han må bli förlåten eftersom han bara turnerar på västkusten.

Kullaberg är en magisk plats. När man är där tror man inte att den ligger i Skåne.

Tänk att några piratbåtar som snurrar i en liten damm kan göra människor så glada. För en stund försvinner alla problem som råkar finnas utanför dammen, bara man får spruta med vattenkanonerna på de andra båtarna. Man har bara en sak i huvudet – pricka de där ungarna i båten framför!

Nej, det handlar inte om skadeglädje. Jag är ingen hatfylld person. I stället handlar det om att tappa bort sig för en stund i något man gör. Det är förmodligen väldigt bra att göra det i bland, bara fokusera på det man har för händerna för tillfället, och komma ut på andra sidan som en lite nyare människa.

Det finns andra platser samma sak kan hända på.

Att sitta i en bastu och sedan kasta sig ut i havet är en sådan. Det handlar bara om att svettas och att chockas, härda ut i värmen och ta sig upp ur vattnet.

Eller att forsränna. Hänga utanför kanten på en gummiflotte, kastas nerför strömmen och känna kraften i vågdalarna. Klamra sig fast och paddla för livet.

Att ha en riktigt rolig kväll med vänner, kanske dricka något starkare än äppelmust, skratta ohämmat åt bisarra skämt, kan också kvala in på listan.

Det gäller att låta livet sluka upp en i bland, samla energi i uppslukandet och sedan fortsätta ett tag till med sin vardag.

I dag träffade jag två kvinnor ute på malarna i Torekov. Den ena började ro för 13 år sedan, i en båt, ut på havet, till Hallands väderö. Hon gjorde det för att samla sina tankar, ta itu med en del dilemman i livet. Och hon märkte att det hjälpte, hon blev fokuserad, lärde sig saker om sig själv, om sina styrkor och svagheter.

Så skrev hon en bok (Roddkraft, Bodil Stefansson). Den andra kvinnan har gjort en film om det hela (Ro i utbrändhetens tid, Ingela Romare), som har premiär på Lilla filmfestivalen i Båstad i veckan.

Vi måste nog alla hitta vår roddbåt och hitta det som fångar oss ett tag, för att slänga bort alla grumliga tankar i huvudet och börja om på nytt, med ny kraft, god kraft. Det är först när vi har hittat den där båten, som vi upplever livet på riktigt, tror jag.

Det är ungefär som den där låten från Pistvakt.
“Där väg 342 tar slut. Kör bort mot det som var en väg förut. Du änd i Svartlien. Åh, du änd i Svartlien. Sen kommer en skylt där slutar allmän väg. Sen 25 mil till vi lovar dig. Kom du till Svartlien. Åh, kom nu till Svartlien.”

Bara det att i min verklighet hette det Flykälen.

Efter timmar på ett nattåg till Stockholm var jag bara halvvägs. Lika många timmar till längs krokiga skenor norrut mellan sjöar och under ljus himmel. In i stan som håller på att kasa ner i den mörka Storsjön. Sedan sextiotreans buss tio mil till, på lappade asfaltvägar mot Strömsund. Sedan i M:s bil på spikraka vägar med berg i fjärran, mot Flykälen. En gammal avtackad skola, med våningssängar i källaren och mygg utanför fönstret.

Dagen efter bröllop i Laxsjö kyrka på slänten vid en spegelblank sjö. Medan solen fick den vita kyrkan att bada i ljus vandrade M och D in till en av de pampigaste brudmarscher världen lyssnat till.

Sedan rosenblad från små kuvert på trappan, en tur i en gul bil för brudparet och därefter dans på skolans dansbana medan skymningen lägger sig över Jämtland och skogarna.

Jag är övertygad om att de här två turturduvorna kommer att hålla ut länge!

Att P skulle bli en av de första i det forna kompisgänget att gifta sig var inte väntat. Men i bland är de som väntar, också de som missar tillfället när det ges. Och på ett sätt var det ett uppvaknande för oss andra. Hallå, ni är inte unga längre. Ni kan skippa förändra världen-attityden, lägga ner de sena utekvällarna, börja titta på På spåret utan att skämmas. För de söta ungdomsåren är slut.

Att gifta sig är verkligen Det stora beslutet i livet. Det är inte som att skaffa ett jobb, göra en resa, köpa kläder eller investera i aktier. För jobb kan man byta, resor kan man avboka, kläder kan man skänka till Myrorna, aktier kan man sälja med förlust. Men en äkta fru är inget man säljer, skänker eller avbokar. Hon är där, hela livet, tills döden eller skilsmässan inträder.

Och att skilja sig är kanske än mer tragik än att aldrig ha gift sig. Eller är det bara vi som aldrig har stått med ett livslångt äktenskap framför oss som säger så?

Hur som helst verkar P lycklig och glad, och det är ju det som är meningen med giftermål och äktenskap. Så jag önskar honom och L all lycka i världen!

För min del undanbedes alla dessa hundratals frierimejl som brukar skickas till mig i sådana här sammanhang.