Mäklaren har en mapp under armen och hälsar välkommen, ber oss som väntar ta en trappa upp och stiga på. Hon erbjuder skoskydd men det känns lättare att ta av skorna. Det är en tvåa med balkong mot lummig innergård med grillplats.

Det är ljust, luftigt, fläckfritt och bekymmerslöst. Inga bokhyllor med böcker, inga fotografier på väggarna, inga köksredskap på köksbänken. Inga kläder i sovrummet, inga schampoflaskor i badrummet. Kort sagt ett hem men ändå inte.

Mina strumpor sveper över de välpolerade golven och det känns märkligt. På några minuter ska jag bestämma om det här skulle kunna bli mitt hem. Och A:s hem. Men det gör det ju inte, för hemma är ju i min hyreslägenhet där jag redan har bott i drygt två år, där jag har målat och möblerat. Tänk att ge upp sin fasta plats för något som ser ut som en utställningshall.

Jag och A har pratat om att flytta ihop, det är snart ett år sedan vi träffades. Det här är första lägenheten där jag faktiskt har varit på visning, men garanterat inte den sista. Att hitta ett gemensamt hem kräver tålamod och fingertoppskänsla. Det ska vara många garderober, stort kök, diskmaskin, inglasad balkong, smart planlösning, högt i tak, innergård i västerläge, plats för tvättmaskin i badrummet och så vidare. Alla lägenheter har något, men få allt.

Men viktigast av allt är nog ändå den där känslan. Av att omslutas av trygghet och lugn. Kunna andas ut. Och den går inte att söka sig till på Hemnet.

Amsterdam. Säg namnet och folk tänker på droger och prostitution. Och visst är det syndens näste i Västeuropa, med nakna kroppar i röda skyltfönster och cannabiskakor i inrökta och färgglada kaféer.

Men det är också en fantastiskt mysig stad där varje steg längs din promenad är en upplevelse. De smala och ornamenterade husen som en gång fungerade som handelslager speglas i oändliga kanaler som du tar dig över på gatstenslagda och välvda broar.

Och cyklarna överallt, med trampande amsterdamare i gängliga gränder utan bullrande trafik och avgaser. Vänliga, till synes alltid leende, alltid hjälpsamma.

Att vara i Amsterdam är att vara i centrum. Centrum av Europa, centrum av händelserna. Enda problemet är de många snabbmatsrestaurangerna som säljer kroketter och hamburgare i myntluckor.

Och sist men inte minst, grattis och stort tack till Z och B för ert tårögda bröllop!

Tänk om jag inte bakade för att det blir gott, inte för att det är roligt och inte för att jag har tid. Tänk om jag bara bakade för att kunna ta ett förbannat foto på degklumparna och lägga upp på min blogg. Är det fortfarande äkta bakning jag dokumenterar, eller är det bara fejk? Det blir ju fortfarande bröd?

För övrigt en rent hypotetisk diskussion, eftersom jag faktiskt har bakat med glädje och kärlek.