Han kom om kvällen med en filtbasker på huvudet. Ställde sig på folkparksscenen med danska kusten i ryggen. Spelade sina klassiker, och några hyfsat nya. Kanske den mest kända dansken i Sverige. Men jag förstår inte varför han rullar med sina R när han ska försöka prata svenska. Han var ju faktiskt i Helsingborg, 4 kilometer från öriket, där man inte rullar på några R. Nåja, han må bli förlåten eftersom han bara turnerar på västkusten.

Kullaberg är en magisk plats. När man är där tror man inte att den ligger i Skåne.

Tänk att några piratbåtar som snurrar i en liten damm kan göra människor så glada. För en stund försvinner alla problem som råkar finnas utanför dammen, bara man får spruta med vattenkanonerna på de andra båtarna. Man har bara en sak i huvudet - pricka de där ungarna i båten framför!

Nej, det handlar inte om skadeglädje. Jag är ingen hatfylld person. I stället handlar det om att tappa bort sig för en stund i något man gör. Det är förmodligen väldigt bra att göra det i bland, bara fokusera på det man har för händerna för tillfället, och komma ut på andra sidan som en lite nyare människa.

Det finns andra platser samma sak kan hända på.

Att sitta i en bastu och sedan kasta sig ut i havet är en sådan. Det handlar bara om att svettas och att chockas, härda ut i värmen och ta sig upp ur vattnet.

Eller att forsränna. Hänga utanför kanten på en gummiflotte, kastas nerför strömmen och känna kraften i vågdalarna. Klamra sig fast och paddla för livet.

Att ha en riktigt rolig kväll med vänner, kanske dricka något starkare än äppelmust, skratta ohämmat åt bisarra skämt, kan också kvala in på listan.

Det gäller att låta livet sluka upp en i bland, samla energi i uppslukandet och sedan fortsätta ett tag till med sin vardag.

I dag träffade jag två kvinnor ute på malarna i Torekov. Den ena började ro för 13 år sedan, i en båt, ut på havet, till Hallands väderö. Hon gjorde det för att samla sina tankar, ta itu med en del dilemman i livet. Och hon märkte att det hjälpte, hon blev fokuserad, lärde sig saker om sig själv, om sina styrkor och svagheter.

Så skrev hon en bok (Roddkraft, Bodil Stefansson). Den andra kvinnan har gjort en film om det hela (Ro i utbrändhetens tid, Ingela Romare), som har premiär på Lilla filmfestivalen i Båstad i veckan.

Vi måste nog alla hitta vår roddbåt och hitta det som fångar oss ett tag, för att slänga bort alla grumliga tankar i huvudet och börja om på nytt, med ny kraft, god kraft. Det är först när vi har hittat den där båten, som vi upplever livet på riktigt, tror jag.

Det är ungefär som den där låten från Pistvakt.
“Där väg 342 tar slut. Kör bort mot det som var en väg förut. Du änd i Svartlien. Åh, du änd i Svartlien. Sen kommer en skylt där slutar allmän väg. Sen 25 mil till vi lovar dig. Kom du till Svartlien. Åh, kom nu till Svartlien.”

Bara det att i min verklighet hette det Flykälen.

Efter timmar på ett nattåg till Stockholm var jag bara halvvägs. Lika många timmar till längs krokiga skenor norrut mellan sjöar och under ljus himmel. In i stan som håller på att kasa ner i den mörka Storsjön. Sedan sextiotreans buss tio mil till, på lappade asfaltvägar mot Strömsund. Sedan i M:s bil på spikraka vägar med berg i fjärran, mot Flykälen. En gammal avtackad skola, med våningssängar i källaren och mygg utanför fönstret.

Dagen efter bröllop i Laxsjö kyrka på slänten vid en spegelblank sjö. Medan solen fick den vita kyrkan att bada i ljus vandrade M och D in till en av de pampigaste brudmarscher världen lyssnat till.

Sedan rosenblad från små kuvert på trappan, en tur i en gul bil för brudparet och därefter dans på skolans dansbana medan skymningen lägger sig över Jämtland och skogarna.

Jag är övertygad om att de här två turturduvorna kommer att hålla ut länge!

Att P skulle bli en av de första i det forna kompisgänget att gifta sig var inte väntat. Men i bland är de som väntar, också de som missar tillfället när det ges. Och på ett sätt var det ett uppvaknande för oss andra. Hallå, ni är inte unga längre. Ni kan skippa förändra världen-attityden, lägga ner de sena utekvällarna, börja titta på På spåret utan att skämmas. För de söta ungdomsåren är slut.

Att gifta sig är verkligen Det stora beslutet i livet. Det är inte som att skaffa ett jobb, göra en resa, köpa kläder eller investera i aktier. För jobb kan man byta, resor kan man avboka, kläder kan man skänka till Myrorna, aktier kan man sälja med förlust. Men en äkta fru är inget man säljer, skänker eller avbokar. Hon är där, hela livet, tills döden eller skilsmässan inträder.

Och att skilja sig är kanske än mer tragik än att aldrig ha gift sig. Eller är det bara vi som aldrig har stått med ett livslångt äktenskap framför oss som säger så?

Hur som helst verkar P lycklig och glad, och det är ju det som är meningen med giftermål och äktenskap. Så jag önskar honom och L all lycka i världen!

För min del undanbedes alla dessa hundratals frierimejl som brukar skickas till mig i sådana här sammanhang.

Det är inte sommar förrän jag har hälsat den välkommen på Råå vallar. Därför, när det var tillfällig värmebölja över staden i helgen, passade jag på.

Dessa gamla försvarsanläggningar, tänkta att hålla dansken borta från Skåne efter 1658, är något alldeles särskilt. Där strandremsan är som smalast kan man sätta sig nedanför dem på en sten, och ha en egen meter strand mellan sig och havet. I ryggen susar vinden genom gräset, framför krusar havet i olika färgvariationer beroende på vind och sol.

Där är man avskärmad från livet på land, och kan ägna sig åt att lyssna på vågskvalp och beundra utsikten över havet. Förr ett hav som förenade ett och samma land, sedan ett hav som skiljde två länder och under andra världskriget ett hav som skiljde krig från fred. Nu ett hav som är centrum i en region. Första parkett inför regionen kan man få nedanför vallarna på en sten.

De där stenarna kan förresten glöda som inga andra stenar kan. När solen doppar sina fötter i vattnet åt nordväst får de en rödbrun färg, varm som i en tegelugn. Det skenet har jag inte hittat någon annanstans, det finns bara där, samspelet mellan havets vågor som de är just där, reflekterandes solstrålarna, och de här runda stenarna.

Jag hade en fantastisk vecka i Val d’Isère, franska Alperna.

Tystnad är något av det finaste som finns i Sverige. Det ska vara tyst på gator, tyst från grannar, tyst i skogen, tyst på bussen och absolut tyst på bion.

Första frågan i nya lägenheten: hur är grannarna, låter de mycket, spelar de musik ofta, har de fest emellanåt, går de mycket på sitt golv som är ditt tak, skvalar de i toaletten, har de en liten fågel som säger pip var sjätte minut eller stänger de sin ytterdörr utan att tänka på grannarna? Eller har de en telefonsignal som hörs genom väggarna!?

En tyst granne är det finaste man kan ha. Det ska vara tyst från lägenheterna intill när man själv har tyst. Och det ska vara tyst från dem när man själv har fest, då får de stanna inne och inte klaga. Morgonradion får de skruva igång utan att Ekot sprider sig till andra lägenheter och de måste plocka in disken i köksskåpen utan att det skramlar igenom väggarna.

Och tyst på gatan utanför måste det också vara. Den som trycker på biltutan blir utstirrad, gatumusikanten får människor att gå omvägar, ungar som skriker borde låsas in.

Tystnaden vid havet eller i skogen däremot är något av det vackraste man kan uppleva. Åka långt ut bland träden eller längst ut vid havsbandet för att lyssna på sus och vågor. Tystnad, avsaknad av saker som stör det man vill lyssna på. Tystnaden är avkoppling och kontemplation, ett tomrum att tänka i. Tala är silver men tiga är guld.

Vi vill gärna bo nära andra människor, gärna i lägenheter ovanpå varandra eller i radhus i täta led, men utan att vilja höra att vi gör det. Vi åker bussar tillsammans och går på bio tillsammans, men vill inte höra någon prata eller prassla. Jag undrar varför vi vill ljudsanera vårt liv så till den milda grad att vi vill sanera bort all mänsklig aktivitet omkring oss.

Tanken slog mig när jag såg ett tv-program där några vänstermusikanter placerade sig på ett gathörn i en stad och började spela. Saxofon, gitarr, sång. Det kändes så ovanligt, som att jag reflekterade över om det verkligen var lagligt. Varför skulle det inte vara lagligt. Det är väl bara i Göteborg det är förbjudet att spela en glädjesång på trottoaren?

Aldrig hade jag kunnat sätta mig på gatan utanför lägenheten och spela gitarr och sjunga. Då hade grannarna motat bort mig och klagat på störande beteende. Mänskligt beteende, kan man hänvisa till det? Att människor låter betyder ju att de lever. Och leva måste man väl få göra?

Nästa gång tar jag kanske upp lukter på samma tema. Visst är det inte okej att det luktar curry i hela trappuppgången eller att någon luktar grillos på teatern? Rentvättat och deodorantat ska det vara. Att folk lagar mat och svettas när de cyklar är något vi inte får låtsas om.

Det är något speciellt med kvinnor och blommor. Och det är så speciellt att de inte kan dela det med män. Två gånger på kort tid har jag fått bevis för det.

Precis som Hemtex och Indiska är blomsterbutikerna inte särskilt välbesökta av män. Ofta handlar det om äldre gubbar som följer i sina fruars fotspår, lagom intresserade av pelargonfärger och orkidéstänglar. Fruarna tjatar och tjatar vid frukostbordet om att få något nytt, snyggt till fönsterbrädan. Skulle det inte vara snyggt med något rött, eller med något högt, eller en sukulent?

Frun försöker skapa engagemang. Och någon gång då och då ger gubben med sig och låter frun stiga in i bilen för att åka till blomsterbutiken. Men när dörrarna till denna värld av växande varor slås upp blir frun som förbytt. Mannens engagemang är inte längre önskvärt.

Plötsligt ska mannen hålla sig i bakgrunden, inte kommentera, inte välja, inte tycka, inte tro. För i blomsterbutiken är det kvinnan som bestämmer. Män kan inte blommor, förlåt att jag påpekar det självklara.

Även så om man kommer dit som man utan sällskap.

“Du vet att den här behöver vattnas ofta?” säger kassörskan med en blick som säger att jag kanske bör ta något mer lättskött än en myrtis communis. Som en kaktus. “Ja, det vet jag”, svarar jag. Men hennes blick dröjer sig kvar en stund, med ett litet leende som säger att “jaja, vi får väl se hur det går”.

Eller andra beviset:

På gång att köpa en växt i full blom som present som ska ges 24 timmar senare. Försöker säkerställa att den inte kommer att vara överblommad till dess och frågar kassörskan. Men det är inte kassörskan som svarar, utan en kund i form av en kvinna bredvid: “Det beror väl på hur mycket vatten den får” (som att män inte förstår att blommor lever på vatten, sol och luft). Och tonläget sa ungefär samma sak som förra kassörskans blick: “Hahaha, han är man och ska köpa en blomma, hur ska det gå? Hahaha.”

Jag undrar bara vad odlingskunskaper har med könet att göra och hur dessa kvinnors stackars män har det hemma. Hur kan man vara så fast i könsrollerna ett år som 2010?

P.S. Blomman på bilden är en gerbera och trivs utmärkt i mitt fönster bredvid myrtis communis. Presentblomman har vad jag vet ännu icke vissnat. D.S.

Det är verkligen viktigt att reflektera över sitt liv. Denna helg är nog första gången sedan jag satte nyckeln i låset på min nya lägenhet. Det har varit färgen på väggarna, modellen på soffa, träslag i köksbordet, hårdhet på madrasser, formen på tallrikarna, som har ockuperat mitt tänkande.

Men nu väntar jag. På min soffa. Och i väntan på ytterligare materialism har jag en stund över att fundera. Över var jag är och vart jag ska. Var jag har varit och vad jag vill.

I huvudet finns en bild av det perfekta livet, när man känner att det är precis som man vill ha det, alla pusselbitar på plats. Inte så att det blir tråkigt och förutsägbart, utan mer att man känner att man får det man behöver.

Några av de pusselbitarna är på plats, andra saknas. Det här är första gången jag bor på riktigt på en plats. Jag har flyttat tillbaka till Helsingborg för att permanentbo. Det är alltså nu pusselbitarna ska falla på plats.

Och allt jag har hunnit tänka på sedan nyår är att städa balkongen, fylla på spolarvätska, montera ikea-möbler och köra till jobbet. Kanske dags att se över pusslet, ta tag i mig själv och foga pusselbitarna på plats, innan jag blir gammal och bitter och ångrar att jag aldrig gjorde det.

Jag drabbades av psykbryt när jag körde på motorvägen. Jag skrek och svor åt min bil. Lastbilarna bakom blinkade med helljusen. Bilförarna som körde om i vänsterfilen glodde genom rutan. Sedan slog jag några hårda slag över ratten. Svor ännu mer allt medan lamporna blinkade ilsket i backspegeln.

Min lejonbil hade fått tics. Jag hörde historier om elfel på lejonbilar innan jag köpte den, men valde att ignorera och vifta bort. Men så hade dagen kommit då jag slutligen hade blivit tvungen att konfronteras med de beryktade elfelen i form av irriterande tics.

Det började när jag vred om nyckeln en dimmig morgon. Jag märkte direkt att lejonet inte mådde bra. Blink. Blink blink. Blink. Jag rörde spaken till vänster om ratten. Blink, blink, blink. Blink. Blink. Jag stängde av lejonet, lät det hämta kraft några sekunder, vred om nyckeln igen. Fortfarande. Blink. Blink, blink, blink.

Jobbet på andra sidan Hallandsbergen kallade så jag svängde ut från gatkanten, in på nästa gata och iväg på större gatan. Blink blink. Genom stora korsningen, längs genomfartsleden, ut på motorvägen. Och fortfarande. Blink blink blink blink blink.

Men det var inte då som jag fick psykbryt och slog på ratten. Det dröjde ända till vägen tillbaka, efter fyrtio minuters blink blink på vägen norrut och lika mycket blink på vägen söderut.

Lejonet ville bara blinka höger, oavsett hur mycket jag svor och drämde i ratten.

Tre dagar gjorde det så. Och grejen för 1 500 kronor som lejonverkstaden ville beställa till mig utan att veta vad felet var kändes mindre attraktiv. Deras gissning var att jag förmodligen behövde den dyra reservdelen, utan att ens titta på lejonet.

I stället svängde jag inom stora reservdelsvaruhuset och hittade en låda med instrument med vars hjälp jag öppnad lejonet under ratten, pillade på några sladdar och skruvade tillbaka kåpan.

Och än i dag, en dag senare, har vi kommit överens om när vi ska blinka och när vi ska låta bli. Jag hoppas det förbli så. Annars bokar jag en tid hos psykolog åt lejonet. Tics borde väl vara psykiskt betingat om det bara uppstår plötsligt?

Jag brukar ha ganska lätt att göra mig hemmastadd utan för stora ansträngningar. Jag har bott i en resväska en rimligt stor del av mitt liv, på resor och i tillfälliga boenden. Jag har ofta delat mitt boende mellan åtminstone två platser under ganska lång tid. Jag har levt med salt som enda krydda och bott i lånad lägenhet med andras tavlor på väggarna. Jag tänker på de som är hemlösa emellanåt.

Men ändå. Det här är listan på saker jag vill säga till min hyresvärd:

Jag skulle vilja ha mitt eget namn på dörren. Inte herr och fru före detta hyresgäst. Det känns konstigt att komma hem, jag måste tänka efter varje gång jag stoppar nyckeln i låset om det verkligen är rätt. Jag har bott här i 19 dagar nu. Kanske finns det en liten möjlighet att jag kan få mitt namn upp till påsk? Bara för att.

Komfortvärmesystemet är bra. Mycket bra. Om jag vill ha varmare inomhusluft betalar jag mer, vill jag ha mindre betalar jag mindre. Jag undrar bara när jag ska få komforten i det här komfortsystemet installerat. Så att jag kan börja använda ugnen till att laga mat och inte värma upp lägenheten. Mellan 19 och 23 grader ska jag kunna välja på. Oavsett hur frenetiskt jag rattar på elementen blir det aldrig mer än 20,4. Komfortabelt om man kommer från Abisko kanske. Det gör jag inte.

Min vattenkran i köket skulle jag vilja att någon tittade närmare på. I kallvattenläge - felfritt. I varmvattenläge - också felfritt. Men ack så kallt eller ack så varmt det blir, för något mellanting finns inte. Då sinar vattnet och gör diskningen till en heldagsupplevelse.

Så snälla hyresvärden, kan ni sätta upp mitt namn på dörren så att grannarna vet vem det är som snurrar på elementrattarna så det skramlar i hela huset, och låter matosen från ugnen sprida sig dygnet runt? Jag är inte den som är den annars.

Förresten, bilden föreställer hälften av min dåvarande blivande säng, alltså min nuvarande säng. Den var ett stort projekt att pussla ihop, men det kan jag inte beskylla hyresvärden för.

Igår var det dags. På den tjugoåttonde födelsedagen flyttade jag in i min nya lägenhet. Kanske den första lägenhet som har känts som bara min egen. Ingen lånad lägenhet, ingen studentlägenhet, ingen delad lägenhet. Utan min egen helt i mitt våld.

Stor balkong, stor klädkammare, mellanlitet sovrum, halvstort vardagsrum, lagom kök och tillräckligt badrum. Nymålat och fint tack vare bror M. Trevligt område en bit utanför centrum, men nära till stan. Kan se havet om jag står på tårna, trots att jag bara bor på andra våningen.

Färden fram till inflytt har varit tuff. Bror M har fått genomlida mycket för att hjälpa mig. Inte förrän igår kom bestick och andra köksattiraljer på plats. Men tack vare två ugnsplåtar och lite uppfinningsrikedom har vi fixat mat. När vi skulle äta hamburgare och pommes täljde bror M till fyra pinnar av en golvplanka, perfekta att äta med om man inte slickade på dem. Tillhörande bearnaisesås hällde vi på ett stycke skyddspapp.

I kväll ska jag fortsätta skruva ihop min säng. Två timmar tog det att skruva ihop hälften. Gissa om det var Ikea.

I dag var sista dagen på Systembolaget, nu gäller heltid som reporter i Båstad till och med augusti. Jag reser en gravsten och rekapitulerar några tankar jag hade strax före jul om stadsdelen som bolaget ska flytta från:

Det är eftermiddag på Söder i Helsingborg. De gröna bussarna rusar mellan fasaderna och inne på den lokala Ica-butiken är det som vanligt kö till kassorna. Jag står med min Risifrutti och sju personer framför mig, ivrig att få betala och komma därifrån, för att njuta av resten av min lunchrast. Men innan man kommer fram till kassan på Söder i Helsingborg kan många gröna bussar passera på gatan utanför.

En äldre man glömmer nästan sitt adventsljus som han nyss köpt. Kassörskan påminner honom och han säger “haha, ja, just det, oj som det kan gå, tack.”

En kvinna pratar med kassörskan. “Ja du vet jag har inte haft kontakt med henne på flera år och så knackade hon på min dörr. Nu vet jag knappt om jag ska köpa Ballerina eller en vetelängd. Och det här vädret vi har, i går var det regn, i dag är det sol. Men man ska inte klaga. Pensionen kom ju i dag så nu kan jag bjuda.”

Samma man som nästan glömde adventsljuset kommer tillbaka. “Jag hade den här när jag betalade ju, har ni inte sett den? Min plånbok måste vara här.” Och så visar det sig efter en stunds allmän förvirring att plånboken ligger i hans bakficka.

En medelålders kvinna kör sin kundvagn rakt in i en betongvägg. “Ojoj,” säger kassörskan och skakar på huvudet samtidigt som jag drar mitt kontokort i kortläsaren.

Söder i Helsingborg är en egen liten värld. När Systembolaget där jag jobbar ska flytta från stadsdelen tycker många att det är för jäkligt. För när butiken stänger kommer söderborna att behöva ta sig en kilometer norrut, till det andra Systembolaget. De behöver alltså ta sig UTANFÖR Söder.

Som en stad i staden, så skulle man kunna beskriva Söder. Det är fullt möjligt att leva sitt liv utan att behöva kliva på någon grön buss och åka därifrån.

Det är därför tanterna pratar som i en lanthandel när de går på Ica. Och det är därför man tillåts krocka sin kundvagn med en betongvägg. För det som händer på Söder, stannar på Söder, här kan man vara sig själv lite mer.

Medan eftermiddagen sänkte sin dästa kontorströtthet över Lyckantorget i Båstad satt två reportrar i varsin stol och tittade ut. Nej, det blir nog inte värre än så här. Flaggorna utanför matbutiken fladdrade frenetiskt i vinden och människorna motade sig genom snöyran. Eller? Kanske skulle vi köra över åsen medan vi kan?

Ett par timmar passerade och när fastlagsbullarna var uppätna och dagens scoop via idoga tangenttryckningar inlagda i datorsystemet, lade vi märke till det oundvikliga. Snöstormen hade lagt sig över byn än mer rejält. På andra sidan ytterdörren kämpade vinden för att hålla den stängd. Ute på parkeringen hade snödrivorna gjort sitt bästa för att hålla kvar min lejonbil och kollega H:s tama tysk.

Vi grävde fram våra bilar, slirade ut på Köpmansgatan och rattade mot motorvägen. Vid ett par tillfällen var lejonet på väg att vrida sig ur väggreppet, men jag lyckades tämja det och hålla det på plats. Väl vi motorvägspåfarten stod en poliskvinna. Hon sa att nej, det var nog bara att vända om, för upp på motorvägen och uppför åsen gick det inte att komma.

Så genom snödimmorna och drivorna tillbaka till redaktionen tog jag mig, beredd att tillbringa natten på redaktionen. Kollega H försökte sig på att klättra uppför den branta landsvägen över Nötte backar, men hans tama tysk fick ge upp halvvägs och även han återvände till vår redaktionsstuga vid torget.

Några vilda tankar om gasolvärmare, matbunkring och bandvagnar senare lugnade sig äntligen snömonstret. Vi gjorde oss redo för ett nytt försök att bemästra Hallandsåsen. Ut på parkeringen bakom huset, skrapa rutan, in i bilen. Skrapa rutan igen eftersom det börjat snöa blöt, piskande massa som gjort bilen till en igloo. In i bilen. Sedan ut på vägen och ett försök att ta sig upp för backarna på gamla E6:an.

Och det gick bra till slut. Bakom, mellan och framför svajiga långtradare med sommardäck och knappa tidsresurser lyckades jag avverka de sex milen till Helsingborg. Nu står lejonet som en isglass på gatan utanför. Smak: blåbär med vägsalt.

Det plingade till i jobbdatorn på Båstadredaktionen. Ett nytt mejl i inkorgen. Från personalchefen.

I december fick jag veta att jag skulle få jobba hela januari på HD. Eller rättare sagt på NST, som tidningen heter där uppe. Ordinarie reporter var på resa i fjärran land så jag tog hans plats, ställde in skrivbordet, knappade in mitt lösenord på tangentbordet och lutade mig tillbaka. “NST Patrik Pettersson” svarade jag när någon ringde.

Månaden gick och artiklarna gick in och ut ur huvudet. En månad går snabbt och det började närma sig slutet. Nyss ditkommen, snart bortkommen. Ut i osäkerheten igen, utan en aning om hur våren ska te sig. Kan de behöva mig som kvällsreporter, som helgreporter eller vilken jäkla reporter som helst?

Det var då det plingade till i inkorgen. Frågan jag hade ställt några dagar tidigare var hur de ställde sig till att jag ville jobba kvar. Ordinarie reporter på semester hade fått annan tjänst och plötsligt fanns ett långt vikariat ledigt. Och av alla platser en vakans kan uppstå på så var det på just den kontorsstol som jag satt.

Och svaret jag fick i mejlet var ja, jag får jobba kvar. Till 22 augusti får jag vara lokalredaktör Pettersson i Båstad, granskandes kommunala handlingar och lokala fotbollsturneringar. Det känns underbart att veta att jag verkligen jobbar som journalist på heltid.

En jäkla dag på redaktionen. Så kan fredagen sammanfattas.

Det började redan på förmiddagen. Långt in på slingriga och hala skogsvägar mötte jag fotografen från Ängelholm. Vi skulle fånga några skidåkare i det nypreparerade skidspåret. Fingrarna stelnade direkt utanför bilen, fötterna likaså. Från munnen steg vit dimma medan solen strilade mellan granarna.

Men det enda vi såg av skidåkare var deras spår. Inte ett enda tecken på något som rörde sig i skogen förutom en grupp småfåglar i en buske. Tomhänta fick vi leta efter andra idéer att fylla tidningen med.

Halvvägs ner längs småvägarna hittade vi några pulkaåkare. Pulkavinkeln har verkligen gjorts tusentals gånger. Glada barn som åker pulka, hur berättar man det på ett spännande sätt? Svaret är att det är väldigt svårt. Med frysande kulspetspennor lyckades jag fånga deras namn och skrev ihop något om att det är gulddagar för pulkaåkare.

Och så fick jag låna en stjärtlapp av en grillande familj och provade på själv, med resultatet att jackan skrapade upp hälften av snön i backen in under kläderna. Så med minusgradiga kallingar körde jag tillbaka till redaktionen med några namn nerkrafsade på ett A6-block. Inget som vinner priser.

Nu var det nästan panik. Tidningssidorna skulle fyllas, inte bara i morgon utan även inför söndag och måndag. Några telefonsamtal på saker som låg och väntade på skrivbordet. Inga svar. Därför inga jobb som kan göras. Så när telefonen ringde med ett tips till enda kollegan vid skrivbordet intill ryckte han snabbt ut till hungrande fåglar vid stranden.

Efter att ha försökt komma därifrån ringde han tillbaka till mig på redaktionen. Han hade fastnat med bilen nedanför en isig och såphal backe. Jag fixade ett nummer till en bärgningsfirma som fick dra upp honom därifrån. Och tyvärr lyckades han aldrig hitta fåglarna, som förmodligen hade gett sig av på jakt efter mat någon annanstans.

Så nu ska jag upp på åsen på söndag igen för att leta skidåkare. På med dubbla raggsockor och fullt av pennor innanför vantar och i armveck. Stora journalistpriset, here I come!

(Bilden är tagen på Vallåsen, de skånska fjällen, där jag åkte skidor med min bror och två av hans kompisar förra helgen.)

Jag har köpt ett blått litet lejon. När jag vrider om nyckeln morrar den snällt och värmer upp sätet åt mig. Sedan skrapar jag ömt dess sköra vindruta innan jag lägger i växel ett och vi flyger iväg tillsammans.

Jag har blivit med bil. En ursnygg Peugeot, pigg och glad till humöret. Tillsammans kör vi längs E6:an mot redaktionen i Båstad där jag jobbar hela januari.

När jag hämtade den i Lundatrakten på nyårsdagen kände jag mig vuxen. Än mer vuxen kände jag mig när jag svängde in till Biltema i dag för att köpa tillbehör. Mindre vuxen kände jag mig när jag insåg att jag inte hittade ett dugg där inne. Räddningen för min vuxenhet blev att det jag letade efter var slut. Vintern hade rensat hyllorna från låsspray och snöborstar.

Mer vuxen känner jag mig när jag ser hur kontot dräneras av lejonets underhållskostnader. Lejonets mat, bensinen, tar snabbt slut. Och lejonet riskerar att få ont i magen om jag inte gör en förhandsoperation snart. Och så är det dags att lämna iväg lejonet till vårdcentralen för standardundersökningen. Ändtarmsproblemet som riskerar att utvecklas till en läckande gashistoria måste också lösas inom kort. Ett busskort känns plötsligt som småpengar i jämförelse.

Men lejonet är mest glädje och frihet. Den tar mig snabbare än något annat mellan två platser. Och det behövs för att jag ska hinna göra allt jag har att göra i mitt liv som är så fullt av fruktansvärt viktiga saker. Så sug upp oljan ur marken och pumpa in i mitt blå lejon, för jag kan betala för det.

Det var årets sista kväll,
fulla folk på gatan.
Raketer flög i luften,
det var festligt som satan.

Så sjunger Lars Demian i sin nyårssång Fyllot & Miss World. Men det var inte med honom 2009 började, utan febrig och förkyld i ett radhus vid ett köpcentrum. Goda vänner och god mat. En del har jag inte träffat sedan dess. För det är så 365 dagar gör, sorterar bort och sorterar in.

En av dem som blev insorterade var J. Som jag nu, ett år senare, har min tillfälliga bäddsoffa hos. På grund av att en annan person, C, blev delvis utsorterad.

Andra personer som blev utsorterade var de på min folkhögskola. Efter två år tillsammans skildes våra vägar igen. Stötas och nötas mot varandra på lektioner och fritid, varje dag, för att sedan inte höras av. Några hör jag av, men de flesta inte. Vad säger vi till varandra när vi träffas om 35 år? Tänk vad roligt vi hade. Eller tänk vad längesedan det var, det har vi nästan glömt. Svårt att veta vilka spår tiden sätter på sikt.

Jag flyttade hem till Helsingborg efter ett otal år på äventyr ute i världen. Allt blev som förr, men ändå inte. Nya förutsättningar och nya erfarenheter i bagaget.

Och så kom sommaren och jag fick sommarvik på tidningen. Efter en vårpraktik fick jag verkligen en riktig anställning, betald och allt. Två veckor i hemstaden och fyra i Kullabygden. Jag fick bada bastu, cykla mountainbike, gå på veteranmaskinsträff och vara med på Antikrundans hembesök. Sedan blev det höst och jag fick fortsatt förtroende att hoppa in på tidningen emellanåt, träffa Markus Krunegård och lyssna på polisradio.

Under året som gick var jag dessutom en sväng i Umeå, på julkonsert med mamma, på fest hemma hos Z, på kafé Utsikten med farmor och i Riga med C. Annat som hände var att jag hittade en ny favoritplats, soldäcket på Gröningen, där jag också lyckades simma i havet med min numera döda mobiltelefon.

Så, ungefär, skulle jag sammanfatta mitt 2009. Men det är i oerhört förkortad version, för 365 dagar kräver egentligen 365 historier.

Flickvän C har blivit exflickvän C. Hon tyckte att vi skulle ta en paus. För att ta reda på vad vi betyder för varandra.

Tankarna vandrar iväg till en sommar för två och ett halvt år sedan. Hur det gick till exakt minns nog inte någon av oss, men plötsligt träffades vi mer och mer. Det började av en slump på en krog. Vi hade inte setts sedan vi jobbade tillsammans hos stora hamburgerkedjan. Vi bestämde att vi skulle fika. Och en fika ledde till en sopplunch som ledde till ett förhållande.

I två och ett halvt år. Tid är inte så mycket i sig, men medan tiden går hinner man göra en hel del. Som att bygga upp en värld. Som att bli en del av varandras liv. Som att lära känna varandras bra och dåliga sidor. På senare tid mest de dåliga. Irritation. Missförstånd. Gnäll. Till slut fanns det inte så mycket av förhållandet kvar, bara några illasmakande rester som ingen av oss ville ha.

Det var då hon sa att vi skulle ta en paus. Jag hade tänkt tanken, men skulle aldrig våga säga det, hur modig jag än vill vara. Därför beundrar jag henne. För att hon sa p-ordet och höll fast vid det, även när tårarna rann på både mig och mamma när jag packade min resväska.

Jag förstår människor som skiljs åt med ilska, att de inte vill prata med varandra igen. Så skildes inte jag och C. Jag bryr mig fortfarande om henne. När förhållanden tar slut blir det så drastiskt. Från närkontakt till ingen kontakt. Det känns konstigt.

Snart ska vi göra bodelning. Eller, rättare sagt, jag tar mina grejor och hon behåller sina. Bokhyllan, det enda som egentligen är vårt tillsammans, får vi kanske såga på mitten. Men det blir inte av förrän jag har hittat en lägenhet.

Andra saker som jag gärna skulle dela på är hennes familj med släkt. Hennes föräldrar har verkligen varit världens bästa nästan-svärföräldrar och jag hoppas att de kommer att fortsätta vara det, vem det än blir åt. Det är det som är det konstiga med förhållanden, att det inte tar slut med en person - det tar slut med en hel liten värld.

Jag undrar när och var vår färd började gå illa. Och när och var den gick så illa att den inte gick att styra upp längre.

Varma hälsningar till C.

Och tack till J som låter mig bo på bäddsoffan.