Min gamla lärare vill att jag berättar om vad som hände efter studierna. Jag måste fundera för att veta.

Låt se. Sommarjobb på Systembolaget, sommarjobb på tidningen, höstjobb på Systembolaget, höstjobb på tidningen. Inhopp lite här och där på olika redaktioner och allt längre vikariat. Sedan två riktigt långa. Och så, plötsligt, en ledig tjänst.

Sedan jag fick den är det ingen hejd på hur fort saker har gått. Radhus, sambo, katt. Köpt grill. Klippt gräset. Varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen. Det är som sagt absurt hur fort man blir vuxen.

Sedan ska jag berätta om hur arbetsmarknaden ser ut. Som långt ner på den där las-listan är min syn inte överdrivet optimistisk. Vd:n besökte lokalredaktionen och visade kurvor som pekar åt alla möjliga håll, men knappt en enda åt det rätta. Fem kollegor får lämna företaget, en nybliven pappa med skrivbord bara några meter från mig.

Människor behöver hopp för att trivas. De måste tro på det de gör. Mediebolagen famlar efter inkomstmöjligheter när färre vill bläddra i döda träd. Det krävs något nytt som rullar in kulor. Svaret dröjer.

Det ska jag berätta för dem på folkhögskolan. Att tidningarna darrar ända ner i grundbultarna och att demokratin hotar att kollapsa när tredje statsmakten sjunker. Men också att det kommer en tid efter det, när journalistikförpackningarna har hittat sin nya form och kan göra redaktioner till inspirerande arbetsplatser igen.

Och så ska de få min nyhetschefs tips på hur man framstår som bättre än sin arbetskollega och kniper jobbet framför ögonen på hen. Finns det bara bröd till några stycken får de andra gå hungriga. Se till att det inte blir du.

Det är så klart omöjligt att inte ta saker för givna. När jag lägger mig på kvällen tar jag för givet att mobiltelefonen väcker mig på morgonen. När jag duschar tar jag för givet att någon har fixat varmvatten på värmeverket. När jag åker tåg till jobbet tar jag för givet att någon vakar över skenorna så att det tåg som jag sitter på inte kommer på kollisionskurs med ett annat vilket skulle få fatala följder.

När jag pluggade psykologi lärde vi oss att samhället inte kan fungera utan den här generella tilliten till vår omvärld. Om jag inte hade litat på människor i största allmänhet hade min dag blivit ett inferno av misstroende och rädsla. Tyvärr har jag glömt vad begreppet heter, men det gör kanske detsamma.

Så långt är det helt okej att ta saker för givna, att ta för givet att människor gör vad de förväntas göra så att jag får förutsättningar att göra vad som förväntas av mig. Alternativet är helt enkelt outhärdligt.

Men det finns en sämre sida av det här och det är när vi förutsätter att saker alltid kommer att vara som de alltid har varit. Som om vi lever i en värld där alla tillstånd är frusna. Så fungerar naturligtvis inte världen över huvud taget. Hela evolutionen är ju en enda lång förändring som leder fram till att saker i morgon måste vara annorlunda än i dag, för att komma någonstans, för att förbättra, förfina, utveckla. Och för att inte dö av tristess. Den som tar för givet att saker alltid kommer att vara som de är just nu kommer att bli besviken.

Ett exempel. Att tänka att man alltid kommer att vara frisk är väl en av de vanligaste fällorna att falla i när det gäller att ta fel saker för givna. Ingen kommer alltid att vara frisk. Alla blir sjuka och dör. Eller bara dör. Men oavsett om vi upprepar “ta ingenting för givet” för varandra hundra gånger om dagen, kommer vi ändå att slösa bort tid och energi på saker som egentligen inte betyder något i väntan på att vi ska göra det. Som att tvätta bilen och titta på tv.

Men jag skulle i detta sammanhang vilja passa på att betona att det verkligen ligger något i uttrycket “ta ingenting för givet”, oavsett hur intetsägande det låter. Säkert har vi alla hamnat i den situationen någon gång att vi känner att det är läge att påpeka det för andra och oss själva. Nu har jag gjort det.

Efter lång och krokig strävan har jag nu jobbat ett och ett halvt år som heltidsavlönad journalist på en av Sveriges dagstidningar. De dagliga arbetsuppgifterna har upptagit min tid, jag har brottats med frågor som vilken matlåda jag ska ta med till jobb eller vad jag ska äta när jag har varit för upptagen för att laga mat. Jag har helt enkelt absorberats av mitt bekväma vardagsliv där allting fungerar enligt givna mönster.

Och mitt i allt detta kommer så plötsligt uppvaknandet. Som gör att jag nu vill påminna om betydelsen av uttrycket. Uppsägningar väntar eftersom koncernens gratistidning ska läggas ner. Jag ställer ifrån mig matlådan, räknar bakifrån på las-listan och finner mig själv oroväckande fort.

Tankarna om hur jag fixar pengar till hyran utan jobb, hur jag ska orka gå upp tidigt på morgonen och söka ett nytt, hur lång kölistan är till just journalistjobb och hur knepigt det var att ta sig in dit jag är nu fyller mitt huvud.

Så. Ta inte fel saker för givna. Fundera över vad som händer om det du tar för givet försvinner. Det leder till att du uppskattar det mer. Och trivs bättre. Och mår bättre.

Som om det inte fanns slitnare uttryck. Carpe fucking diem medan du kan.

Konklusionen är – jag har lagt mig för tidigt. För inspiration kommer alltid när jag har uppnått ett visst mått av utmattning.

Inte den typen av utmattning som man upplever på morgonen, när ögonlocken klibbar mot varandra och det är omöjligt att avgöra om klockan är fyra eller fem för att man är yrvaken och slutkörd. Den typen är snarare kontraproduktiv, det enda man vill då är att somna om och glömma alla som helst ansatser att skapa något som helst i världen.

Och inte blir det bättre under förmiddagen heller. Morgontröttheten håller i sig och tynger fortfarande sinnet. Lunch och eftermiddag likaså. Då, precis när det börjar susa i hjärnan av goda tankar, slår en ny form av trötthet till, som säger att man redan har varit igång ett bra tag och att det är dags att ta en paus. En lång paus, gärna hela eftermiddagen.

Sedan är det kväll och man ska laga mat, äta, diska, kanske träna och ordna praktiska ting i livet som att fixa nya ugnsplåtar och mata katten. Inte heller något vidare bra för nyskapande processer i hjärnan.

Så nej, inte alls den utmattning som inträder under någon av dessa delar under dagen. Utan den kreativa utmattningen kommer först senare på kvällen, alltid efter att det är dags att lägga sig.

Det är först då som kreativiteten och inspirationen sänker sig som en pånyttfödelse i kroppen. Den skänker nya tankebanor, nya insikter, nya förhållningssätt och åsikter. Den sammanfattar, ser samband och drar slutsatser. Kanske är det en kombination av utmattning och samlade hjärnprocesser från dagen som samverkar för att uppnå detta stadium, vad vet jag? Det enda jag vet är att det ofta fungerar.

När jag pluggade var jag ofta uppe länge. Det var sällan jag behövde gå upp 6.45 för att hinna till lektionerna, i alla fall inte på universitetet i Umeå eller på folkhögskolan i Stockholm där jag pluggade journalistik. Där var de sena kvällarna och nätterna regel. Och jag minns att kreativiteten var stor, mycket större än nuförtiden. Och jag saknar den.

Egentligen är det ett oerhört slöseri att lägga sig just när kreativiteten inträder. Jag tänker att det är många tankar som världen skulle kunna dra nytta av som bara försvinner in i sömnen och aldrig kommer ur den igen. Och jag är förmodligen inte ensam om att omedvetet begrava dem i sängkläder.

Kanske skulle vi införa en inspirations- och kreativitetsdag varje vecka, då det var tillåtet att vara uppe så länge man vill och så länge tankarna flödar. Jag hade inte bangat.

Efter min hyfsat negativa krönika om superjulen, den här gången i form av ett tv-program med Ernst, var en av årets julklappar kanske inte helt oväntad. Ja, det är halm. Ja, det är en polkagrisstöpt gran.