Fort, så fort

I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.

På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?

Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.

Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.

Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.

När man nu ska hinna det.

P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.

Från bakåt till framåt

Barfota i mjukt gräs när svalorna svänger runt takåsen tänker jag ofta att sommar är standard. Jag undrar hur resten av året ser ut, för jag råkar glömma. Vad gör man egentligen när stranden är blåsig och disig, skogen blöt och kall, himlen svart och tung? Vad gör man egentligen när det är vinter?

Och så kommer vintern, tränger sig på en liten bit för varje dag. Handskar blir normalt och gatorna ogästvänliga. Billjus speglas i svarta vattenpölar. Och plötsligt en dag i slutet av november är det så fruktansvärt mörkt att jag inte längre kommer ihåg hur sommaren känns.

Precis då faller de första snöflingorna lätt över landskapet. Ljudlöst och långsamt, som pausunderhållning i livet. Ställer om den inre kompassen som pekar bakåt mot soldränkta trädgårdar, till en som pekar framåt mot yllekoftor och tända ljus.

Tur att man är anpassningsbar.

I kunskapssamhället blir ingen fullärd

Man lär sig något nytt varje dag. Det är en sliten klyscha med tveksam sanning.

Förr i tiden, när man antingen styrde maskiner eller satt på kontor, stämde den inte. Människor kunde gå klart sin folkskola och sedan leva ett helt liv utan att lära något nytt. Möjligen lyssnade de på P1 i köket och fick lära sig ett och annat på Ekonomiekot, men annars inte mycket.

Nu för tiden, när folk gör allt annat konstigt om dagarna för att dra in pengar, förutom att styra maskiner eller sitta på kontor, stämmer den inte heller. Nu för tiden lär man sig åtminstone tio nya saker varje dag. Tack Facebook.

Jag pluggar distanskurser på kvällarna. Just nu en kurs i sociala medier och digital kommunikation. Tidigare har det varit projektledning och strategisk kommunikation.

Ett tag trodde jag att pluggandet var över när jag hade skaffat min högskole- och folkhögskoleutbildning. Allt allt var ordnat och klart inför resten av livet.

Jag hade fel.

I det kunskapssamhälle som vi lever i nu är kunskaper färskvara. Den som inte uppdaterar blir föråldrad. Och det handlar inte bara om att ”lära sig data” och ”posta på Facebook”. Det handlar om att hela arbetsmarknaden i snabb takt rör på sig. Och i takt med den måste vi själva förändra oss.

För mig, som började min karriär i mediebranschen, är det extra tydligt. Jag har bevakat kommunfullmäktige och polisen. Fem år senare görs det nästan inte alls. En hel hord av journalister har fått sadla om till andra yrken. Kommunikatörer, informatörer, sociala medier-uppdaterare och frilanspublicister. Vad som var eftertraktad kunskap för några år sedan är nu obsolet.

Jag försöker att hålla mitt cv uppdaterat. Förberedd om dagen då jag måste sadla om kommer. Jag breddar mina kunskapsbaser och gör mig multikompetent.

Vad är kostnaden för det? Min fritid. Jag måste investera min fritid, även efter högskoleåren, för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. En engångsexamen är inte nog.

”Du har ju redan ett jobb, vad är det egentligen du studerar på kvällarna?” undrar min farmor när jag berättar. Uppväxt och framlevd i en annan tid, då kunskap var kunskap oavsett hur lång tid som gick.

I bland kan jag önska att den tiden fanns fortfarande. Men det gör den inte. Vi är alla dömda till eviga distanskurser om vi inte vill a-kasseras från 45 och framåt.

Fyra hundra franska mil

Fyra personer packade bilen full av shorts, solglasögon och solkräm. Sedan körde vi söderut. Sammanlagt blev det över 400 mil, med franska rivieran som yttersta utpost. Två underbara veckor som jag gärna gör om.

PP Frankrike 01
Vingård i Bourgogne. Mycket pinot noir, lätt och ljuslila.

PP Frankrike 02
Vi stannade i Reims i Champagne.

PP Frankrike 03
Vinkällarens första del uppstod när romarna grävde byggmaterial.

PP Frankrike 04
Champagne på höjden och tvären.

PP Frankrike 05
Vinstock som suger i sig sol.

PP Frankrike 06
Lunchpaus.

PP Frankrike 07
Vi bodde hos Violot-Guillemard i Pommard. Vinet är gårdens eget.

PP Frankrike 08
Utanför Hyères på rivieran.

PP Frankrike 09
I bergen ovanför Valence hittade vi den skönaste poolen. Till höger sambon i trippelhatt.

PP Frankrike 10
Ett kort lunchstopp i Marseille.

PP Frankrike 11
Ett måste längs kusten.

PP Frankrike 12
En färggladare stad än Nice är svårt att hitta.

PP Frankrike 13
Hela strandpromenaden är dränkt i pastellaktigt ljus.

PP Frankrike 14
Färgglada hus längs Promenade des Anglais.

PP Frankrike 15
Medelhavets turkosaste vatten finns troligen i just Nice.

PP Frankrike 16
Svalka mitt i centrum.

PP Frankrike 17
Inte så illa för en Airbnb-lägenhet. Precis bakom.

PP Frankrike 18
Saint-Jean-Cap-Ferrat. Underbart kvällsljus.

PP Frankrike 19
Nice mitt i natten.

PP Frankrike 20
Att dela en flaska champagne på stranden. Det är lyx.

PP Frankrike 21
Obligatorisk cykeltaxi hem.

PP Frankrike 22
Långa badstunder i ljummet vatten.

PP Frankrike 23
Badtorn i Nice och sandstrand utanför Hyères.

PP Frankrike 24
Klappersten.

PP Frankrike 25
Här är vi på väg genom San Bernardino-passet i Schweiz.

PP Frankrike 26
Utsikt från balkongen i Liechtenstein.

PP Frankrike 27
Halva Liechtenstein.

Blomsterprakt

PP Blommor 2

PP Blommor 7

PP Blommor 6

PP Blommor 1

PP Blommor 4

PP Blommor 3

PP Blommor 8

Några gånger om året finns det möjlighet att kliva rakt in i främmande människors trädgårdar. Förutom att snoka runt och stjäla idéer till den egna trädgården, är det ett bra tillfälle att fotografera blomsterprakt på nära håll. Det här är en samling bilder från Trädgårdsrundan i Nordvästra Skåne i dag.

Behovet av att gräva

Jag förstod inte att jag behövde gräva förrän jag gjorde det. Nu kan jag inte sluta.

Känslan av ett blankt spadblad som klyver jord. Separerar kletig lera i två delar. Småsten som rasslar mot metallen. Ljudet och motståndet när spetsen slår av några smårötter. Fukten, maskarna och den organiska doften av nyvänd mylla.

Det fanns en tid då människor inte grävde alls. De hittade all sin mat ovan jord och var nöjda med det. Tills någon stoppade ett frö i marken och såg en ny planta stiga upp ur det som man bara hade trampat på hittills. Så började de plantera. Mer och mer systematiskt. Tills de hade etablerat jordbruk och gjort planterandet, vattnandet och växandet till sin huvudsakliga sysselsättning.

Grävandet blev en förutsättning för att försörja sig. Den som inte kunde gräva kunde inte heller plantera och äta. Livet hängde på denna monotona uppgift, att skjuta spaden i marken och skapa utrymme för frön och livskraft.

Naturligtvis var arbetet hårt. Tyngdkraften kämpar för att hålla sina saker på plats. Så när valkarna i händerna blev för grova och ryggarna för krumma kom man på andra sätt. Man grävde jord med stora maskiner. Och började jobba i industrier och serviceyrken i stället.

För hundrafemtio år sedan var de flesta nordbor grävare. Nu vet nästan ingen vad skillnaden mellan spade och skyffel är. Sambandet mellan att gräva och skaffa mat har upphört.

Så var det även för mig.

Men så skulle jag flytta den stenläggning där vi brukar sitta och grilla, från en plats till en annan i trädgården. Därför hämtade jag spaden.

Det blanka bladet klöv jorden. Separerade den kletiga leran i två delar. Småstenen rasslade mot metallen och spetsen klöv några smårötter. Fukt, mask, organisk doft.

Till sist blev jag klar; utarbetad och trött. När jag satte mig ner för att vila värkte mina händer. Efter några dagar rätade de ut sig igen. Men aldrig helt och hållet.

Vår trädgård är numera relativt välordnad, med var sak på sin plats. När jag sitter i den kommer jag på mig själv med att leta efter små jordplättar att gräva upp. Det är som att jag inte kan få nog. Efter en vecka vid tangentbord och skärm är det som att jag behöver min drog. Några tunga spadtag i styv lera som gör mig skitig, svettig och slut. Som förändrar färgen på jordytan från gråtorr, hård och lite tråkig till brunsvart, mjuk och fuktglansig.

Jag tror att det är naturligt för människan att gräva, att förändra marken vi står på. Använda marken vi står på. För att odla, för att förvara mat, för att tillaga mat. För att komma fram, leda vatten, leda bort vatten, avgränsa, överbrygga och skydda. Grävandet är till och med så naturligt och andaktsfullt att vi på sista dagen låter någon gräva ner oss själva.

Sandlådor är bra för barn. Jordlådor för vuxna är förmodligen ännu bättre. Tänk dig en plats i parken dit man kan gå för att gräva. Med fin matjord som faller sönder mellan fingrarna om man försöker fånga den.

Det hade varit lycka.

En liten hudbit och perspektiven

För andra gången på en månad besöker jag hudmottagningen. De skär bort ännu en liten bit födelsemärke. Har ens pappa gått bort i malignt melanom är en liten stunds skärande en relativt liten uppoffring för att minska risken att gå samma öde till mötes.

”Vi har precis fått svar på förra proven”, säger hon som skär.

Det är ingen akut fara, ingen cancer. Men hudbitarna som de karvade loss från min mage förra gången och skickade till laboratoriet innehåller förändringar. På vardagssvenska betyder det att de kan bli farliga. Om man inte tar bort dem.

Liten risk. Medelrisk. Det är bara ord från något helt annat, som plötsligt skulle vända livet upp och ner. En viss ödmjukhet inför vår förgänglighet infinner sig i sådana situationer.

Vi är så upptagna med småsaker i våra liv. Saker som vi har glömt om en vecka. Alla borde skicka en hudbit på prov och vänta på det ödesmättade beskedet. Det skapar värdefulla perspektiv på allt vi tycker är viktigt.

Snart ska jag tillbaka för att fotograferas. Bilder som sparas i ett arkiv för att jag ska kunna jämföra min ett år äldre kropp med min ett år yngre.

”Vi kan ju inte ta bort alla märken i förebyggande syfte”, säger hon som skär.

Korv åt alla

Stockholm har ett korvstånd i varje gathörn. Folk kränger chorizo, kabanoss och varmkorv som ingen annanstans. Om man skulle dividera antalet korvstånd med invånarantalet i hela världens städer skulle Stockholm hamna högst.

Jag hade velat göra en ingående analys av fenomenet. Det får bli en annan dag.

Hur som helst konstaterar jag att det är som att lite av 50-talet lever kvar, mitt i virrvarret av rawfood och vietnamesiskt.

Samtidigt konstaterar jag att falafel i Stockholm fortfarande bara serveras på dyra hipsterställen.

Ingen rätt hälla saker över tiggare

Jag var i Stockholm i helgen. Varje gathörn har nu för tiden en egen tiggare. Framåt natten bäddar de ut sina filtar, sopsäckar och kartonger för att hålla värmen medan de slumrar till. På ett ställe låg säkert 20 personer under taket vid en trappuppgång. Mitt i centrum. Mitt i huvudstaden. Mitt i ett av västvärldens rikaste länder.

I dag läste jag flera tidningar. Det stod att polisen hade avhyst ett 50-tal EU-migranter från Sergels torg. Det hette att de hade bosatt sig där. I mina öron låter det lite för hemtrevligt med just ordet bosatt. Att sova i en kartong på ett torg i minusgrader är en bra bit från hemtrevligt.

Gratistidningen Metro slog till med den tydligaste rubriken om vad som skulle hända sedan: ”EU-migranters sovsäckar och vinterkängor eldas upp”. Ja, ni läste rätt. Elda upp. Svenska myndigheter ska elda upp det som Europas fattigaste människor inte lyckades få med sig. Ett stort bål på en soptipp. 2015.

Jag var inne på Systembolaget i Ängelholm i dag. Där var en äldre man mycket upprörd. Han skrek åt en av försäljarna, länge och väl och i två omgångar. Jag förstod att han tyckte illa om tiggarna utanför. Som att det var denna försäljares eller ens Systembolagets uppgift att administrera EU-migranter.

Sedan såg jag hur han tömde en flaska, eller en burk, över den kvinna som satt lutad mot Systembolagets fasad utanför. Över hennes byxor och jacka. Rakt ner i knäet. Bakifrån.

Först satt hon som förstenad medan han styrde kosan därifrån med sin kasse och bestämda steg. Jag blev också förstenad. Förstod knappt vad som hade hänt. Än mindre vad jag borde göra.

Sedan började hon gråta. Först lite. Sedan mycket. Hennes tårar blötte det som inte redan var blött. Hon tittade på sina kläder, sina händer, på mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske något i stil med att alla svenskar inte är såna. Kanske att jag skäms å hans vägnar. Eller att hon inte ska ta illa vid sig.

Men det är klart att hon tar illa vid sig, oavsett vad jag hade sagt. Så jag hämtade lite papper. Hon torkade av så gott det gick men sa att det fortfarande luktade vodka. Det kommer det nog att göra ett tag, tänkte jag.

Det sägs att demokrati är att respektera andra människors åsikter, oavsett vilka de är. Det gör jag. Jag håller inte alltid med, men jag inser att det finns fler sanningar i världen än min egen.

Jag förstår att man kan se EU-migranter som ett problem. Det är ett problem. De sover på kalla gator i pappkartonger.

Men det är skillnad på fenomen och individer. Hon är en individ, inte ett fenomen.

Vad ger honom rätt att förnedra en annan människa på det sättet?

Han blir mig svaret skyldig.

Sedan ringde dagstidningen. Det blev en artikel.