Revolution i Björkarnas stad

I helgen var det norrsken över Björkarnas stad. Ett grönt skimmer fladdrade över himlen där vi stod nere på Rådhusesplanaden och blickade upp. Mitt första norrsken, någonsin. Ganska spännande att vara med om, finns knappast något som kan jämföras med det. Lika spännande som åska, för det skapar också en såndär känsla av litenhet och oförmåga, man inser hur sårbar man är och hur stor världen är, när man ligger i sin säng och ska sova och det brakar till ordentligt så att det känns, ungefär som att vara på konsert där de har skruvat upp basen på max och det vibrerar i bröstet. Då kan man inte göra så mycket annat än att stå och vibrera med i musiken, lika lite som man kan göra när åskan mullrar eller norrskenet fladdrar över huvudet.

Och kallt är det, närmare bestämt bara tre plusgrader när jag cyklade hem från ölen i lördags. Jag var inte riktigt beredd eftersom det hade varit över femton (!) grader på dagen, men sånt är livet i Norrland, oberäkneligt och överraskande, även om det ofta bara följer sin sakta mak framåt utan att bjuda på några större förändringar.

Och så har jag fått en uppenbarelse. Förutom att jag tror mig vilja bli antingen psykolog eller arkitekt kan jag nu tänka mig att bo i Stockholm. Faktiskt. Det trodde jag aldrig att jag skulle vilja, för Stockholm är en stor och farlig stad som tär på själen om man stannar där för länge, och inte minst om man dessutom bor där. Men nu har jag förstått charmen. Jag har insett att det är spännande med storstäder, spännande med en massa torg som man kan gå och upptäcka och spännande med nya platser varje dag. Umeå framstår som en ren byhåla jämfört med huvudstaden. Här händer ingenting jämfört med Stockholm. Och så är tydligen Stockholm vackert också, vilket jag helt har förbisett förr. Så Stockholm blir det kanske en vacker dag. Frågan är bara vad jag ska göra där.

Vad som annars händer i mitt liv är att jag läser om amerikanska och franska revolutionen och om samhällsvetenskap på 1800-talet och dess kamp för att skapa sig en plats i kunskapsvärlden som dessförinnan bestod av enbart naturvetenskap. Det kan tyckas väldigt torrt och eländigt men det är riktigt kul. Jag inser att det jag lärde mig på högstadiet och gymnasiet inte är en bråkdel av vad man borde veta om världen och revolutioner och jag får känslan av att jag kommer förstå mig på världen mycket bättre efter den här kursen. Sannarligen min vän, historia är nyckeln till framtiden!

Var gömmer sig min skatt?

Alkemisten, boken, av Paulo Coelho, handlar om en ung fåraherdes dröm om att finna en skatt. Han ger sig av från sitt kära Andalusien för att bege sig genom den nordafrikanska öknen till Egyptens pyramider för drömtyderskan har lovat att skatten även finns i verkligheten. På sin väg mot drömmen möter han flera kloka människor och fåraherden lär sig tyda tecken, tecken som leder honom mot sin dröm.

Alkemisten borde alla läsa och anledningen till att den dök upp i min blogg just nu är att jag har funderat lite över tillvaron i relation till den här boken. Paulo Coelho predikar om att man ska följa sitt livsöde och inte slösa bort sin tid på andra saker som inte leder till ”skatten”. När man är liten vet man vad man vill med sitt liv, menar han, och det är det livsödet man ska följa.

Men vilket är då mitt livsöde, har jag frågat mig, och än så länge har jag inte kommit fram till något konkret svar, för när jag var liten satt jag inte och funderade över livets möjligheter och mål utan lekte mest helt upptagen av lego. Jag byggde bilar, jag byggde städer, jag skapade samhällen där små legogubbar fick liv och vandrade omkring och gick till jobbet och köpte läsk på macken. Träd kantade gatorna och vägskyltar hälsade välkommen till legostaden Lillby där det försigick ett liv åtskilt från verkligheten, den som jag nu lever i och förväntas förstå mig på. Inten tanke på ”livsödet” hade jag då.

Så jag förflyttar mig lite längre fram i åldern och kommer på att jag ganska tidigt började rita hus. Jag ritade ritningar över hus som jag ville att de skulle se ut. Mitt drömhus ritade jag. Och häromdan så tänkte jag att ja, kanske, det är möjligen mitt livsöde, att skapa hus. Arkitektur, det är ganska intressant, för jag har kollat på de vackra och stora byggnaderna från sent 1800-tal i Helsingborg många gånger och förförts av hur utsmyckade med torn och ornament de är där de står bredvid bruna funkishus som växt upp under 60-talet. Och så pratade jag med någon i somras om takarkitektur och insåg att ett tak gör hela huset. Vad är ett hus med ett platt tak mot ett med torn på hörnen? Ett tak fulländar ett hus. Kanske arkitekt är något för mig? Det är ju dessutom lite mer handfast att vara arkitekt än att vara socialpsykolog, eftersom det senare inte kan definieras så lätt utan bara är en klump kunskap som man får använda bäst man vill och kan medan arkitekturkunskaper används för att vara just arkitekt.

Eller psykolog. Kanske vill jag bli psykolog också. Men det har jag aldrig kommit i kontakt med på samma sätt som arkitektur, även om det är grymt intressant. Jag tror dock att det som intresserar mig inom psykologin är själva vetandet, kunskapen, inte att behandla patienter och lyssna på problem dagarna i ända. Dessutom är det grymt högt intagningpoäng på psykologprogrammet (20,0), så det ska vara på reserven jag kommer in. Hur som helst tror jag att jag skulle tröttna på det ganska snart, nyfiken på alla andra ämnen som jag är.

Ett helt år har förflutit sen jag började plugga på högskola och innan jag vet ordet av har snart två år också gått. Det börjar bli dags att bestämma vad jag ska göra av mitt liv. Är det någon som har ett vettigt förslag?

Eller journalist. Journalist har jag funderat på hur många gånger som helst och det sjönk till slut på att det finns för få jobb. Annars har jag alltid sysslat med skrivande och… jaja, jag får helt enkelt ta och besluta mig för vad mitt livsöde är, innan jag kan veta vad jag vill och ska.

Jakten på böckerna

Det är något med naturvetare. Det går inte att sätta fingret exakt på vad det är men skillnaden mellan dem och oss inom samhälls- och beteendevetenskapen är markant. Kanske är det nollningen som gör det hela, när de paddlar hemgjorda flottar över universitetsdammen och hälften ramlar i det stinkande vattnet, eller har dragkamp över dammen eller försöker slå varandra av en stock och ner i vattnet med hjälp av kuddar. Någon sån nollning hade inte vi på sociologprogrammet. Vi fick grilla lite korv och leka lite lekar på torr mark och sen fick det vara nog. Och för att inte tala om overallerna de går runt i och inte bara under första veckorna heller utan gärna hela studietiden igenom. Tänk om man hade varit naturvetare, vad roligt man hade haft. Men istället får man sitta hemma och läsa om ”samhällsvetenskapens framväxt och etablering i Sverige ur ett brett historiskt perspektiv”. Härligt!

Idag har jag snirklat mig runt på Ub, universitetsbiblioteket, i säkert en halvtimme. Den kvava luften och de gråtrista människorna var där och tusentals böcker i ologisk ordning var där och jag var där. Det enda som inte var där var några av de böcker jag letade efter. Vi har fått en litteraturlista till kursen vi läser och där står att vi kan välja på ett antal böcker till ett litteraturseminarium vi ska ha om en vecka, så jag gick till Ub och försökte leta reda på några böcker, men det visade sig att alla var utlånade. Vidare till Akademibokhandeln och leta och där hälsade de att de inte hade några av de böckerna hemma eftersom de inte visste vilka böcker vi skulle läsa. Men hallå bokhandeln! Samtliga böcker kommer läsas av några studenter, varje år, helt säkert! Det är för mig helt obegripligt vad den där Akademibokhandeln håller på med, för aldrig har den några böcker hemma som man behöver. Det var likadant för någon termin sedan när alla hundra studenter i klassen skulle köpa samma bok, alltså i hundra exemplar. Då tar bokhandeln hem kanske fem exemplar, ”det borde väl räcka?” tänker de och undrar vad problemet är. Vakna, bokaffären!

Hur som helst så gick jag tillbaka till bibblan för att leta och fann min väg ner i magasinet, som är något av det värsta och rörigaste bilioteksvärlden har skådat. Där råder inte bokstavsordning utan man ger böckerna ett nummer och stoppar in dem i hyllorna i den följd de magasineras, uppmärkt efter årtal. Hyllorna står dessutom helt huller om buller och följer ingen logik, varför det är en match bara att hitta rätt årtal. Därutöver bygger man just nu om magasinet vilket gör att böckerna har flyttats om ännu mer. Som ni säkert kan föreställa er så skulle en vanlig bibliotekarie (och en vanlig människa för den delen) gråta bara genom att sticka in näsan i källaren på det där biblioteketsmagasinet. Givetvis hittade jag inte vad jag letade efter och klättrade upp för trappan och in till Röda Rummet istället, där det enligt uppgift ska finnas ett exemplar av varje kursbok, alltid (inga hemlån!). Jojo, säkert, jag hittade en bok av de jag letade efter och det var den torraste och eländigaste bok jag någonsin skådat. Jag beslutade mig för att stå över och gick hem och funderade på hur jag skulle lösa problemet. Inga böcker att få tag på och bara en vecka till seminariet…

Så sökte jag på internet och fann att det skulle finnas en bok på biblioteket på Ålidhem. Jag promenerade bort dit och otroligt nog fick jag tag på en av böckerna vi ska läsa. Och ja, den var tråkig som tallbarr den också men vad gör man i en studentvärld med bokbrist?

Dagens taggiga nyponbuskar ger jag alltså till Universitetsbilioteket i Umeå samt till Akademibokhandeln på Umeå universitet.

Ett gungande tält

I helgen var E från Skellefte och hälsade på. Trevligt värre. Och snäll som han är så skjutsade han mig ner till Strömpilen ett antal gånger för att kolla in mikrovågsugnar (tack E!). Jag lider av svår beslutsångest, även om det börjar bli bättre med åren, men det tog ett tag innan jag slutligen bestämde mig för att köpa en och verkligen gjorde det. Nu har jag i alla fall en mikro och det känns underbart! Jag förstår inte hur jag har klarat mig utan den innan. Men nu när jag väl har den så kan jag inte för mitt liv komma på vad jag ska värma i den. Jag har testat att göra te och det blev bra (hur svårt kan det vara att värma lite vatten..), men nu är idéerna slut. Kanske jag borde kila iväg och köpa en djupfryst pizza och hetta upp men det känns inte heller så kul. Jag valde nämligen bort crispfunktionen, den som skulle gjort att pizzan blev knaprig och krispig och alldeles, alldeles underbar. 250 kronor extra hade jag fått betala för det och just då kändes det som mycket pengar, att lägga över tvåhundra kronor på att få knaprig mat. Så jag får helt enkelt sitta och titta på min mikro och försöka fundera ut något annat att använda den till, kanske poppa lite popcorn. Snygg är den att titta på i alla fall :) (Det är ingen vanlig jäkla mikro utan en designad lyxprodukt!)

I helgen var jag i tältet Tältet. Som ni säkert har listat ut är det ett tält (döh..) som står på campus här i Ume när höstterminen börjar och där inuti finns en massa festsugna studenter som gått runt och deppat hela sommaren för att de inte får vara studenter under den årstiden. Så när de väl kommer tillbaka till staden och universitetet i augusti-september är de på gott humör, och det speglas i tältet. Alla är glada och lyckliga inbillar jag mig och alla är jättesugna på att få sjunka in i sin studentroll och slappna av igen, i en studentroll där kraven på hur man är inte är så höga som i verkliga livet, en roll där man får vara lite som man vill så länge man får godkänt på tentorna. Det är en skön stämning som gör att det känns skönt att vara tillbaka.

Men pluggandet känns så där just nu, inte alltför upphetsande, som vår nya roliga föreläsare skulle uttryckt det (vi har alltså ett par nya föreläsare och den ena är rolig och den andra är tråkig, här handlar det om den roliga). Förhoppningsvis löser det sig när jag inser att det inte finns något val att göra, att pluggande är något som ingår i studentlivet. För övrigt händer inte så mycket, förutom att jag har stigit upp supertidigt idag för att gå på föreläsning, men fick gå hem igen för att föreläsaren var sjuk. Så nu har jag en heeel lång dag att förvalta bästa jag vill, vilket kommer innebära att jag som vanligt slösar bort tiden på gud vet vad…

Våldtäktsskydd obligatoriskt

Vad är det för värld vi lever i? Eller vad lever man i för värld i Sydafrika? En uppfinnare har tagit fram ett skydd mot våldtäkter som kvinnan ska bära mellan benen och så fort hon blir våldtagen så träder det i funktion. När våldtäktsmannen för in sin snopp i kvinnan fastnar den kondomliknande grejen på snoppen och går inte att få bort, eftersom ”kondomen” har ”tänder” som biter sig fast i skinnet. Väldigt praktiskt för kvinnan, öh?

Men vad är det för samhälle där kvinnor måste bära skydd mot våldtäkt? Ska kvinnor behöva räkna med att bli våldtagna och därför ta på sig speciell utrustning varje gång de ska gå utanför sin dörr? Det låter nästan som att problemet inte löses genom att kvinnorna bär våldtäktsskydd, det är ju något som är fel hos våldtäktsmännen för fasen! Och något som är fel på samhället! Skulle det vara okej att våldta en kvinna så länge man står ut med sitt straff, en kondom med tänder på snoppen?

> Aftonbladet om ”snoppfällan”

Stars Without Makeup – varför?

I kväll hade jag storförmånen att få se tv-programmet Stars Without Makeup på femman. Först trodde jag inte att det var sant, att det verkligen finns ett tv-program som gör vad detta program gör. Men det var det, sant, för det visades på tv som vilket program som helst. För den oinvigde kan jag berätta att programmets idé är att visa kända människor utan makeup, helt enkelt. Ni vet de där bilderna i skvallertidningarna där man kan se fula bilder på kändisar som är tagna när kändisarna minst anar det, sådana bilder bestod programmet av, en lång kavalkad av de fulaste bilderna redaktörerna hade kunnat leta fram. Det zoomades på celluliter och på hängkinder och påsar under ögonen. Jag fick känslan av att det var för att ”sätta dit” kändisarna som man hade gjort programmet, för att visa att de bara luras, att de i själva verket är fula och bedraganda människor de där kändisarna. Enda ljuspunkten i programmet var när Cher blev arg och skrek åt kameramannen att sluta filma, att det var hennes privatliv det handlade om och att hon ville vara ifred för en gångs skull. Då hejade jag på Cher. Kommentatorn hejade på kameramannen.

Fy fasen för att bli känd. Bli förföljd av löjliga paparazzis som bara gör sitt löjliga jobb. Vem vill egentligen se kändisar i fula träningskläder i oförberedda situationer? Kanske finns det någon som njuter av att även kändisar under sitt glittrande skal kan var fula vardagsmänniskor, som kan ha dåliga dagar och se ut därefter, men hur schysst är det mot den där stackars kändisen som får sina celluliter uppfläkta på widescreenen, egentligen?

Nåja, känd är nog inget jag behöver oroa mig för att bli, min strävan är helt enkelt för svag för det. Och så kan jag inte komma på något som jag skulle kunna bli känd för heller för den delen. Några tårar gråter jag inte för det utan jag trivs ganska bra i det behagliga vardagslunk som kännetecknar mitt liv. Men ta och titta på det där programmet, Stars Without Makeup, om det dyker upp på tv:n igen. Inte för att det är bra, men bara som ett skrämmande exempel, om du någonsin skulle vilja glänsa lite och bli känd. Celluliter på widescreen tar ner dina fötter på jorden.

(Angående celluliter så dömer jag ingen som har dessa, men visst trivs de bäst där miljoner människor inte kan se dem och inte i nöjessammanhang på tv?)

Om studenter och tv-reklam

Terminen är igång och universitetet är fullt av förväntansfulla studenter. Förmodligen är jag en av dem, även om jag inte räknar mig som särksilt förväntansfull eftersom jag på det stora hela vet vad som väntar. Historia. Idag ritade vår nya och fantastiskt underhållande föreläsare en lång linje på whiteboarden och placerade ut hundratals, kändes det som, händelser mellan 1789 och 1900 någon gång. Och så förstod vi studenter som satt där och skämdes över att vi glömt allt från historielektionerna på gymnasiet och högstadiet, att världen är ganska komplex. Det ena leder inte till det andra som det gör när man står med vit rock i ett laboratorium, utan en sak kan leda till hundratals andra och hundratals händelser kan påverka ett förlopp. Lite spännande faktiskt. Jag hoppas att jag lär mig lite mer om hur världen fungerar och varför den är som den är efter den här kursen.

Och jag börjar känna mig hemma i min lilla studentlägenhet igen. Det tog inte så lång tid och det är egentligen skrämmande att man bara kan byta verklighet så där helt plötsligt och börja syssla med något annat än man nyss höll på med, och inte få alltför stora men av det. Jag har varit på Iksu och simmat igen och det kändes precis som vanligt. Och idag tänkte jag vandra iväg till Iksu igen och inleda min höstträning, träning som legat på is under sommaren (om det nu kan finnas is på sommaren). Det kommer vara hårt, jobbigt och svettigt, men jag kommer bli en bättre människa av det så klart.

Något som ingen kommer bli en bättre människa av är TV4:s nya reklampaus mitt i Nyheterna klockan 22. Fruktansvärt irriterande. I långfilmer har det sin poäng, man kan ta en sväng bort till köket eller in på toan, men vem har egentligen behov av att gå på dass mitt i nyheterna? Jag skulle vilja undersöka hur tv-reklam påverkar människor, hur mycket frustration och ilska det leder till och hur samhällsklimatet och relationer förändras på grund av det. Resultatet skulle troligen bli skrämmande och bland andra TV4 skulle bli ställd till svars för sina övergrepp på den svenska befolkningen. Det är värre än när Skåne försvenskades, värre än förnekelsen av samerna och värre än inkvisitionen, här kommer propagandan rakt in i din popcornskål genom tv:n. Och mitt i nyheterna, precis när du är inställd på att ta del av viktig information. Och ingenstans kan man anmäla sig och tacka nej till det heller. Vad göra?

Patrik äntrar bloggens värld

Så var det dags. Nu för tiden duger det inte längre med en hemgjord hemsida utan nu ska det vara blogg om det ska vara något. Jag har också anammat trenden, av diverse olika anledningar. Men lite konservativ är jag och behåller några sidor från min gamla hemsida, så att min nya blogg får lite hemsideskänsla också :) Också har jag försökt göra det lite mer personligt, inte så där standardiserat som det brukar vara ibland. Det tar lite tid innan alla gamla sidor har flyttat in här, men så småningom kommer det här vara mitt kompletta hem på det stora nätet.

Må bloggen/hemsidan leva ett långt och lyckligt liv!

14 timmar norrut

Fjorton timmar åkte jag genom Sverige igår. Jag började fem i sex på morgonen på Ramlösa station, åkte tåg ner till Lund, väntade ett tag, åkte till Stockholm, släpade väskorna litegrann, åkte till Sundsvall, släpade lite igen för att avsluta med buss till Ume. Det tog tolv eller tretton timmar med bilen upp förra hösten så egentligen är det där tågåkandet inte så effektivt, och definitivt inte om man jämför med flyget som tar ett par timmar bara. Men min gitarr tålde inte att åka flyg sist och jag ville inte att den nya skulle behöva vara med om samma sak som den gamla, så det blev tåget. Och så är det en femtiolapp billigare och dessutom får man åka igenom och se en stor del av det här landet, helt på köpet.

Sista biten mellan Sundsvall och Ume slog en tanke mig. Jag började fundera över vad jag egentligen höll på med när jag satt där på bussen och hade en hel dags tågfärd bakom mig. Vad var det jag skulle komma fram till? Hade jag verkligen mitt hem där uppe, så långt bort från där jag egentligen bor och är uppväxt, för Helsinborg är ju trots allt ”min” stad, oavsett vart jag flyttar i världen. Jag funderade på om det verkligen fanns en liten lägenhet som innehöll alla mina ägodelar där uppe och varför den fanns just där, fjoton timmar uppåt mot ingenstans.

Men nu är jag framme, har varit en dag i skolan och inser att ja, det är faktiskt här jag har bott ett år och om någon vecka kommer det nog kännas precis som förr igen, som hemma. Värsta skitvädret är det hur som helst, femton grader på dagen och sju på natten och blåsigt och regnigt. Hemma i Helsingborg är det tydligen 23 grader och sol, ser jag på min lilla widget på skrivbordet. Men det regnar nog inte så länge till, snart kommer snön istället ;) En liten lustig sak som inträffade på tåget mellan Stockholm och Sundsvall var den kontrast som uppstod mellan söder och norr. Sörlänningarna hade shorts och t-shirtar medan norrlänningarna hade tjocka jackor och mössor. Det var nog då jag insåg på riktigt att jag borde fundera över vad jag håller på med.