Jakten på böckerna

Det är något med naturvetare. Det går inte att sätta fingret exakt på vad det är men skillnaden mellan dem och oss inom samhälls- och beteendevetenskapen är markant. Kanske är det nollningen som gör det hela, när de paddlar hemgjorda flottar över universitetsdammen och hälften ramlar i det stinkande vattnet, eller har dragkamp över dammen eller försöker slå varandra av en stock och ner i vattnet med hjälp av kuddar. Någon sån nollning hade inte vi på sociologprogrammet. Vi fick grilla lite korv och leka lite lekar på torr mark och sen fick det vara nog. Och för att inte tala om overallerna de går runt i och inte bara under första veckorna heller utan gärna hela studietiden igenom. Tänk om man hade varit naturvetare, vad roligt man hade haft. Men istället får man sitta hemma och läsa om ”samhällsvetenskapens framväxt och etablering i Sverige ur ett brett historiskt perspektiv”. Härligt!

Idag har jag snirklat mig runt på Ub, universitetsbiblioteket, i säkert en halvtimme. Den kvava luften och de gråtrista människorna var där och tusentals böcker i ologisk ordning var där och jag var där. Det enda som inte var där var några av de böcker jag letade efter. Vi har fått en litteraturlista till kursen vi läser och där står att vi kan välja på ett antal böcker till ett litteraturseminarium vi ska ha om en vecka, så jag gick till Ub och försökte leta reda på några böcker, men det visade sig att alla var utlånade. Vidare till Akademibokhandeln och leta och där hälsade de att de inte hade några av de böckerna hemma eftersom de inte visste vilka böcker vi skulle läsa. Men hallå bokhandeln! Samtliga böcker kommer läsas av några studenter, varje år, helt säkert! Det är för mig helt obegripligt vad den där Akademibokhandeln håller på med, för aldrig har den några böcker hemma som man behöver. Det var likadant för någon termin sedan när alla hundra studenter i klassen skulle köpa samma bok, alltså i hundra exemplar. Då tar bokhandeln hem kanske fem exemplar, ”det borde väl räcka?” tänker de och undrar vad problemet är. Vakna, bokaffären!

Hur som helst så gick jag tillbaka till bibblan för att leta och fann min väg ner i magasinet, som är något av det värsta och rörigaste bilioteksvärlden har skådat. Där råder inte bokstavsordning utan man ger böckerna ett nummer och stoppar in dem i hyllorna i den följd de magasineras, uppmärkt efter årtal. Hyllorna står dessutom helt huller om buller och följer ingen logik, varför det är en match bara att hitta rätt årtal. Därutöver bygger man just nu om magasinet vilket gör att böckerna har flyttats om ännu mer. Som ni säkert kan föreställa er så skulle en vanlig bibliotekarie (och en vanlig människa för den delen) gråta bara genom att sticka in näsan i källaren på det där biblioteketsmagasinet. Givetvis hittade jag inte vad jag letade efter och klättrade upp för trappan och in till Röda Rummet istället, där det enligt uppgift ska finnas ett exemplar av varje kursbok, alltid (inga hemlån!). Jojo, säkert, jag hittade en bok av de jag letade efter och det var den torraste och eländigaste bok jag någonsin skådat. Jag beslutade mig för att stå över och gick hem och funderade på hur jag skulle lösa problemet. Inga böcker att få tag på och bara en vecka till seminariet…

Så sökte jag på internet och fann att det skulle finnas en bok på biblioteket på Ålidhem. Jag promenerade bort dit och otroligt nog fick jag tag på en av böckerna vi ska läsa. Och ja, den var tråkig som tallbarr den också men vad gör man i en studentvärld med bokbrist?

Dagens taggiga nyponbuskar ger jag alltså till Universitetsbilioteket i Umeå samt till Akademibokhandeln på Umeå universitet.

Ett gungande tält

I helgen var E från Skellefte och hälsade på. Trevligt värre. Och snäll som han är så skjutsade han mig ner till Strömpilen ett antal gånger för att kolla in mikrovågsugnar (tack E!). Jag lider av svår beslutsångest, även om det börjar bli bättre med åren, men det tog ett tag innan jag slutligen bestämde mig för att köpa en och verkligen gjorde det. Nu har jag i alla fall en mikro och det känns underbart! Jag förstår inte hur jag har klarat mig utan den innan. Men nu när jag väl har den så kan jag inte för mitt liv komma på vad jag ska värma i den. Jag har testat att göra te och det blev bra (hur svårt kan det vara att värma lite vatten..), men nu är idéerna slut. Kanske jag borde kila iväg och köpa en djupfryst pizza och hetta upp men det känns inte heller så kul. Jag valde nämligen bort crispfunktionen, den som skulle gjort att pizzan blev knaprig och krispig och alldeles, alldeles underbar. 250 kronor extra hade jag fått betala för det och just då kändes det som mycket pengar, att lägga över tvåhundra kronor på att få knaprig mat. Så jag får helt enkelt sitta och titta på min mikro och försöka fundera ut något annat att använda den till, kanske poppa lite popcorn. Snygg är den att titta på i alla fall :) (Det är ingen vanlig jäkla mikro utan en designad lyxprodukt!)

I helgen var jag i tältet Tältet. Som ni säkert har listat ut är det ett tält (döh..) som står på campus här i Ume när höstterminen börjar och där inuti finns en massa festsugna studenter som gått runt och deppat hela sommaren för att de inte får vara studenter under den årstiden. Så när de väl kommer tillbaka till staden och universitetet i augusti-september är de på gott humör, och det speglas i tältet. Alla är glada och lyckliga inbillar jag mig och alla är jättesugna på att få sjunka in i sin studentroll och slappna av igen, i en studentroll där kraven på hur man är inte är så höga som i verkliga livet, en roll där man får vara lite som man vill så länge man får godkänt på tentorna. Det är en skön stämning som gör att det känns skönt att vara tillbaka.

Men pluggandet känns så där just nu, inte alltför upphetsande, som vår nya roliga föreläsare skulle uttryckt det (vi har alltså ett par nya föreläsare och den ena är rolig och den andra är tråkig, här handlar det om den roliga). Förhoppningsvis löser det sig när jag inser att det inte finns något val att göra, att pluggande är något som ingår i studentlivet. För övrigt händer inte så mycket, förutom att jag har stigit upp supertidigt idag för att gå på föreläsning, men fick gå hem igen för att föreläsaren var sjuk. Så nu har jag en heeel lång dag att förvalta bästa jag vill, vilket kommer innebära att jag som vanligt slösar bort tiden på gud vet vad…

Våldtäktsskydd obligatoriskt

Vad är det för värld vi lever i? Eller vad lever man i för värld i Sydafrika? En uppfinnare har tagit fram ett skydd mot våldtäkter som kvinnan ska bära mellan benen och så fort hon blir våldtagen så träder det i funktion. När våldtäktsmannen för in sin snopp i kvinnan fastnar den kondomliknande grejen på snoppen och går inte att få bort, eftersom ”kondomen” har ”tänder” som biter sig fast i skinnet. Väldigt praktiskt för kvinnan, öh?

Men vad är det för samhälle där kvinnor måste bära skydd mot våldtäkt? Ska kvinnor behöva räkna med att bli våldtagna och därför ta på sig speciell utrustning varje gång de ska gå utanför sin dörr? Det låter nästan som att problemet inte löses genom att kvinnorna bär våldtäktsskydd, det är ju något som är fel hos våldtäktsmännen för fasen! Och något som är fel på samhället! Skulle det vara okej att våldta en kvinna så länge man står ut med sitt straff, en kondom med tänder på snoppen?

> Aftonbladet om ”snoppfällan”

Stars Without Makeup – varför?

I kväll hade jag storförmånen att få se tv-programmet Stars Without Makeup på femman. Först trodde jag inte att det var sant, att det verkligen finns ett tv-program som gör vad detta program gör. Men det var det, sant, för det visades på tv som vilket program som helst. För den oinvigde kan jag berätta att programmets idé är att visa kända människor utan makeup, helt enkelt. Ni vet de där bilderna i skvallertidningarna där man kan se fula bilder på kändisar som är tagna när kändisarna minst anar det, sådana bilder bestod programmet av, en lång kavalkad av de fulaste bilderna redaktörerna hade kunnat leta fram. Det zoomades på celluliter och på hängkinder och påsar under ögonen. Jag fick känslan av att det var för att ”sätta dit” kändisarna som man hade gjort programmet, för att visa att de bara luras, att de i själva verket är fula och bedraganda människor de där kändisarna. Enda ljuspunkten i programmet var när Cher blev arg och skrek åt kameramannen att sluta filma, att det var hennes privatliv det handlade om och att hon ville vara ifred för en gångs skull. Då hejade jag på Cher. Kommentatorn hejade på kameramannen.

Fy fasen för att bli känd. Bli förföljd av löjliga paparazzis som bara gör sitt löjliga jobb. Vem vill egentligen se kändisar i fula träningskläder i oförberedda situationer? Kanske finns det någon som njuter av att även kändisar under sitt glittrande skal kan var fula vardagsmänniskor, som kan ha dåliga dagar och se ut därefter, men hur schysst är det mot den där stackars kändisen som får sina celluliter uppfläkta på widescreenen, egentligen?

Nåja, känd är nog inget jag behöver oroa mig för att bli, min strävan är helt enkelt för svag för det. Och så kan jag inte komma på något som jag skulle kunna bli känd för heller för den delen. Några tårar gråter jag inte för det utan jag trivs ganska bra i det behagliga vardagslunk som kännetecknar mitt liv. Men ta och titta på det där programmet, Stars Without Makeup, om det dyker upp på tv:n igen. Inte för att det är bra, men bara som ett skrämmande exempel, om du någonsin skulle vilja glänsa lite och bli känd. Celluliter på widescreen tar ner dina fötter på jorden.

(Angående celluliter så dömer jag ingen som har dessa, men visst trivs de bäst där miljoner människor inte kan se dem och inte i nöjessammanhang på tv?)

Om studenter och tv-reklam

Terminen är igång och universitetet är fullt av förväntansfulla studenter. Förmodligen är jag en av dem, även om jag inte räknar mig som särksilt förväntansfull eftersom jag på det stora hela vet vad som väntar. Historia. Idag ritade vår nya och fantastiskt underhållande föreläsare en lång linje på whiteboarden och placerade ut hundratals, kändes det som, händelser mellan 1789 och 1900 någon gång. Och så förstod vi studenter som satt där och skämdes över att vi glömt allt från historielektionerna på gymnasiet och högstadiet, att världen är ganska komplex. Det ena leder inte till det andra som det gör när man står med vit rock i ett laboratorium, utan en sak kan leda till hundratals andra och hundratals händelser kan påverka ett förlopp. Lite spännande faktiskt. Jag hoppas att jag lär mig lite mer om hur världen fungerar och varför den är som den är efter den här kursen.

Och jag börjar känna mig hemma i min lilla studentlägenhet igen. Det tog inte så lång tid och det är egentligen skrämmande att man bara kan byta verklighet så där helt plötsligt och börja syssla med något annat än man nyss höll på med, och inte få alltför stora men av det. Jag har varit på Iksu och simmat igen och det kändes precis som vanligt. Och idag tänkte jag vandra iväg till Iksu igen och inleda min höstträning, träning som legat på is under sommaren (om det nu kan finnas is på sommaren). Det kommer vara hårt, jobbigt och svettigt, men jag kommer bli en bättre människa av det så klart.

Något som ingen kommer bli en bättre människa av är TV4:s nya reklampaus mitt i Nyheterna klockan 22. Fruktansvärt irriterande. I långfilmer har det sin poäng, man kan ta en sväng bort till köket eller in på toan, men vem har egentligen behov av att gå på dass mitt i nyheterna? Jag skulle vilja undersöka hur tv-reklam påverkar människor, hur mycket frustration och ilska det leder till och hur samhällsklimatet och relationer förändras på grund av det. Resultatet skulle troligen bli skrämmande och bland andra TV4 skulle bli ställd till svars för sina övergrepp på den svenska befolkningen. Det är värre än när Skåne försvenskades, värre än förnekelsen av samerna och värre än inkvisitionen, här kommer propagandan rakt in i din popcornskål genom tv:n. Och mitt i nyheterna, precis när du är inställd på att ta del av viktig information. Och ingenstans kan man anmäla sig och tacka nej till det heller. Vad göra?

Patrik äntrar bloggens värld

Så var det dags. Nu för tiden duger det inte längre med en hemgjord hemsida utan nu ska det vara blogg om det ska vara något. Jag har också anammat trenden, av diverse olika anledningar. Men lite konservativ är jag och behåller några sidor från min gamla hemsida, så att min nya blogg får lite hemsideskänsla också :) Också har jag försökt göra det lite mer personligt, inte så där standardiserat som det brukar vara ibland. Det tar lite tid innan alla gamla sidor har flyttat in här, men så småningom kommer det här vara mitt kompletta hem på det stora nätet.

Må bloggen/hemsidan leva ett långt och lyckligt liv!

14 timmar norrut

Fjorton timmar åkte jag genom Sverige igår. Jag började fem i sex på morgonen på Ramlösa station, åkte tåg ner till Lund, väntade ett tag, åkte till Stockholm, släpade väskorna litegrann, åkte till Sundsvall, släpade lite igen för att avsluta med buss till Ume. Det tog tolv eller tretton timmar med bilen upp förra hösten så egentligen är det där tågåkandet inte så effektivt, och definitivt inte om man jämför med flyget som tar ett par timmar bara. Men min gitarr tålde inte att åka flyg sist och jag ville inte att den nya skulle behöva vara med om samma sak som den gamla, så det blev tåget. Och så är det en femtiolapp billigare och dessutom får man åka igenom och se en stor del av det här landet, helt på köpet.

Sista biten mellan Sundsvall och Ume slog en tanke mig. Jag började fundera över vad jag egentligen höll på med när jag satt där på bussen och hade en hel dags tågfärd bakom mig. Vad var det jag skulle komma fram till? Hade jag verkligen mitt hem där uppe, så långt bort från där jag egentligen bor och är uppväxt, för Helsinborg är ju trots allt ”min” stad, oavsett vart jag flyttar i världen. Jag funderade på om det verkligen fanns en liten lägenhet som innehöll alla mina ägodelar där uppe och varför den fanns just där, fjoton timmar uppåt mot ingenstans.

Men nu är jag framme, har varit en dag i skolan och inser att ja, det är faktiskt här jag har bott ett år och om någon vecka kommer det nog kännas precis som förr igen, som hemma. Värsta skitvädret är det hur som helst, femton grader på dagen och sju på natten och blåsigt och regnigt. Hemma i Helsingborg är det tydligen 23 grader och sol, ser jag på min lilla widget på skrivbordet. Men det regnar nog inte så länge till, snart kommer snön istället ;) En liten lustig sak som inträffade på tåget mellan Stockholm och Sundsvall var den kontrast som uppstod mellan söder och norr. Sörlänningarna hade shorts och t-shirtar medan norrlänningarna hade tjocka jackor och mössor. Det var nog då jag insåg på riktigt att jag borde fundera över vad jag håller på med.

Hjärntömning

Jag har gått och samlat på mig lite blandade ämnen den senaste tiden. Och istället för att göra tio olika inlägg av det tänkte jag bara tömma min hjärna här och nu, i ett och samma inlägg.

På helsingborgsfronten är det flytt som gäller. Familjen flyttar ett par dörrar längre uppåt gatan till en större radhuslägenhet. Alltså inte så långt att bära, och det bästa av allt, jag har redan åkt upp till Ume när det är dags för ”den stora omflyttningen”. Men faktum är att jag gärna hade hjälpt till att flytta, eftersom familjen hjälpt mig att flytta förr. Snart kommer jag dock vara i Ume och inställd på något helt annat, som skolan exempelvis. Det är faktiskt lite konstigt att bara byta fokus sådär och byta liv helt plötsligt, från att vara mitt uppe i något till att komma mitt i något annat. Det man tidigare har varit engagerad i byts ut mot något annat att vara engagerad i och till en början är det inte helt lätt att ändra sig sådär helt plötsligt.

Jag var på Malmöfestivalen häromdan och fick syn på något skoj. I vanliga fall går man bara där och inser att det ser likadant ut som förra året, med langos och öltält och dålig musik. Till stora delar var det så även i år men så passerade jag en liten restaurangvagn, som jag har glömt vad de sålde, och de hade en liten klisterlapp med ordet ”pessimister” överkryssat med ett rött förbudskryss. Jag undrar vad de menade med det. Får man inte vara pessimist när man handlar? Är det verkligen säkert att äta där? Eller gott?

En annan sak jag upptäckte på Malmöfestivalen, som jag i och för sig vetat ganska länge men kom underfund med på riktigt då, är att det verkar vara armbandens år i år. Överallt dessa armband, i alla sorters färger och för alla möjliga syften. Rosa för fotboll, vita mot fattigdom, svart-vita mot rasism. Och så alla andra armband som de sålde på festivalen. Jag blev så inspirerad att jag köpte mig ett också, bara för att följa strömmen liksom. För det kan vara farligt att inte göra det, har jag hört.

Och därmed var hjärntömningen över. Möjligen blev den inte så omfattande men det kan ju bara betyda att det snart kommer ett nytt inlägg igen. :)